-

Jag stirrar på Kevin. Vad sa han?
- What? Are you serious?!

Kevin biter ihop lite, ser lite nervös ut, sen ler han.

- Just answer the question...

Jag gapar lite, mållös. Då kommer servitören med våra förrätter. Jag kan inte förstå hur någon kan ha så otroligt dålig tajming, och förbannar honom inombords. Kantarellsoppa har aldrig verkat så obetydligt. Servitören är trevlig men jag önskar honom på andra sidan jorden när han ställer ner tallrikarna framför oss och bryter luftrummet mellan mig och den man som just ställt mitt livs viktigaste fråga. När servitören går iväg fortsätter Kevin att titta på mig, nu med händerna ihop sådär som jag vet att han gör när han intensivt lyssnar och tar in. Mina ögon börjar svida lite, tåras. Min älskade Kevin, vad är det du säger??

- Of course I will...! svarar jag.

Han ler, och jag ser att hans ögon inte är torra.

- Good. Cos then I can give you this.

Han lutar sig bakåt, stoppar ena handen i kavajfickan och tar ut en ring. Han håller fram den och jag sträcker fram min hand. Han trär den på mitt finger och jag tittar. En modernt skuren guldring med små diamanter som glittrar. Ögonen vattnas lite till och jag kan inte sluta le. Jag tittar upp på Kevin.

- Come here...!

Han ställer sig upp och går runt bordet, jag ställer mig upp i mina Jimmy Choo-skor och vi omfamnar, kysser. Helt ärligt, jag glömmer bort var vi är för en stund, att vi står i en fullständigt fullsatt restaurang. Han viskar i mitt öra:

- I love you. Can I put my ring on now..?

- Oh... Here, I'll help you.

Han tar ut sin ring, en bredare guldring skuren som min, men med en fyrkantig diamant mot ena kanten. Jag sätter den på hans finger och vi ler, kysser varandra.

 

Efter en stund släpper vi taget och sätter oss ner. Jag tittar på min ring igen, kan inte ta in. Kvinnan vid bordet bakom Kevin ler brett och mimar "Grattis!" mot mig, det äldre paret bakom oss grattar och lyckönskar oss glatt. Jag kan inte sluta le. Kevin häller upp champagne och vi skålar. Han ser på mig, och överrumplar mig igen:

- You didn't really answer the question, I believe.

Jag tittar på honom, vad menar han? Åh... Än en gång ler jag, känner det där pirret. Jag tar sats.

- Yes..!

Han ler, brett, lyckligt. Tar min hand.

- You know you are the one, don't you?

 

Min aptit är som bortblåst och jag tvingar i mig den där kantarellsoppan. Den är god, liksom oxfilén med västerbottenpuré som jag tar två tuggor av, resten blir måndagens matlåda. Celina klappar händerna förtjust när hon får smaka av Kevins mat, och ler åt folk som plockar upp hennes klossar hon slänger på golvet bara för att se vad som händer. Jag tittar hela tiden på ringen, vickar på fingret för att se hur diamanterna glittrar. Känner mig alldeles varm av lycka.

 

Vi struntar i efterrätt, betalar och går. Vi stannar till vid en utebar där ett bluesband spelar, för att ta ett glas, njuta lite till av kvällen. Celina mår gott inlindad i en filt i Kevins knä, diggar till musiken. Jag beställer ett glas rött. Det är ju trots allt en överraskningarnas kväll.