-

…while you are busy making other plans.

 

---

 

 

Ägnade min sista dag i England till att handla julklappar. Gick in på en butik där jag mer eller mindre hittade allt jag behövde, helt underbart. Klarade av julhandlingen på betydligt kortare tid än någonsin förut.

 

Note to self: i fortsättningen sköts julhandling i England.

 

Rejält tyngd av påsar snubblade jag in i The Sutton Arms och gjorde ofrivilligt en viss entré. Hade inte riktigt tillräckligt med armar att öppna dörren på ett smidigt sätt, vilket resulterade i att jag fick lirka upp dörren och hoppa in innan den gick igen – med en smäll. De få personer som satt där inne tittade upp och började le åt mig. Jag märkte inte detta förrän jag blev tilltalad, då jag var fullt upptagen med att stånka och sucka lättat över att jag inte fick dörren i ryggen. Servitrisen kom fram skrattandes och sa:

- I’ve seen a lot of that face expression today! Are you okay, sweetheart?

- Yeah, thank you, just… exhausted!

- Christmas shopping, eh? Can I get you something?

- Yes please – I’d love a glass of rosé wine!

 

Jag letade upp ett fönsterbord och föll ihop i en fåtölj. Servitrisen kom leende fram med ett glas vin jag sedan smuttade på länge medan jag bara satt och tittade på folk. Precis som jag gjorde den där första dagen jag tillbringade själv på Sutton High Street. Precis som då drack jag ett glas vin vid lunchtid utan att ha dåligt samvete. Precis som då satt jag och funderade på allt och inget, hur underbart oförutsägbart livet är och precis som då började jag le när jag tänkte på resan hit, till just den här dagen och den här platsen.

 

Mina fyra månader i England är slut. Jag sitter nu i ett flyttkaos i en möbellös lägenhet i Sutton och ska snart till att packa det absolut sista. Imorgon bitti ska jag åta mig utmaningen att packa Saaben med Kevins grejer och hoppas att jag kan pussla till det. Det hjälpte väl inte direkt att jag köpte sex påsar med julklappar idag.

 

Så vad kan man göra fyra månader i England? Förutom att skriva ett examensarbete om ett personorienterat påföljdssystem kan man umgås med personerna i Kevins band.

Man kan lära känna en son och en dotter och utveckla bra relationer.

Man kan se Chislehurst Caves, Notting Hill, Windsor Castle, vandra längs Themsen, se den engelska landsbygden med dess kullar och får.

Man kan lära sig uppskatta fotbollsmatcher live, se Londons främsta turistattraktioner och hitta de där guldklimpar som turister aldrig hittar till utan en infödd guide.

Man kan krypa upp i soffan med en Bovril när den engelska ruggiga hösten smyger sig på och se på film hela natten igenom.

Man kan gå på en balliknande tillställning i London största lokal att dricka champagne och lyssna på bandet – som är pojkvännens.

Man kan njuta av den engelska artigheten, den lättsamma stämningen mellan främlingar och ständiga leenden.

Man kan ha hjärtat i halsgropen medan man kör på fel sida vägen i en bil med ratten på fel sida.

Man kan jogga runt i Bushy Park, hälsa på hjortarna där och sen se en cricketmatch.

Man kan inse att när man talar ett språk tillräckligt länge börjar man tänka på det språket.

 

Så mycket jag sett, hört, gjort. Jag längtar hem till Sverige, men kommer sakna de här månaderna resten av mitt liv. Jag kommer sakna den här tvåvåningslägenheten och de brittiska attiraljerna i den, som fönstren man knuffar upp, tråden med en knopp längst ner man drar i för att tända lampan i badrummet, ytterdörren som man inte öppnar med ett handtag, och den (ohygieniska) heltäckningsmattan i alla rum.

 

Så nu har jag nästan slutgjort min utbildning i juridik och förberett mig för arbetslivet. Planerat livet genom att välja utbildning och genomföra den, välja inriktning, specialiserat mig och planerat mina nästa steg. När jag satt vid det där fönsterbordet bredvid spiselkransen i den så engelska puben idag tänkte jag på hur levande jag känt mig de senaste månaderna, att jag knappt insett förrän nu att jag är vid mållinjen på min utbildning.

 

För under tiden jag planerat livet har jag levt det.