-

Själva underskriften Kevin gjorde blev enligt regelboken bevittnad av två oberoende vittnen, i det här fallet handläggarens två kollegor som blev inkallade från fikarummet intill. Jag fick därefter bekräfta Kevin som pappa, trots situationens formalitet behövde jag inte uppge någon ed (”Säg efter mig...”) eller hålla handen på en bibel eller lagbok medan jag lovade dyrt och heligt att Kevin är pappa till mitt barn. Enligt papprena visade det sig också att Kevin är gift, skilsmässan som gick igenom i höstas har inte registrerats av svenska Skatteverket som därför tror att jag håller på att skaffa barn med en gift man. Intressant också eftersom vi befann oss på enheten därför att vi är just, vänta nu - ogifta. Därefter behövdes också en namnteckning från oss bägge om vi ville ha gemensam vårdnad, något som tydligen inte heller tas för givet. ”Ja, jag är pappa. Vårdnad, nej tack.” Hm. En gift pappa tar sitt ansvar automatiskt. Ogifta pappor måste skriva under på att de vill ha delad vårdnad. Innan Kevin skrev under sista dokumentet märkte han att alla papper saknade hans efternamn. De fyllde han i för hand. Under samtalet märktes det att det sakta gick upp för handläggaren att den här mannen, som är betydligt äldre än kvinnan, engelsk och tydligen gift faktiskt inte bara har ställt till det för sig med något vänsterprassel utomlands utan har alla intentioner att stolt erkänna sig skyldig till den unga kvinnans gravidmage, tänker stanna och bo i Sverige med henne och dela vårdnaden av barnet. Jeez, trots att hon var så trevlig har jag aldrig känt att vårt beslut att skaffa barn varit så motsägelsefullt. Utåt sett. För mig och oss är det fullständigt logiskt, så hit med papprena bara.