-

Igår var jag till lägenheten på Djäknegatan en sista sväng. Fixade det sista och gick sen runt i de tomma rummen, kunde inte minnas att det var så den såg ut när vi flyttade in juni 2009. Jag kunde däremot minnas hur den såg ut när jag bodde där med Erik, och såklart hur den såg ut precis innan jag och Kevin flyttade. Men mest mindes jag hur den såg ut och kändes för mig när jag bodde där själv. I det lilla sovrummet kände jag den där distinkta lukten av nylagt golv som fick mig att tänka på de där första nätterna jag satt uppe sent och chattade med Kevin. I vardagsrummet mindes jag hur jag kröp upp själv i min stora nyköpta soffa med ett glas vin och såg en film, chattade med Kevin eller bara låg och lyssnade på musik. I köket gapade det så tomt att det var svårt att föreställa sig alla måltider jag lagat och ätit där inne, alla koppar te jag gjort i ordning, matat djuren. Men nog mindes jag. Hallen, badrummet, stora sovrummet. Alla med olika minnen, de mest framträdande från min tid som singel, ensam. Och lycklig. Otroligt lycklig. Naturligtvis tänkte jag också på alla studietimmar jag gjort i denna lägenhet. 2,5 år med intensiva studier blir en del. Jag rös vid tanken och gladde mig åt att den tiden snart är över för gott.

Jag mindes festerna, alla härliga sommarkvällar på balkongen med vattenpipa, rosévin och goda vänner. Kom att tänka på den där första dagen Kevin besökte mig i Sverige, 14 april 2010, hur solen värmde och stekte så vi kunde sitta på balkongen med vin, crostinis och tapenade. Hur solen lös lika stark som jag kände mig. När jag stod vid balkongdörren såg jag slottet och mindes hur vacker den var första natten vi flyttade in, att också Domkyrkan syntes då. Den är nu skymd av de nya husen på andra sidan gatan. Jag la handen på magen, på den växande bulan som knappt går att dölja längre, och tittade mot en av de där husen, mot balkongen som hör ihop med vårt nya sovrum. Det är på den balkongen jag kommer njuta av solen nu. Det är i den lägenheten Kevin väntar på mig. Leende, med något tårfyllda ögon, låste jag dörren för sista gången och gick med Disa mot vårt nya liv.