-

I vanlig ordning och vår romantiska sentimentalitet till ära har vi bokat en fyradagarsweekend i Barcelona i mars för att fira vår årsdag. Första året hette Kevin Jenny och var kameraskygg. Andra året pimplade vi dyra drinkar och bockade av såväl nya sevärdheter som våra smultronställen. Gaudis arkitektur, den närapå sommarvarma luften, den gästvänliga atmosfären och den medelhavssalta luften njöt vi av bägge åren. Det lär vi göra i år också. Mina vinglas kommer dock innehålla köpt flaskvatten, mina klackar kommer vara betydligt mer jordnära och istället för mina bröst eller pekande finger kommer magen komma först in i de eleganta butikerna på Passeig de Gracia.

Det kommer bli vår babymoon. Viktigt nytt ord det där. Babymoon. Ursprungligen tänkt som den tid efter en bäbis ankomst som föräldrarna njuter av den lilla alldeles själva och tar det lugnt. Resebranschen gjorde om det till "den sista resan", "den sista semestern" som föräldrarna tar innan bäbisen kommer och vänder upp och ner på "the world as we know it". Lite tid att vila upp sig, åka på spa, förbereda sig för vad som komma skall, rå om varandra... Översättning – ni har ingen jävla aning om vad som väntar er så åk till en plats dit solen hittar, och sov, ha sex och njut av romantiska restauranger medan ni kan och fortfarande ser på varandra med kärlek i blicken istället för med "tack för att du gjorde mitt liv kaotiskt" i tanken. Typ.

Jag är absolut inte cynisk. Och jag ser verkligen fram emot att bli mamma. Skulle dock ljuga om jag sa att jag inte är det minsta vemodig över att ge upp det extremt bekväma liv det innebär att bara vara två vuxna, med bara vårt eget schema och vår egen vilja att rätta oss efter. Jag ler varje gång bäbisen tar ett varv i magen, jag skrattar till av lycka när jag med handen tydligt känner en fot avtecknas i magen. Min lilla bäbis är så välkommen, och vi ser fram emot alla hyss vi får vara med om (och med tanke på att bäbisens energinivå är på Kebnekaise-nivå lär det bli en del). Vi vet att det blir vad vi gör det till också, att en hel del kommer att ändras men att det i slutändan handlar mycket om vår inställning till vad vi kan göra med en bäbis. Man kan ju fortfarande resa, till exempel. Livet tar absolut inte slut, tvärtom. Det kommer bara vara fler av oss. Men i fyra dagar tänker jag vara bara jag, ena halvan av ett älskande, oförstört par i en underbar sydeuropeisk stad där människor inte vet mer om oss än att kvinnan är gravid och att paret, att döma av deras konstant leende ansikten och glittrande ögon, är mycket lyckliga.