-

Ytterligare en morgon vaknar jag och läser i nyheterna om en kvinna som misshandlats till döds av sin man. Ytterligare en morgon ser jag bakom de rader som står att läsa i media – jag ser polisernas uppgivenhet när de tar in mannen för förhör, kvinnans anhöriga som till slut fått det telefonsamtal de fruktat så länge, chockade grannar som oroligt väntat på att bråken och skriken ska tystna. Ytterligare en morgon som dagens första kopp te smakar något bittert.

Kvinnan hade själv larmat polisen, men när patruller och räddningstjänst skickats till plats var det försent. Kvinnan fördes till sjukhus men hennes liv gick inte att rädda. Mannen kunde omhändertas på plats. Jag har skrivit otaliga PM och uppsatser om våld i nära relationer generellt och mäns våld mot kvinnor i synnerhet. Sedan 2006 har jag studerat rättsfall, både betydligt äldre och färska som tyvärr fortsätter dyka upp med tragisk kontinuitet. Föreläsningar med offer, poliser, till och med gärningsmän. Organisationer, myndigheter och politiker. Det som hände igår kväll är på ett sätt ingen nyhet. En kvinnas liv slocknade till händerna av den man hon levde med. Vi har hört det förut - och vi kommer höra det igen.

När jag varit ute sent om kvällarna har min familj varnat mig för att vara ensam. När jag letat mig hem från nattklubbar om natten har vänner uppmanat mig att vara försiktig, prata i telefonen med någon hela vägen hem. Jag har aldrig varit orolig. Jag vet att den statistiskt farligaste platsen för en kvinna är hennes eget hem. Att om en kvinna utsätts för våld och övergrepp av någon så finns den personen mest troligt i hennes sociala närhet.

Den som mest troligt skulle skada mig är någon jag känner. Någon jag litar på.

Därför smakar teet så bittert. Det totalt motsägelsefulla i att våld i nära relationer tycks innebära att våld och kärlek går hand i hand. Att någon man älskar har ett behov av att kontrollera, utöva makt, med hårda ord, örfilar och knuffar. Att den man älskar begränsar ens livsutrymme och gör sig själv till den ensamt dominerande faktorn i livet. Värme blandat med kyla. Sött blandat med surt. Det är den verklighet vi lever i. Hur länge ska det vara så?

Så länge vi vaknar till nyheten att en kvinna dödats av den man hon levde med är Sverige inte ett jämställt land. Mäns våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för bristande jämställdhet, och så länge det förekommer spelar det ingen roll hur jämnt föräldraledigheten fördelas eller löner sätt. Det är många som arbetar mot att detta upprepas, många som kämpar både förebyggande och hjälpande, men det är svårt att komma åt något som sitter i hemmets djupaste vrå. Och gudarna ska veta att det är så vanligt att det är skrämmande.

Och medan jag dricker mitt te och tänker på kvinnan som jag hoppas äntligen fått frid, så vet jag att jag kommer göra detsamma ytterligare en morgon.