-

Visst har det varit trevligt att bo i Krokom en sväng igen. Hos mormor, i huset jag vuxit upp med. Nära pappa - kunna ramla på honom när jag står i Ica-kön är faktiskt en fantastisk känsla. Har inte ”ramlat på” min pappa på 13 år. Att bara gå förbi pappa när jag är på barnvagnspromenad, så han kan snabbgosa med Celina. Eller att han kommer över på en kopp kaffe. Fira jul hos mormor, mysa framför brasan med glögg, se på TV-program och äta goda middagar med henne. Som vi har skrattat och haft roligt ihop. Pratat i timmar.

Helt underbart.

Men det kliar lite. Jag trodde jag var mer förortstjej, inte alls stadsmänniska. Det stämmer inte. Det kryper i mig när jag kör in i den sömniga lilla orten som är Krokom. Jag längtar lite puls, kunna kliva utanför dörren och gå max femton minuter och där ha restauranger (plural), bio, pubar, affärer (plural), aktiva människor.

Och för Kevin som är hemma med en bäbis är det såklart inte så roligt. Han gjorde Krokom en förmiddag i december. Efter att han tryckt på lite gav jag med mig och började screena blocket.se. Så fick vi tag i en möblerad tvåa i stan, andrahandskontrakt med fyra minuters gångavstånd för mig till jobbet, tre minuter till centrum. Hyr från 1 februari till slutet på maj/början på juni, så får vi se vad det blir och vad vi gör efter sommaren.

Krokom har sin charm, men det säger en del om orten när den maffigaste byggnaden i byn tillhör äldreboendet.

Igår frågade min älskade (annars rätt hippa) mormor om jag vill följa med på taklagsfest för kyrkan.

Det är dags att flytta.