-

Vaknar av att klockan ringer. Nej, snälla… Jag drömmer. Jag drömmer!

Jag drömmer inte. Sätter, självmedveten som jag är, alarmet på snooze. Knappt hinner jag göra det förrän telefonjäveln piper igen. Va? Har 10 minuter redan gått? Nä…

Snoozar igen. Håller på så tre-fyra gånger. Sen kommer katten och jamar på mig och trampar mig på magen. Jag antar att hon säger ”men lägg av och snooza för fan, sätt dig upp vakna till, din jävla slöfock!”. Eller nåt.

Sträcker lite på mig, sätter mig upp, men FY FAN VAD KALLT DET ÄR! Kryper tillbaka under täcket, drar upp det över näsan. Ligger och tittar omkring mig, ögonen är det enda som syns bland kuddar och täcke, de rullar fram och tillbaka. Kommer på att det är förbaskat mörkt, finns det en chans att jag ställt klockan för tidigt? Dubbelkollar. Ingen sån tur.

Masar mig ur sängen, attackerar garderobsdörren, sliter upp den och plockar fram min fleece-morgonrock. Konstaterar att det är ungefär allt jag ser. Närsynthet, astigmatism och Sveriges mörka månader är ingen bra kombination.

Går till badrummet, tvättar ansiktet med kallvatten, svär några tysta ramsor om att det alltid ska vara så jävla kallt jämt. Stoppar in linserna. Sådär. Går ut i hallen, tittar ut genom fönstret. Vad i helv… Grått. Så grått. Ser inte ens Domkyrkans torn.

Nej. Det måste vara olagligt att kliva upp flera timmar innan solen går upp. Och när solen väl går upp, syns den inte för alla moln, all dimma. Dimma och regn och grått och trist – måste vara olagligt. Det måste vara olagligt att behöva gå utanför lägenheten när det är så kallt att frost syns på marken. Olagligt. Fy. Sverige. Fy.

Gör en kopp te, letar fram goa halsdukar och pratar med katten tills jag är pigg. God morgon!

När jag ska gå, säger jag hej då till mina nallebjörnar. Då möts jag av det här: