-

Det här går inte så bra. Jag har ju en amerikansk/europeisk accent så jag och Kevin gnabbas alltid över hur ord som ”herbs”, ”tomatoes” och ”basil” uttalas. I söndags gjorde jag bort mig totalt när jag efter att ha betalat middagen på en italiensk restaurang och får tillbaka kortet säger ”Thank you” på klockren brittisk engelska. Tyvärr märkte Kevin det och log segervisst. Damn it!

Efter middagen missade vi då att parkeringshuset stängde vid halv sex, så då vi kom till bilen en timme för sent kunde vi helt enkelt inte nå den. Lyckligtvis kunde vi smita in genom utgången som ännu inte stängts och sprang i en asfaltsspiral upp till våningen. (Bara det var en ny upplevelse förresten, tror mig dock ha sett en liknande scen, typ i Men in black eller nåt.) En man vi träffade halvvägs upp i parkeringshuset var vänlig nog att släppa ut oss trots att vi var sena, så Kevin sprang vidare upp för att hämta bilen. Han lämnade mig att betala för parkeringen, och gav mig mynt. Jag gick fram till automaten och stoppade in biljetten, kostnaden för parkeringen visade sig vara 3,40 pund. Tittade på mynten i handen – eh…? Det tog evigheter för mig att leta fram rätt mynt. Den otåliga mannen som skulle släppa ut oss tittade lite irriterat på mig och ett ”I am not from this country so I don’t know the coins yet, okay?” gick inte riktigt in. Jag hittade dock vad jag behövde. När jag kom hem ägnade jag således några minuter åt att lära mig engelska mynten. Det kändes som en rätt basal men praktiskt nödvändig kunskap. Irriterade parkeringskillar vill man ju inte leka med.

Här sitter vi på lördagskvällen på en pub i Cheam, en rätt sömnig liten grannstad till Sutton. Men trevligt hade vi!