-

Apropå hemska spindelhistorier och Halloweens fascination för dessa kräk med åtta ben, återkom sommarens näst värsta minne (det absolut värsta minnet var de självmordstankar jag upplevde medan jag klamrade mig fast i lustgasmasken ett par timmar innan Celina föddes). Vi tillbringade en vecka på landet, vår ö utanför Nynäshamn. Det är ett litet paradis med en stuga för var och en av mormor och hennes tre syskon, och det innebär lata dagar med sol och bad (om man inte just fött barn och ska hålla sig på torra land). Tyvärr innebär det förstås också ett och annat kryp.

 

Så första kvällen då jag skulle gå på toa innan jag skulle lägga mig tänder jag lampan i gången utanför dasset och duschrummet, och tittar mig storögt omkring för att titta efter djävulskap. Såg ett par mindre spindlar och rös, försökta kalkylera i vilken vinkel jag kunde gå för att undvika att vara direkt under en eventuellt fallande skithög. Tittar upp mot vänstra hörnet och fryser till is i tre sekunder innan jag ger upp ett mycket ynkligt och patetiskt läte, tar ett skutt bakåt och springer tillbaka mot stugan.

 

Jag öppnar dörren och Kevin ser på en gång att något är på tok. Jag gråter och skakar. På fullt allvar. Jag förklarade enkelt att spindeln som hänger där gör att jag hellre håller mig, den är ju stor som en jävla dörrvakt. Efter att han erbjudit sig att följa med mig försökte jag ta mig samman, men det gick inte. Han skakade på huvudet - jag är inte mörkrädd, har jobbat med våldtäktsmän och seriemördare, ägnat större delen av min studietid med att läsa om fruktansvärda fall och hemska mänskliga monster, har inget emot att få händerna skitiga med trädgårdarbete bland maskar och grodor - men en liten jävla spindel gör mig livrädd och handlingsförlamad? Jag insåg att min underläpp darrade och att jag förmodligen såg ut som en femåring när jag med gråten i halsen svarade: ....men den ÄR inte liten...!

 

Okej. Irrationellt, jag vet. Men jag erkänner mig slagen när det gäller spindlar. Kevin kunde inte hitta spindeln när han följde med mig ut, den satan gömde sig nog när jag förde oväsen och det hjälpte ju knappast mitt case i att övertyga Kevin om att den verkligen VAR stor. Men det var den. Så nästa dag sms:ade jag min bror.

 

Jag: Kommer du ihåg när vi för många år sedan tog med din soft air gun ut i ladugår'n och sköt sönder den där gigantiska spindeln?

Joachim: Hm... lite vagt. Hur så?

Jag: Ta med pistolen ut när du kommer imorgon.

Joachim: Ah, jag förstår. Will do!

 

Åtminstone en på min sida. Men när Kevin ett par dagar senare faktiskt såg spindeln erkände han att det nog var den största han sett i Sverige. Sen försvann den in i sopborsten och kom ut som delar. Vettskrämd stod jag bakom Kevins rygg, men jag fick min hämnd. Världen var räddad och jag kunde gå på toa igen.