Morgonens chock
Nej men vad hände här? Imorse när jag körde till jobbet stod det på displayen i gult: 19 DEC. Jag körde nästan i diket av förvåning. (Det kan visserligen också ha berott på den skarpa kurvan med blank is.)
Vad hände med det här året? Absolut första biten försvann i avslutningen av studierna, sen blev det något sorts vakuum med antiklimax-känsla när jag i slutet av februari skickade in sista hemuppgiften i mina studier och satte punkt för min andra examen. Därefter spenderade jag tre månader med att varje dag bedöma om magen vuxit betydligt över natten. Kan meddela att det var ytterst lite skillnad från dag till dag. Lite segt med det, men skönt med vila efter intensiva år, och trots att jag normalt brukar ha svårt att bara sitta på arslet lyckades jag verkligen njuta, ta igen mig, försöka förbereda mig för nya kapitel. Sen spenderade jag förstås en månad med att önska att min sprattlande mage skulle förvandlas till en platt mage med en go bäbis på. Less var bara förnamnet. Höggravid = Småtung och skitless.
Den dagen kom förstås. Ett par begravningar, en examensmiddag, en solig vecka på balkongen i maj, fotbolls-EM, massa turer till sjukhuset med högt blodtryck. Sen plopp, så kom hon. Då kom nästa bubbla, ogenomtränglig i fyra veckor med nedstämdhet och upprymdhet och allt på samma gång. När jag tänker tillbaka ser jag dock på de första veckorna av Celinas liv med ångest. Och som att jag blev bestulen sommaren. Inte egentligen på grund av henne, utan på kombinationen baby blues och den regnigaste sommaren i mitt liv. Sen blev bubblan mer genomskinlig framåt slutet på juli. En vecka på sommarstället var balsam för själen. Sen jobbintervju. Sen besök av Kevins barn med allt vad det innebar. Mitt i allt det där kom den där överväldigande känslan om hur häftigt det är att vara morsa. Vilken mäktig kraft, att ha gett liv till en annan människa. Att säga att man har en dotter. Hösten kom och jag bara njöt av att sitta inomhus, lyssna på regnet, tända ljus och gosa med de bästa i mitt liv. Sen försvann de nästa veckorna i att njuta av en underbar leende unge som dock hade kolik och skrek bort kvällarna.
Och sen bara slutade det. Ungen slutade skrika, och kort efter dessutom amma. Och så började hon sova nätterna igenom. Först där började jag känna mig något mer som mig själv. Det jobbiga var över. Till skillnad mot de långa veckorna under våren var nu veckorna för korta, nedräkning innan flytt och jobb i Östersund, men mer ork och lust att träffa vänner, festa lite, träna mycket, gå upp tidigt på morgnarna och orka hela dagarna ändå. Celina hade hunnit bli en fullt medveten liten tjej, nyfiken på allt. Tre veckor innan jobbet började jag sova dåligt, faslig flashback till sista natten på skollovet i grundskolan innan höstterminen skulle börja.
Och nu sitter vi här. 19 december och min tredje vecka på jobbet. Får nog ändå säga att det varit ett händelserikt år.
