-

Jag går in i Celinas rum för att kolla till min sovande lilla ängel som somnade till så lätt i sin egen säng, för en powernap under dagen. Jag står där bredvid spjälsängen och ler sådär som bara en lycklig kärleksfull mor gör, beundrar hennes fridfulla ansikte och små knutna nävar som ligger på kudden bredvid hennes huvud. Och lika löjligt gosigt böjer jag mig ner för att snusa lite på henne, dra in hennes underbara doft innan jag lämnar rummet - när jag plötsligt stannar upp mitt i rörelsen.

 

Det sitter en spindel där. Vid spjälsängens kant. Två decimeter från min dotters huvud. TVÅ DECIMETER FRÅN MIN DOTTERS HUVUD. Mitt i luften, uppenbarligen på ett redan spinnt nät. Jag kan inte skrika, då väcker jag Celina. Den där jävla spindeln förstår det, ser det, och ler elakt mot mig.

 

Men den spindeln skulle ha förstått bättre. Mig jävlas man inte med. Jag tänkte tyst för mig själv, spindlar accepterar jag inte i närheten av min dotter. Det kallas modersinstinkt. Muckar do med mäj, muckar do med döden. Så stolt i ryggen och med bestämda steg gick jag ut ur rummet för att ta itu med saken.

 

Jag gick fram till Kevin. Sa med huvudet något sänkt sådär så att mina ögon fångar uppmärksamhet och han därmed kan förstå att jag har något viktigt att säga. Min röst är allvarlig så medan jag proklamerar denna överfarliga situation tittar Kevin upp och jag säger väldigt modigt:

- Jag kan inte skrika detta eftersom jag inte vill väcka Celina. MEN. DET. SITTER. EN. SPINDEL. VID. HENNES. HUVUD.

Kevin himlar med ögonen och jag kastrerar honom mentalt för att han inte bara flyger ur stolen och springer in till henne för att rädda henne.

- HOW. ARE. YOU. STILL. SITTING. IN. THAT. CHAIR?

Rädd att jag får ta tag i situationen helt alldeles själv går jag och hämtar lite hushållspapper att linda in djävulsskapet i. Kevin tar det ifrån mig och börjar gå mot Celinas rum. Jag säger då att detta är INTE en situation då han ska försöka rädda den lilla satan ut i friheten utan att detta är en AIM TO KILL-situation.

 

Kevin konstaterar förvånat att jag faktiskt hade rätt, jag kastrerar honom lite till mentalt för att han ens tvivlat på mig. Jag har ju alltid rätt när det gäller spindlar.

 

Spindeln ihopknycklad och borta. Ordningen återställd. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag böjer mig slutligen ner för att kyssa min dotters panna. Under tiden tittar jag dock något paranoid omkring, ifall spindelfan har lämnat egna döttrar ikring min dotters spjälsäng.