Man har det inte bättre än man gör sig
Foglossning (alltså inte muskelvärk som jag trodde, något jag bistert fick lära mig när läkaren tryckte på ett par ställen på bäckenet och jag nästan tjöt till i förvånad och intensiv smärta). Högt blodtryck (i början inget större problem, men eftersom det stigit har mitt allmänna välmående gått ner och resulterat i hängighet, huvudvärk och yrsel). Behov av järntabletter och högre medicindoser. Smärta i ligament och muskelfästen och på sistone smärtor runt hela livmodern och också en påhälsning av min gamle vän magkatarren. Men ändå. Ingen svullnad. Relativt liten viktuppgång. Inget morgonillamående. Sammandragningar och på sistone lite kraftigare förvärkar, men inget att oroas över eller må dåligt för.
Inläggningen var inte direkt vad jag ville i slutet av min graviditet. Det är inte roligt att vistas på sjukhus. Att ha huvudvärk och må dåligt. Men man kan ordna det för sig. Låta sambon skämma bort en med godis, till exempel. Och ta vara på solen som strålar in genom rumsfönstren. Att vila strängt ordinerats får jag nu försöka acceptera utan att bli rastlös eller uttråkad. På riktigt, alltså. Ingen mer mathandling, inga hundpromenader eller turer på stan. Och medan jag vaggade runt på BB och avundsjukt glodde på de nyförlösta kvinnorna med något mindre magar och små små bäbisar i vagnar kunde jag ändå känna igen de rörelsemönstren bäbisarna gjorde från vad jag känner inifrån min mage... Jag tänker njuta lite till av att ha en liten boendes där inne. Jag börjar ana hur värt det kommer vara när han eller hon kommer ut. Så även om det är trist att vara inlagd får man se livet från den ljusa sidan.
Kommentarer
Trackback
