-

Hej! Nu har vi djur tagit över bloggen lite. Matte ligger och njuter på balkongen i solen, jag brukar också sola men jag måste ju passa på - hur är det de säger.... "När matte är borta skriver katterna på datorn". Hur som helst, eftersom hundarna uppenbart saknar den intelligens som krävs (de verkar enbart kunna förmedla tre ord: leka, äta, gosa) är det såklart Dolis som sitter här.

Jag tänkte berätta lite om hur vi djur upplevde flytten. Sendy fick ju flytta tidigare till den där bondgården Bobacken (som jag för övrigt är bannlyst från, så fort jag smiter ut genom dörren börjar alla tvåbenta varelser skrika och vifta med armarna, vad är deras problem egentligen??), så hon missade själva flyttstöket. Disa är ju en nervig sak (matte påstår att hon är väldigt perceptiv, känner av hennes humör och sinnesstämning, och liksom beter sig efter det, men det är en romantiserad bild - i mina ögon är hunden enbart labil) och hon var lite orolig, förstod inte alls vad som hände. Helt plötsligt invaderades hennes sovrum av kartonger, och hennes säng flyttades in till mattes - där brukar hon ju aldrig sova. Så Disa sprang runt mycket, försökte pejla läget med huvudet på sned och följde undrandes efter matte överallt. Det var bra, matte hade fullt upp med att gulla med Disa så jag kunde ostört klättra i alla öppna garderober och gömma mig i alla kartonger. Vilken fest! Jag hade jätteroligt, så mycket att göra. I takt med att lägenheten tömdes på alla saker och packades ner i kartonger, ökade kartongberget och min glädje. Mer kartonger till katterna!

Husse var borta mycket under den här tiden, tydligen flyttade han i förväg så han kunde jobba och dra in pengar så matte kan köpa skor. Jag förstår inte riktigt den där kedjan, men jag vet att det slutar med att matte tar hem skorna i kartonger, och det är där min glädje börjar. Så jobba på, husse!

Någon konstig figur jag träffat några gånger tidigare kom och hjälpte till att packa, liksom husses mamma - henne gillar jag. Brukar alltid sova på hennes mage eller vid hennes fötter när hon är här, hon klappar mycket och rör sig lite när hon sover, så jag kan ligga ostört utan att bli sparkad på i sömnen. Något matte borde försöka lära sig. Jag försökte bita matte i tårna några gånger när hon började knuffa, peta och sparka på mig, men då matte har ett fruktansvärt humör när hon väcks resulterade det bara i att jag blev utkörd ur rummet med en rejäl smäll i dörren. Inte så populärt. Så numera ligger jag snällt still, och flyttar på mig istället för att försöka få mattes fötter att flyttas. Husfriden återställd.

Hur som helst, när allt tydligen var färdigpackat fick vi åka i den där brummande saken på hjul. Det kallas tydligen för bil, mycket skön att sova i. Efter ett tag fick jag komma ut och sträcka på benen lite, sprang runt på de där sätena, Disa satt längst bak och jag gick dit och sa hej. Den här bilen luktar dock annorlunda än den förra som matte ilsket förbannade i några telefonsamtal med husse som berättat att den gått sönder igen, så matte letade upp en ny bil. Den låter mindre, är lite rymligare och man ser bättre ut genom fönstren. I övrigt vet jag inte skillnaden.

Efter några timmars åkande i den, kom vi fram till ett konstigt ställe, en ny lägenhet med lång hall och rum som låg helt annorlunda. Jag är ju dock van att hamna på nya ställen, jag tycker bara det är roligt. Men just som jag höll på att utforska detta ställe blev jag inlåst på toaletten. En liten jävla toalett. Där fick jag sitta i fyra timmar, jag ropade och ropade men ingen släppte ut mig. Jag ropade högre, till slut skrek jag, och några gånger öppnades dörren och matte eller husse gosade med mig och pratade med mig. De kastade in en liten råtta, men hur i helvete tänkte de att jag skulle leka med den i ett rum lika stort som min kattbur? Puckon. Efter några timmar fick jag i alla fall komma ut, och då såg lägenheten heeeelt annorlunda ut - saker överallt! Så då blev jag lycklig igen, och började genast sitta i allt som gick att sitta i, hoppa, klättra, leka, gömma mig. När jag blev trött av allt undersökande kröp jag ihop i något tygstycke och sov så gott. Tills Disa släpptes in. Tydligen hade hon stått ute bredvid den där stora saken som innehöll alla våra saker, medan den tömdes. 27 kg labrador är inte smidigheten själv, så jag väcktes och undrade vad som stod på. Disa sprang med sin nos överallt, huvudet på sned, undrandes. Hon såg ut som ett levande frågetecken, ibland utropstecken. De tvåbenta varelserna hade vid det här laget satt sig på golvet med varsitt glas med den där konstiga ljusgula vätskan som luktar starkt och förmodligen smakar pyton. Jag är helt enkelt omgiven av puckon, men alla är goa och snälla och går att leka och gosa med, så jag är nöjd ändå.

Nu har vi bott ett par veckor i den nya lägenheten, jag trivs jättebra bortsett från att jag inte får komma ut på balkongen längre, matte snackar något om att den inte är inglasad och att jag kan ramla ner från räcket - snacka om att underskatta mig. Jag jobbar vidare på att smita ut på balkongen i alla fall. Disa och Sendy verkar trivas också, Disa lugnade ner sig ganska snart - vi är på en ny plats men alla saker är desamma, och matte och husse är ju också där så hon känner sig trygg. Det är på tiden att den där fyrbenta nallen till hund skaffar sig livserfarenhet. Hon måste lära sig av mig och Sendy. Sendy tänker: jaha, en ny plats, bara att nosa och gilla läget. Jag tänker: åhå, en ny plats, nya saker att utforska, klättra och sitta på, bara att gilla läget. Disa undrar så mycket. Hon har mycket att lära, hon.

Här kommer lite bilder:

Satan, du såg mig!


Jag granskar arbetet med att packa upp köksgrejerna.


Disa blev trött och gick och la sig hos Ludde.


Första morgonen i nya lägenheten. En trött matte och en gossjuk trött nalle.


När matte äntligen var klar med att packa upp kartonger och göra i ordning nya lägenheten, tog hon en dag i soffan med teven.
Vi tre djur passade på att vila hos henne, och gosa.


Det tar på energin att flytta!