-

Under förberedelserna för vårt barns ankomst har jag systematiskt ratat barnkläder och annat i rosa och blått som antytt en könsindelning, anspelat på förväntningar på barnets framtida personlighet utifrån det fysiska könet. Personer in min ålder har reagerat betydligt mindre än den äldre generationen, som gärna blivit lite förvånad. Att jag inte automatiskt vill ha babyrosa, hästar och princessmotiv om det blir en tjej eller babyblått, bilar och superhjältemotiv om det blir en pojke gör mig dock inte till hen-anhängare eller nazifeminist. Visst uppskattar jag män med typiskt manliga attribut som muskler och breda axlar, och själv använder jag höga klackar och smink. Jag låter inte håret under armarna växa ut och jag har inte bränt behån.

Jag anser bara att en liten flicka inte med passiva förebilder som värnlösa prinsessor ska hållas tillbaka i tron att det är killarnas sak att rädda dagen, eller att en pojke måste leka med bilar och monster för att det gör dem tuffa och skiljer dem från de beskedliga tjejerna, som att det skulle vara något negativt att vara "tjejig". Detta innebär inte att jag förnekar det fysiska könets betydelse för ens personlighet, bara att jag är en mamma som inte vill att min unge ska växa upp in en genusspäckad men -omedveten värld och drillas av förväntningar och könsroller, utan istället ha och känna utrymme att göra egna val. Tro det eller ej, men vårt samhälles hjärntvättande av vad som konstituerar manligt och kvinnligt börjar med rosa och blåa bäbiskläder.