-

Man skulle ju kunna tro att jag är grymt rastlös. Sedan 2006 har jag bott i fyra olika lägenheter i tre olika städer, i två länder. Jag har läst upp till 450 högskolepoäng, farit runt halva Europa, bilat genom 7 länder, hunnit gå på bal på Park Lane i London, dansat på en nattklubb i Barcelona, fått matförgiftning i Rom och ätit fantastiskt god italiensk och spansk mat i Köpenhamn. Jag har bytt sambo, skaffat barn och jobbat på Manpower och Kriminalvården. Jag har gått på museum i gamla fängelsehålor längs Southbank i London och ätit något av de godaste som serverats mig på tallrik i gamla fängelsehålor i Uppsala. Jag har bestigit mindre berg i Grekland, åkt skidor utför lite högre berg i Storlien. Jag har haft hemligheter, lycka, tårar och ovisshet. Inte en enda höst sedan 2004 har jag kunnat säga att jag vet var jag är om ett år. Och 2012 är inget undantag. Jag har ingen aning om var jag kommer vara hösten 2013. Det kan vara skrämmande, orsaka lite snurrande i sängen om natten. Men inte länge. Sen somnar jag i alla fall med ett leende på läpparna, trygg i att det alltid ordnar sig.    

 

För exakt ett år sedan var jag fortfarande ovetande om att jag var gravid. Däremot hade jag fått ett brev om att jag var tvungen att flytta från lägenheten jag bott i ett par år. För två månader sedan hade jag inget jobb. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle träffa en engelsman som skulle ta några månader på sig att vända upp och ner på mitt liv. Nu sitter jag i en bostadsrätt, nattade för en timme sedan min lilla solstråle till dotter och min sambo for iväg för att spela badminton med några kompisar. Själv sitter jag och funderar på vad jag ska ha med mig på tjänsteresan jag ska iväg på, min första vecka på mitt första jobb som jag påbörjar i december. Det känns som att det bara blir bättre och bättre. Var kommer jag vara om tre månader, tre år? Jag väntar med spänning.

 

Jag har läst det så många gånger på Facebook, andras statusrader. Folk som har fått jobb efter examen, lyckats stadgat sig och vet med sig att framtiden är stabil. Jag har läst så många skriva "Det går bra nu". Fortfarande kan jag inte säga att jag vet var min närmsta framtid kommer ta mig i långa loppet, och det är charmen med mitt liv. Det oförutsägbara, inte tacka nej till chanser, våga ta stora steg, testa nytt, se livet som ett äventyr. Och så vill jag ha det. När jag nu också har ett jobb, sambo, barn... Trots att det för de flesta betyder att de stadgat sig och "slår sig ner" vägrar jag göra det. Jag är inte bunden. Man är inte mer låst än man gör sig, det har Kevin lärt mig. Jag är fri och villig att fortsätta se och upptäcka. Och så vill jag ha det.

 

Så nu är det min tur att säga det: