-

Våra stackars djur har haft en tuff vecka.

Vi lämnade dem i Rimbo i torsdags då jag och Erik skulle till Kumla till brorsan och Cissi, så vi hade djurvakter; Disa hos Emma, Sendy hos morsan på Bobacken, och Dolis hos Emmas kompis.

Härlig torsdagkväll då djuren är avlämnade: god middag hos mamma, sen ett besök hos Pers föräldrar som blev jätteglada att vi kom. Drack ett par glas vin innan jag och Erik sen for hem för en "barnfri" myskväll.

Fredag morgon, strax före åtta, ringer mobilen och väcker oss. Det är Emmas kompis Linnea:

- Jag vet inte hur jag ska säga det här, det känns jättehemskt...

Vad i helvete...? Hjärtat stannar.

- Ja?

- Dolis är borta, och jag har letat i flera timmar...

- VA?! När försvann hon?

- Igår kväll, och jag...

- IGÅR KVÄLL?!

- Ja, jag ville inte ringa er mitt i natten...

- Vi kommer.

- Hon kommer säkert fram när hon hör era röster...?

- Nej, det gör hon inte, när hon utomhus blir hon spak och sitter och trycker någonstans.

Jag och Erik kastar på oss kläder, letar fram ägarbeviset och ringer polisen för att anmäla en försvunnen katt, uppger numret på hennes öronmärkning, de hade inte någon som matchade beskrivningen av Dolis. Jag och Erik hoppar i bilen och kör de fem milen till Rimbo, längsta jävla milen i mitt liv. Tankarna gick till mörka ställen, "vad är oddsen för att hitta henne nu?", "tänk om vi inte hittar henne, min älskade Dolis, snälla, det får inte vara sant" och "jag ger mig inte förrän jag hittat henne, om jag så ska krypa genom hela Rimbo", "bara hon inte sprungit långt", "av alla jävla ställen på jorden, varför RIMBO?"... Usch. Det var hemskt, tårarna bara rann.

Väl framme träffar jag på Linneas mamma och styvpappa, som står på gården. Har fått veta att det är mamman som öppnat dörren trots att Linnea sagt till, och Dolis hade snabbt smitit ut - ingen såg ens.

Vad gör de där? Dolis är inte på gräsmattan, börja leta för fan!

De kommer fram och hälsar, jag nickar kort. Börjar gå på gräsmattan, lockar, ropar. Runt huset, ligger i gräset och kikar runt. Ingen Dolis. Det här är hopplöst...

Efter att ha gått igenom tomten stannar jag upp för att tänka... Dolis sprang ut genom dörren, och måste ha sprungit runt hörnet för att snabbt undkomma eventuella hindrande händer. Jag står och resonerar för mig själv, försöker tänka ut vart hon initialt tog vägen. Går runt staketet, ställer mig på infarten till granntomten och tittar en stund, känner att jag måste titta bakom uthusen längst ner på tomten. Ska jag säga till de som bor i huset? Äh, det är oviktigt. Går neråt, följer grusgången, går ut på gräsmattan och runt en liten byggnad. På baksidan ligger det plåt och brädor, kollar under, runt, ner i en källartrappa, ropar, ingen katt. Kryper nästan fram, tittar upp och... Dolis! Hon sitter på en vedhög och tittar på mig. Hjärtat stannar, är det verkligen hon, det är väl inte en annan katt, åh snälla... Säger "Dolis?", hon tittar på mig, jag går närmare och ser att det verkligen är hon, lyfter upp henne, håller henne tätt intill bröstet, hon hetskurrar - uppenbarligen glad att se mig också, trycker sitt huvud mot mig.

Glädjetårarna kommer, jag ropar på Erik, rösten bryts lite, märker att jag låter mer förtvivlad än glad, helvete. Inget svar, och mobilen ligger i behån under Dolis tyngd, törs jag lätta lite på greppet om henne för att ta fram den och ringa Erik? Jag måste. Dolis är helt orörlig, försöker inte alls ta sig loss, nöjd att ha mänsklig kontakt efter 12 timmar i det fria. Ringer Erik, hör lättnaden i hans röst, ringer Linnea som nästan börjar gråta av lättnad. Linneas mamma släpper in oss, Dolis är hungrig, törstig och kissnödig(?). Tar fram en skinkskiva som jag börjar dela i småbitar för att underlätta för henne, men hon sliter hela skivan ur handen. Jag skrattar.

