Tvärnit.
Jag har dragit i nödbromsen.
Herregud, det är ju löjligt. Två veckor sen plugget tog fart igen, vardagen drog igång lika brutalt och bullrigt som jag mindes den innan 2010 (då jag levde i en bubbla/dröm). Lika fort och hårt slog vardagen till, som att vända på handen.
Upp kl. 7, plugga, lunch, plugga, träna, plugga, söka jobb, plugga, fixa, dona, kattlåderensning, matlagning, diskning, försöka återskapa fysiska relationer med personer jag saknade under tiden i England, plugga, träna, plugga, få in ett par timmars mys med Kevin, ha huvudet fokuserat nog att se en film, prata.
Stupa i säng vid midnatt, ha huvudet fullt av texter, litteratur, läs den boken, planera nästa veckas plugg in på bara timmen, hur många träningspass kan jag unna mig, måste komma ihåg att ringa det företaget, kvinnofridskunskap eller kriminologi imorgon, eller var det både och? Just det, vi har slut på mjölk och hundmat, måste koordinera köp av kattmat med mathandlingen, får inte glömma att gå till banken, vad var det där jag hörde?
När jag väl slocknar rycker jag till, väcker mig själv ideligen. Kroppen igång, huvudet på 211 ställen.
Och idag ringde jobbet, vi ska göra upp en plan för arbetsdagar i februari.
Jisses. Hela dagen har jag känt mig nedstämd, stressad, otillräcklig, fet, irriterad och i behov av en powernap. Gick till optikern för att höra att min ögon är sönderskavda, sen gick jag och shoppade med Kevin. Underbara Kevin som hittar kläder han tror skulle passa mig, uppmuntrar mig att prova, betalar. Jag har en ny, chic uppsättning svart och rött, exempelvis en röd läderjacka och en midjekort, svart väst. Shoppingterapi. En närvarande, älskande pojkvän. Som inte ifrågasätter en dag av tystnad och mental frånvaro.
Jag tappar halsduken. I Stadiums provrum. Min älskade pashminasjal i svart jag fick av mamma efter hennes resa till Kina för några år sedan. Min favoritsjal som passar till allt.
Man vinner och man förlorar.
I huvudet fortsätter mina planeringar att mala, kvällens att göra-lista, sy knappar, packa väska, kolla kvinnofridskunskapen, laga mat, städa upp och raka benen.
Jag drog i handbromsen. När Kevin for iväg på badminton med grabbarna tvärnitade jag och sladdade in i ett hörn, hällde upp mig ett syndigt torsdagsglas-vin och tog några skivor baguette. Med smör.
Fet lär jag känna mig imorgon också, men jag får åtminstone några minuters andningspaus nu.
Kontrasterna från tiden då jag ENDAST studerade 100 %. Bara ett examensarbete att skriva. Resten av tiden ägnade jag åt att vara kär, lycklig, i en bubbla, resa och bo utomlands, sovmorgon varje dag, ett glas vin och mys på kvällarna. Det var 2010, det. Välkommen till 2011. Tillbaka till 2009.
2011. En käftsmäll.
Jag ska nog börja med att raka benen.
Herregud, det är ju löjligt. Två veckor sen plugget tog fart igen, vardagen drog igång lika brutalt och bullrigt som jag mindes den innan 2010 (då jag levde i en bubbla/dröm). Lika fort och hårt slog vardagen till, som att vända på handen.
Upp kl. 7, plugga, lunch, plugga, träna, plugga, söka jobb, plugga, fixa, dona, kattlåderensning, matlagning, diskning, försöka återskapa fysiska relationer med personer jag saknade under tiden i England, plugga, träna, plugga, få in ett par timmars mys med Kevin, ha huvudet fokuserat nog att se en film, prata.
Stupa i säng vid midnatt, ha huvudet fullt av texter, litteratur, läs den boken, planera nästa veckas plugg in på bara timmen, hur många träningspass kan jag unna mig, måste komma ihåg att ringa det företaget, kvinnofridskunskap eller kriminologi imorgon, eller var det både och? Just det, vi har slut på mjölk och hundmat, måste koordinera köp av kattmat med mathandlingen, får inte glömma att gå till banken, vad var det där jag hörde?
När jag väl slocknar rycker jag till, väcker mig själv ideligen. Kroppen igång, huvudet på 211 ställen.
Och idag ringde jobbet, vi ska göra upp en plan för arbetsdagar i februari.
Jisses. Hela dagen har jag känt mig nedstämd, stressad, otillräcklig, fet, irriterad och i behov av en powernap. Gick till optikern för att höra att min ögon är sönderskavda, sen gick jag och shoppade med Kevin. Underbara Kevin som hittar kläder han tror skulle passa mig, uppmuntrar mig att prova, betalar. Jag har en ny, chic uppsättning svart och rött, exempelvis en röd läderjacka och en midjekort, svart väst. Shoppingterapi. En närvarande, älskande pojkvän. Som inte ifrågasätter en dag av tystnad och mental frånvaro.
Jag tappar halsduken. I Stadiums provrum. Min älskade pashminasjal i svart jag fick av mamma efter hennes resa till Kina för några år sedan. Min favoritsjal som passar till allt.
Man vinner och man förlorar.
I huvudet fortsätter mina planeringar att mala, kvällens att göra-lista, sy knappar, packa väska, kolla kvinnofridskunskapen, laga mat, städa upp och raka benen.
Jag drog i handbromsen. När Kevin for iväg på badminton med grabbarna tvärnitade jag och sladdade in i ett hörn, hällde upp mig ett syndigt torsdagsglas-vin och tog några skivor baguette. Med smör.
Fet lär jag känna mig imorgon också, men jag får åtminstone några minuters andningspaus nu.
Kontrasterna från tiden då jag ENDAST studerade 100 %. Bara ett examensarbete att skriva. Resten av tiden ägnade jag åt att vara kär, lycklig, i en bubbla, resa och bo utomlands, sovmorgon varje dag, ett glas vin och mys på kvällarna. Det var 2010, det. Välkommen till 2011. Tillbaka till 2009.
2011. En käftsmäll.
Jag ska nog börja med att raka benen.
Kommentarer
Postat av: Kamilla
Åh! Augustpriset here she comes!
Trackback
