Min nya brevvän
Visst önskar jag att jag bodde närmare mina familjemedlemmar. Framförallt pappa. Halva livet har jag bott mellan 40 och 60 mil från honom och telefonsamtal räcker långt men inte hela vägen in i vardagslivet.
Det är svårt att alltid vara där för varandra, att inte ens kunna äta middag ihop då och då utan att det först föregås av planering och sparande till resa. Men bägge mina föräldrar svarar alltid när jag ringer. De har alltid tid att lyssna och prata, skratta, dela historier, och med pappa blir det visserligen ofta i form av rena uppdateringar. "Idag har vi gjort det", "vet du vad som hände i helgen, det här måste du höra"... Det har också varit stunder när jag i ren förtvivlan bestämt mig för att vara 6 år och ringa pappa och gråta. Det hände i höstas senast, vet inte vad det gällde, kanske att jag var osäker inför framtiden med jobb, orolig över graviditeten eller kanske var det den där dagen när jag fick brev om att jag inte kunde bo kvar i lägenheten på Djäknegatan. Men uppkrupen på badkarskanten satt jag med fötterna i ett varmt bad och tårarna rinnandes nerför kinderna. En lika ovanlig som svag situation. Kände mig rädd som ett litet barn, och ringde pappa. Tror vi pratade i två-tre timmar. Han lyssnade, tröstade, försäkrade mig om att allt kommer bli bra, berättade roliga historier som fick mig att skratta och under andra halvan av telefonsamtalet kändes allt bra igen.
Jag träffar verkligen pappa alltför lite, och att vi knappt ses påverkar såklart insikten vi har i varandras liv. Man kan ju inte berätta allt över telefon, föra över synintryck och sådant. Det väger inte upp mot att spendera tid tillsammans. Snart har det gått ett år sedan jag såg pappa sist, och det känns inte bra. Speciellt när vi har svåra stunder och det är omöjligt att rent fysiskt vara där. Men vi försöker, bägge två. Och för ett par veckor sen kom pappa med ett nygammalt radikalt förslag: att vi skulle börja brevväxla. Först tänkte jag, men vadå, vi pratar ju i telefon flera gånger i veckan! Typiskt pappa och hans påhitt! :) Men egentligen är det en helt fantastisk idé - hur många år sedan är det inte man satt vid ett bord och handskrev ett brev till någon, sådär som man gjorde med sin barndoms brevkompisar? Och i brev kan man skriva vad man vill, berätta på ett sätt som i ett samtal annars kanske försvinner i ordväxlingar, man kan rita gubbar, parfymera brev... Nej, riktigt så långt har jag väl inte ens som barn gått, men jag kände mig väldigt engagerad i att skriva till pappa om vad barnmorskan sa i förrgår på besöket, hur det går för Kevin med svenskastudierna och hur mycket jag ser fram emot Barcelonaresan om två veckor. Med mera. Kändes mysigt. Personligt.
Nog tusan tänker jag ta mig tid att skriva brev till min pappa. Han vill ha dem. Jag vet att han kommer öppna brevet med ett förväntansfullt leende och läsa det medan han sitter vid spisen och dricker kaffe. Jag kan inte se det där leendet, men trots alla milen emellan vet jag att det finns där. Han kommer sätta upp utskriften på ultraljudsbilderna på kylskåpet. Han kommer berätta för kollegorna på jobbet att jag skrivit i brevet att barnet kanske får hans busiga ögon. Pappa kommer skriva tillbaka, och han kommer att sätta en prick över alla i:n, även de skrivna som versaler. Kanske skickar han med några bilder. Och jag kommer le lika mycket jag, när jag läser hans brev.
Visst, det väger inte upp mot att tillbringa tid ihop. Men jag tror verkligen att ett handskrivet brev förkortar avståndet.
Det är svårt att alltid vara där för varandra, att inte ens kunna äta middag ihop då och då utan att det först föregås av planering och sparande till resa. Men bägge mina föräldrar svarar alltid när jag ringer. De har alltid tid att lyssna och prata, skratta, dela historier, och med pappa blir det visserligen ofta i form av rena uppdateringar. "Idag har vi gjort det", "vet du vad som hände i helgen, det här måste du höra"... Det har också varit stunder när jag i ren förtvivlan bestämt mig för att vara 6 år och ringa pappa och gråta. Det hände i höstas senast, vet inte vad det gällde, kanske att jag var osäker inför framtiden med jobb, orolig över graviditeten eller kanske var det den där dagen när jag fick brev om att jag inte kunde bo kvar i lägenheten på Djäknegatan. Men uppkrupen på badkarskanten satt jag med fötterna i ett varmt bad och tårarna rinnandes nerför kinderna. En lika ovanlig som svag situation. Kände mig rädd som ett litet barn, och ringde pappa. Tror vi pratade i två-tre timmar. Han lyssnade, tröstade, försäkrade mig om att allt kommer bli bra, berättade roliga historier som fick mig att skratta och under andra halvan av telefonsamtalet kändes allt bra igen.
Jag träffar verkligen pappa alltför lite, och att vi knappt ses påverkar såklart insikten vi har i varandras liv. Man kan ju inte berätta allt över telefon, föra över synintryck och sådant. Det väger inte upp mot att spendera tid tillsammans. Snart har det gått ett år sedan jag såg pappa sist, och det känns inte bra. Speciellt när vi har svåra stunder och det är omöjligt att rent fysiskt vara där. Men vi försöker, bägge två. Och för ett par veckor sen kom pappa med ett nygammalt radikalt förslag: att vi skulle börja brevväxla. Först tänkte jag, men vadå, vi pratar ju i telefon flera gånger i veckan! Typiskt pappa och hans påhitt! :) Men egentligen är det en helt fantastisk idé - hur många år sedan är det inte man satt vid ett bord och handskrev ett brev till någon, sådär som man gjorde med sin barndoms brevkompisar? Och i brev kan man skriva vad man vill, berätta på ett sätt som i ett samtal annars kanske försvinner i ordväxlingar, man kan rita gubbar, parfymera brev... Nej, riktigt så långt har jag väl inte ens som barn gått, men jag kände mig väldigt engagerad i att skriva till pappa om vad barnmorskan sa i förrgår på besöket, hur det går för Kevin med svenskastudierna och hur mycket jag ser fram emot Barcelonaresan om två veckor. Med mera. Kändes mysigt. Personligt.
Nog tusan tänker jag ta mig tid att skriva brev till min pappa. Han vill ha dem. Jag vet att han kommer öppna brevet med ett förväntansfullt leende och läsa det medan han sitter vid spisen och dricker kaffe. Jag kan inte se det där leendet, men trots alla milen emellan vet jag att det finns där. Han kommer sätta upp utskriften på ultraljudsbilderna på kylskåpet. Han kommer berätta för kollegorna på jobbet att jag skrivit i brevet att barnet kanske får hans busiga ögon. Pappa kommer skriva tillbaka, och han kommer att sätta en prick över alla i:n, även de skrivna som versaler. Kanske skickar han med några bilder. Och jag kommer le lika mycket jag, när jag läser hans brev.
Visst, det väger inte upp mot att tillbringa tid ihop. Men jag tror verkligen att ett handskrivet brev förkortar avståndet.
Maja, pappa, brorsan och jag 9 april 2011
(Majas dop och brorsans/C2:s bröllop)
Kommentarer
Postat av: Brorsan
Vad bra skrivet, och vilket bra påhitt! =D Tror man får mer kvalité i det och den spännnande känslan när man får ett vitt handskrivet brev hem, som inte är en räkning, är alltid lika rolig! =)
Trackback
