That's scary shit right there

Fredag kl. 15:59 på Ostvägen, Ersboda. Jag och Maria slänger oss in i mitt arbetsrum, på med skrivaren. Skrivaren spottar ut, vi sliter i pappersdelen som kommer ut på andra sidan. Susanne kastar på sig skorna, vi slänger häftapparaten mellan oss, och allt går så fort att jag nästan fastnar i Marias halsduk och dras med ut i trappgången. Jag kryper tillbaka in i lägenheten, drar igen dörren och lägger mig på min favoritmatta raklång på rygg för att andas ut efter femton svettiga timmars hemtenta. Mitt djupa andetag avbryts av att någon trampar på mig, klor i halsen och två varma blöta tungor i ansiktet. Va fan...? Just ja, jag har hundar. Glada hundar. Inte ligga på golvet när hundarna är så glada för att matte trots allt inte satt fast i köksstolen.

Maria och Susanne hoppar in i bilen, Maria kör street race, sladdar in vid tornet, universitetet, Sus öppnar bildörren och Maria knuffar på. Sus springer in till lärarens rum för att lämna in tentorna. Hon möter läraren i dörren, harklar sig, rodnar lite och ursäktar sig för att hon är lite sen. Läraren skrattar gott, inte gjorde det något!

Så vi kan andas ut. Vi använde tre livlinor varav den sista, ring en vän, avgjorde saken. Vi har inte ätit på hela dagen, det låga blodsockret och adrenalinet efter att ha skrivit siffror i rekordfart (jag tror jag måste byta tangentbord) gör att vi är lite smått darrhänta, disträa, frånvarande. Jag kommer på mig själv med att sitta på golvet och glo in i väggen. Tydligen drog Maria med mitt intellekt ut i trappuppgången.

Jag pratar med några klasskompisar – alla har sina sätt att återhämta sig. För några innebär det att avreagera sig på IKSU, för vissa några drinkar på stan tillsammans med andrahandssorteringen på O’Learys, andra ska hetsäta. För mig är det Mojito, chips, en go vän och skräckfilm.

Stephen King. Jo ni. Höga förväntningar, nu blir det till att plocka upp nåt varmt och hårigt i knät, ett par kuddar och en drink att gömma sig bakom för att fixa fyra timmar Stephen King. Men när den mörka mannens omänsklighet framträder, blodet sprutar, folk mässar och en käpp förvandlas till en fantasy-varg känner jag att jag är avtrubbad. Jag hoppar till ett par gånger, knappt märkbart, mest som en reaktion på stämningen. Men inte skriker jag, inte halsar jag vin för att framkalla den där ”jag fixar allt”-känslan i kroppen.

Stephen King är ingenting mot en hemtenta i företagsekonomi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0