-

Nu är det dags att ge svenskheten en rejäl dänga. Jag insåg inte innan resan till Barcelona hur totalt graviditetsointresserat samhälle Sverige är, hur absolut ingen notis tas om en gravidmage och hur självupptagna människor verkligen kan vara här. Det är inte fråga om icke-diskriminering i arbetslivet, jämställd föräldraledighet eller annan politisk korrekthet vi envist stoltserar med och hävdar karakteriserar en högt utvecklad civilisation - utan om vanlig vettigt, medmänsklig, sunt förnuft.

Det började på planet till Barcelona. Flygvärdinnan på det tjeckiska flygbolaget noterade vid ombordstigningen min mage och kom innan vi lyfte fram till mig och gav mig en kudde. För min rygg, förklarade hon med ett leende. Wow. Hade jag inte ens tänkt på själv. Men jag förstod snart vad hon menade när G-krafterna i planet tryckte hela min insida bak mot stolen och kudden gav det stöd jag behövde.

Väl i Barcelona. Kvinnan i hotellreceptionen som checkade in oss och ledde oss till vårt rum frågade glatt hur långt gången jag var. Det slog mig att det var första gången en främmande människa frågat mig det. Sen bara fortsatte det. I restaurangköer frågade man mig om jag ville ha en stol medan vi väntade på vårt bord. Inne på Jimmy Choo erbjöd de mig att sitta ner och hämta vad jag var intresserad av åt mig. Vi erbjöds stora bord i restauranger, eftersom jag kunde behöva mer plats. Främlingar på gatan slängde snabba ”Congratulations!” åt oss när de passerade. De stora leendena vi fick. Män och kvinnor som utan att tveka ställde sig åt sidan och såg till att de inte gick in i mig. Pausade sina egna promenader för att titta lite extra på magen och sen se oss in i ögonen med förstående och förväntansfulla leenden. I Parc de la Ciutadella sken folk upp som solar när jag och Kevin parkerade oss på en badhandduk, personerna precis runtom oss frågade hur långt gången jag var, var vi var från, tyckte jag var så fin så, ojojoj. Kvinnan som lät mig gå före i toalettkön och förklarade för sin dotter att om man väntar barn behöver man springa på toa ofta.

Det blev plötsligt något stort att vara gravid. Jag gillar normalt inte särbehandling, men jag måste erkänna att det var förbaskat skönt att få bli behandlad så bra, få det där lilla extra, och emellanåt tillåta mig att medge att jag faktiskt var trött i fötterna, att ländryggen värkte lite. Det fantastiska i att se hur min putande mage och mina och Kevins knäppta händer framkallade leenden, kvinnor och män i alla åldrar som utan att veta det minsta om oss delade vår glädje, vårt livsviktiga beslut att skaffa barn. Det var inget att gömma, dölja eller bara ignorera. Istället blev min graviditet något offentligt vackert, värt att fira, uppmärksamma. Den spanska kulturen delade vår glädje över barnet, och det var som att människor tog det som sitt ansvar att göra det så bekvämt för mig som de bara kunde. Jag blev behandlad som en drottning – vilket det såklart tog en stund för mig att vänja mig vid, självständig svensk som man är – men för dem var det så naturligt. Jag var ju gravid.

Tillbaka i Sverige. Gränby centrum, Ica Kvantum. Lagerkillen drar förbi en back full med konservburkar i plastbalar en centimeter från min snart obefintliga navel. En ung kvinna backar in i mig med armbågen rakt in i magen. En kvinna i 50-årsåldern pressar sig förbi mig så jag måste trycka mig mot vår varuvagn, herregud människa – det är ju inte som att jag bara kan dra in magen så du kommer förbi och fram! Jag känner hur irritationen stiger och hur lilla bebben i sin tur reagerar med att röra på sig lite extra, vända på sig, sträcka ut fötterna i sidorna på mig. Folk pressar sig fram, förbi varandra, har bråttom. Inte en människa reagerar på att jag har en 7 månaders gravidmage. Mellan konservburkar och chipspåsar och hämta ut paket innan posten stänger och få middagen på bordet i tid till sjunyheterna inser jag att det lite lugnare tempo och lite mer utrymme jag fysiskt kräver just nu, inte får plats i den svenska kulturen. Vänner förstår att jag lätt blir trött på kvällarna, familjemedlemmar tycker det är fullt naturligt att jag vill sätta mig ner, lägga upp fötterna. Främlingar? Total ignorans och arrogans. Att erbjuda sin plats på bussen eller framfusigt känna på en främmande kvinnas gravida mage har varken jag eller mina vänner som nyligen varit gravida sett röken av. Snarare tvärtom. Här är gravida magar inte värt mer än den egna tiden och bekvämligheten.