-

Nackdelen med att dagligen arbeta med polisiära, straffrättsliga och kriminologiska frågor gör att du skapar kontakter du senare glömt av.

Telefonen ringer:

”Hej, det här är Carina från Norrtäljepolisen”

Stannar mitt i en rörelse – vad fan har jag nu gjort??

”…det gällde en uppsats…”

Ja just fan! *andas ut*

Drar mig till minnes en incident för några år sen, då jag övningskörde Eriks vita Saab 900 i Rimbo. På väg upp till mammas gård ser jag i backspegeln att polisen ligger bakom oss. Jag väljer andra infarten till gården, och nervös ser jag att polisen svänger in vid den första. Jag vet att jag inte gjort nåt fel, ändå blir man ju så kallsvettig..!

Medan jag stänger av bilen är Erik på väg fram till polisbilen, polisen bakom ratten trycker ner sidorutan. När också jag kommer fram till poliserna hör jag inifrån bilen:

”Men hej, Cecilia”

Va? Nä nu jävlar… Ger Erik en snabb blick, skrattar lite nervöst åt hans frågande blick som för att säga ”Nej då, eh.., älskling, jag är inte känd av polisen…”

Motar lite på Erik och trippar fram ett par meter i grus med högklackat (som vanligt, jaja, inga kommentarer) för att se varför en polis kan mitt förnamn utan att ha sett mitt körkort (som jag för tillfället inte ens fått) eller ens min legitimation. Ah! Stefan! Min lärare i luftgevärsskytte, vilket jag ägnade mig åt för några år sedan. Hade helt glömt bort att han var trafikpolis. Puh!

Ja… jag och polisen. Vi har alltid lika trevligt. ^^