Allt gott, slutet gott, helgen räddad och min ögonsten är trygg igen.

Måndag kväll. Har precis fått reda på att min kriminologiutbildning som jag sett fram emot hela sommaren förmodligen inte blir av, på grund av ett missförstånd och tekniskt fel så min plats strukits. Helvetes jävla skit, ilska, mer tårar, fan fan fan, jag ville ju, har ju redan förberett mig, fixat böcker, skrivit in schemat i almanackan...!

Går så ut med Sendy och Disa, men kommer bara till hissen. Sendy börjar tjuta så otroligt högt, vad händer?! Ser att hennes svans fastnat i hissdörren, helvetes helvete, förlåt mig, gumman! Sliter upp hissdörren, men det är försent, hon blöder ganska mycket, och nervöst viftar hon hetsigt på svansen så blodet skvätter, blod på väggar, mig, Disa, dörrarna, i hissen, en meter upp på väggarna...

Försöker i kaoset få in Disa i lägenheten, måste få Sendy att ligga still, hon springer runt, lättad över att slippa smärtan, blodet sprutar. Springer in, hämtar mobilen, en kastrull med vatten och papper. Ringer Erik, berättar vilken dålig matte jag är, än en gång rinner tårarna, för Sendy. Ut i trapphuset, försöker doppa Sendys svans i vattnet, lyckas halvt, mycket blod. Lugnar ner mig, gråter fortfarande men sväljer paniken och försöker tänka klart. Sendy måste ju fortfarande ut, men jag kan inte lämna trappuppgången så nerblodad... Knackar på hos grannen, förklarar tafatt vart blodet kommer ifrån och att jag ska torka upp det så snart jag kan. Grannen visar sig vara lite av en ängel, ser att jag är upprörd och frågar om jag behöver hjälp. Berättar att jag bara ska gå ut, hon börjar tvätta väggarna och säger att jag kan ta det lugnt. Sendy hann springa in till grannen också, så det kom blod även där. Hon blev ju så glad när det kom en främling och hälsade...

Går ut med Sendy, det blöder mindre och mindre. Kommer tillbaka, det mest synliga blodet är borta, men det är stänk överallt och jag förstår att jag har en hel del städande framför mig. Grannen är tvungen att gå, och i trappuppgången står jag, rådvill, med ytterligare en nödig hund, en annan som blöder så pass att jag inte kan ta in henne i lägenheten då hon skulle skvätta ner tapeterna... Ringer Robin, den enda jag känner inom 5 mils radie. Inget svar. Sitter i en halvtimme, bevakar Sendy. Binder fast henne i trappuppgången, bannar faktumet att jag tvingas lämna henne obevakad, går in för att hämta Disa, som inte kunnat hålla sig utan gjort ifrån sig på vardagsrumsgolvet, stackaren. Går ut med henne, massa skvättande då hon löper (såklart). In med henne. Fortsätter skrubba trappuppgången, tar ett par timmar.

Så småningom kommer Robin, och då har jag hunnit prata med en veterinär som sagt att jag måste klippa bort håret på svanstippen och tvätta. Vi tar in Sendy i köket, och när vi öppnar ytterdörren står Disa och runt henne en massa blod... (Hon löper ju..) Robin håller i Sendy, jag klipper och tittar... Ett närmare 3 cm långt jack längs med svansen, väldigt djupt. Stackars lilla gumman... Hade dörren stängts horisontellt hade svanstippen nog klippts av... Jag led så med henne, klandrade mig själv, matade henne med massor av godis och mat, gullade. Hon åt glatt, brydde sig överhuvudtaget inte om svansen.

Sendy mådde inte så dåligt, hon betedde sig och beter sig som vanligt. Såret läker nog bra, det gäller att hålla rent. Samvetet har nog gnagt ett djupare sår i mig än hissdörren gjorde på Sendys lilla tipp.

Men snälla. Kan det räcka med motgångar nu...?