-

Förra söndagen efter att pappa och hans sambo farit hem, bjöd jag och Erik hem Mark och Carol på middag. Carol är en tjej Mark var tillsammans med för ett antal år sen, och som han nu har fortsatt kärlekshistorien med - en gammal låga vaknade till liv då han var hem till England en sväng innan påsken.

Carol visade sig vara en mycket trevlig tjej, vi tog ett glas rosévin på balkongen och pratade innan jag och Erik lagade maten - chrevréfylld lövbiff med potatisklyftor, vitlöksdressing och sallad. Mark hade ju berättat för mig att han friat till Carol över Skype, men att han skulle göra det ordentligt då hon kom på besök. När maten i stort sett var slut, alla mätta och belåtna, kom jag på att Mark inte berättat om ett frieri skett ännu – så jag frågar.

Mark ler, skakar lite på huvudet, Carol säger att nej, han har inte friat. ”I’d love to see that!” säger jag skämtsamt, har så svårt att föreställa mig att Mark går ner på ett knä. Mark skakar på huvudet, Carol tittar på honom med ett höjt ögonbryn och flinar. Mark protesterar, men när han ser Carols min slutar han försöka slingra sig. Mark går ner på ett knä. Precis där, en söndagseftermiddag i mitt kök. Jag blir alldeles till mig, Carol börjar skratta högt. Jag hämtar en ring jag hade i garderoben (en lite barnslig ring med en gul blomma, absolut inte en förlovningsring, men ändock en ring!) och kameran. De skrattar. Carol svarar ”I shall”. Jag knäpper bilder som en dåre. Sen torkar jag ett par rörda tårar ur ögonvrån. När kramar och pussandet lagt sig (även hundarna var väldigt delaktiga i denna händelse) skrattar Carol till. Hon säger att hon har väntat på att Mark skulle fria, och när han gör det har hon en hunds nos i knät och en justerbar ring med en gul blomma på! Hon såg extremt lycklig ut.

Stora grattiskramar!