-

Opererades igår och vaknade öm, förvirrad och fruktansvärt trött. Inte alls som förra operationen. Men denna pågick i två timmar och det var en annan sorts operation, förstås.

 

Efter lite sömn, lite illamående, lite fler sprutor genom en kanyl, en allergireaktion mot morfinet, tabletter och ett samtal med läkaren fick jag veta att jag fick åka hem. Finally.

 

Läkaren berättade att allt gått bra, att operationen tog två timmar men att de lyckades rädda äggledaren. De hade öppnat den och kunnat plocka ut fostret. Det finns en förhöjd risk för ytterligare utomkvedeshavandeskap nu men att jag med största sannolikhet, om jag så vill, kan bli med barn igen. Dessutom finns inga restriktioner på att motionera eller bada, jag frågade specifikt om jag får doppa mig vid sommarstället nästa vecka, och det fick jag. Jag jublade lite patetiskt och klappade händerna väldigt svagt. Kände mig lite löjlig med det bjöd jag på.

 

Så småningom kom jag hem. Jag går nu på starka smärtstillande och ser ut lite som en anslagstavla på magen, med tre plåster efter titthålsoperationen. Är fruktansvärt öm och går framåtlutad, väldigt sakta och skulle förmodligen behöva en rullator. Gick och la mig halv åtta igår och sov till nio imorse, så trött! Men jag känner mig så mycket gladare. Precis som jag skrev i mitt förra, extremt negativa och frustrerade blogginlägg som jag med tårar i ögonen och ilska i bröstet författade i sjukhussängen i torsdags - allt ordnar sig.

 

Har fått ställa in födelsedagsplanerna, förskjuta semestern och kan inte lyfta och hålla om Celina. Men jag är hemma, äggledaren är kvar och jag får simma nästa vecka. Då ska jag och Celina plaska och ta igen oss. Nu ska vi mysa, njuta av långledighet och glömma den här kämpiga våren.

 

Tack till alla er, vänner, familj och kollegor, som visat sådant stöd och engagemang! Tack för alla goa sms, fina meddelanden på Facebook och Whatsapp. Ni är underbara, det värmer i hjärtat och jag svär att åtminstone de inre såren läker snabbare tack vare er.

 

Pöss på er!