-

...sedan jag tryckte ut en unge och sen knappt kunde sitta på veckor. Nu sitter ungen själv. Tiden har gått så fort, framförallt efter att koliktiden tog slut och vi fick tillbaka kvällarna, med en tjej som lärt sig att somna själv. Hon skrattar mer än hon är ledsen, och vi skrattar säkert hundra gånger om dagen.

 

Det här inlägget har jag skrivit två gånger förut, men på grund av en dator med haltande stabilitet har inläggen magiskt försvunnit medan jag skrivit dem (några hundra svordomar senare fick jag ändå lova att inte misshandla Kevins dator, han satte mig i soffan med ett glas vin och så småningom dämpades morrandet). Så sedan jag började skriva på ett inlägg om min fantastiska dotters otroliga utveckling (och eftersom hon är HELT unik är denna utveckling så otroligt mer fantastisk än alla andra bäbisars - förstås), har hon nu hunnit bli en månad äldre och det händer mycket på några veckor när man är pytteliten och växer.

 

Men poängen är i alla fall att hon inte är så pytte längre. Hon är mycket mindre pyttig. Hon sitter själv nu, är mycket mer koordinerad än hon var som det lilla knyte vi tog hem från BB på midsommarafton. Att interagera med folk är superroligt, och det tycker såklart tanterna på ICA är så sött. Kevin är övertygad om att hon säger "heeeeelllloooooo" men jag håller inte med - hennes första ord ska ju vara på svenska. Hon har vänt på sig ett par gånger, älskar att bada över allt annat (mest för att pappa skrattar så mycket när han blir totalt nerskvätt av hennes sprattlande) och har nu börjat äta riktig mat. Sötpotatis och banan är favoriterna, men broccoli och katrinplommon går också bra. Kyckling är hon inte helt säker på än, men det blir mer och mer. Gröt verkar bero på vilken dag det är och vilket humör hon är på. För humör har hon. Kan inte förstå var hon har fått det ifrån.

 

Hon snurrar hela varv på rygg i babygymmet, och sträcker sig efter och greppar saker. Mest så hon kan stoppa dem i munnen och tugga på dem. Därför jag är ändå glad att jag inte ammar längre, fick lite försmak på det en gång för några veckor sedan när hon bet till, glömde av sig i sugandet. Eh, aj. Mjölken tog slut för drygt en månad sen, det sörplade till som ett sugrör i en tom milkshake och sen fick det bli ersättning. Lite ledsen var jag först, men nu har jag ändå kommit på hur mycket lättare livet blivit. Kevin kan mata, hon kan äta liggandes i vagnen eller sittandes i bilen medan vi rullar, och hon har betydligt smidigare matrutiner och äter bara dagtid. Hon sover hela nätterna, runt tolv timmar. Det är egentligen en sån sak man nog inte ska säga till andra nyblivna föräldrar som ser ut som spöken och är helt slut av nattvakandet. Men jag hoppas att detta är vår belöning för koliktiden, då hon skrek 4-6 timmar varje kväll i tre månader. Det är sån skillnad på bäbis, nu är det så mycket enklare att vara borta på besök på kvällarna.

 

Humor har hon också. För ett par veckor sedan hade Kevin övat henne på att göra pruttljud med tungan hela dagen. På kvällen var hon dock ovanligt kinkig och ville inte alls somna själv som hon annars gör. Kevin dansade, jag vaggade, upp och ner ur sängen... Till slut la jag henne i vagnen och stod och vaggade medan jag tittade på teve. Något trött och frustrerad var jag, men märkte att det hjälpte eftersom hon tystnade. Jag vände på huvudet efter en längre stund för att kolla om hon somnat, och möts då av en tjej som, då hon fick uppmärksamhet, plirade till med ögonen, gjorde pruttljud med munnen och sen storflinade åt mig. Dubbelvikt av skratt, Kevin blev lockad att komma och kolla vad som stod på. Jag kunde inte andas och kunde därför inte förklara vad hon gjorde, men som på en given signal tittade hon upp på honom - och upprepade pruttljudet och sen storskrattade hon själv. Efter att jag och Kevin rullat klart på golvet kunde vi efter ytterligare en halvtimme lägga ner henne i sängen för natten.

 

7,6 kg och 64,5 cm. Lite skillnad mot 3,2 kg och 48 cm. Barnmorskan såg på kurvan att hon förmodligen blir längre än mig. Det är väl typiskt. Men jag har i alla fall mina högklackade skor. Fast fortsätter hon i den här takten har hon väl börjat använda dem och slitit ut dem för mig innan hon är fem år. Ni vet, samma år som hon skrivit sin doktorsavhandling. Still, unge. Mamma hänger inte med.