-

Den senaste veckan har varit hektisk, fylld av aktiviteter och kantad av en förkylning. Två dagars arbete, två dagars studier, en arbetsintervju, vila, packning, planering för de kommande veckornas studier och korvstoppning på timnivå av uppgifter för de bägge kurser jag läser för att hinna få det undanstökat innan Barcelona.

Barcelona. Lyxhotell i Barcelona. Fyra dagar.

Låter som en paus, låter som en weekend av välbehövlig bortkoppling av måsten. Av jobb, studier, träning, konstant planering och gnagande oro för arbetsmarknaden. Alltid dessa krav, visserligen har jag ju valt dem själv. Jag har valt att läsa dubbelt, arbeta extra, inte vara arbetslös, inte sitta still, att gå ner i vikt genom att deffa (ingen alkohol på flera veckor, kraftig neddragning av kolhydrater, ett par kilo mindre på vågen).

Och det har fungerat jättebra. Verkligen fått in allt, till och med packat för både Barcelona och Storlien som följer veckan därpå, direkt efter hemkomst från Barcelona. Skulle nu bara sitta och göra sista uppgiften på den här förbannade metodkursen. BARA SISTA GREJEN. Att ha fullt upp gör mig ingenting, utom då jag ställt in mig på att vara ledig. Dessa andningspauser är nödvändiga, om inte annat så för min mentala hälsa. Sista grejen innan mållinjen är därför okej, eftersom jag vet att jag därefter kan luta mig tillbaka ett litet tag.

I bakhuvudet ringer en klocka. Kom på att kontrollera den andra kursen, för att se om där fanns en extrauppgift. Smärre chock. 2-4 sidor. Inlämnas denna vecka. Med andra ord – idag.

Suckar trött. Tar det aldrig slut? Riktigt känner hur middagsplanerna försvinner ut genom fönstret jag sitter vid. Släpper datorn med blicken, lutar mig bakåt. Tittar snabbt åt sidan, låter blicken vandra över rummet, över bokhyllorna.

Blicken fastnar på en boktitel, en svart bokrygg med silverbokstäver. Ironiskt, hånande, konstaterande, eller kanske uppfordrande. Bokstäverna lyser och blinkar åt mig.

DUKTIGHETSFÄLLAN.