-

Jag är själv hemma, och tänkte ta ett bad och läsa en bok. Istället satte jag på Spotify och la mig i ett mörkt badrum. Med musiken strömmande ur högtalarna och med datorn på toalettstolen blev jag starkt påmind om förra våren.

 

För ett år sedan var mitt liv plötsligt upp- och nedvänt då jag brutit upp med mannen jag spenderat hela mitt vuxna liv med, Erik som jag bott med i 7 år. Omvälvande och ångestfyllt första månaden, men efter han flyttat ut fick jag mer tid för mig själv än jag någonsin haft. Bara sådär blev TV-kvällarna till att krypa upp själv i min nya stora soffa jag unnat mig, med en Piggelin eller en skål popcorn. Jag tog många bad, sov mycket, köpte maträtter och bröd jag inte köpt på flera år eller alls, på nya mataffärer där jag och Erik aldrig hade för vana att handla. Matlagningen minskade dock, dels då jag helt tappade aptiten och mest bara var trött, dels då jag är van att laga mat för fyra och därför slutade med en veckas matlådor på en maträtt. Jag höll mig hemma mycket, levde i en bubbla då jag inte hade ork att vara social och träffa folk. All min energi gick åt till studierna, och däremellan försökte jag ta igen mig med (oregelbunden) sömn. Jag var aldrig ledsen eller deprimerad trots uppbrottet, det var den enda lösningen.  Jag behövde bara några månader att ladda om. Jag njöt av ensamheten, av att lägga all energi enbart på mig själv. Med tiden insåg jag hur mycket energi som gått åt tidigare, och det gjorde att jag gav mig själv löften om framtida relationer och prioriteringar.

 

Sen började mina rutiner störas/styras också av något annat/annan. TV-kvällarna blev ersatta av timslånga nattliga konversationer med en engelsman som jag trots bättre vetande inte kunde motstå. Jag insåg snabbt att han var intresserad på ett plan som verkligen inte passar sig för en gift, betydligt äldre man boende på andra sidan Nordsjön. Jag höll honom på avstånd, men märkte ändå att jag tillbringade mer och mer tid till att tänka på honom, blev lycklig som ett barn på julafton då han skickade sms och vetskapen om att han skulle logga in på MSN sent på natten gjorde det omöjligt för mig att sova.

 

Så många gånger satt jag som jag gör nu. Jag satt i badkaret och väntade på att hans namn skulle dyka upp nere i högra hörnet på min skärm. Att han skulle skriva ”hi baby!”.

 

Ett par månader senare var jag fortfarande skeptisk men gick med på att resa till Barcelona för att träffa honom. De fyra bästa dagarna i mitt liv, och startskottet på vår relation, i alla fall rent fysiskt. The connection was there from the beginning.

Och sen då? En besök från honom i april, sen var jag fast. I kärleksträsket, arg på mig själv som inte bara bröt relationen, arg på honom som fick mig att falla och sen åkte tillbaka till England (även om han ville fara mindre än jag). Ytterligare två månader så förberedde jag mina studier för en flytt till England, han hade flyttat ut från sitt hus och talat om för familjen att han ville skiljas. England några månader, en weekend i Rom, möten med hans barn. Hans helt underbara barn. Alice och James är goa som bär och jag saknar dem faktiskt, liksom mina nya engelsktalande vänner. Och nu bor han med mig i Uppsala. Jag svor att jag aldrig skulle komma att ha en relation med honom. När han uttryckte en vilja redan tidigt förra året att ha en stadig relation med mig och flytta till Sverige för mig, skrattade jag åt hans orealistiska tankar. Skrattar bäst som skrattar sist…

 

Konstigt vad ett år kan göra, eller hur? Än en gång sitter jag i badkaret, lyssnar på musik och bara njuter av en stund för mig själv. Men istället för att se fram emot att Kev dyker upp nere i högra hörnet och skriver till mig, ser jag fram emot att han kommer in genom dörren och ger mig en kyss.