En nattlig incident
Cecilias version:
Vaknar mitt i natten av ett ljud Erik åstadkommer, ett täppt snörvlande högt nog för att grannarna ska vakna och tycka synd om honom. Suckar, tänker en tyst irriterad tanke om förkylda män som blir till hjälplösa patetiska offer.
Springer på toa, natt-kissar. Kommer tillbaka, fortfarande detta irriterande snörvlande. Trött som fan, kallt som fan. Ber Erik tända lampan så jag kan leta fram nässprayen åt honom (inte så mycket för hans skull som för min). Han börjar yrvaket svamla nåt om att jag kan tända själv så jag kan ställa in ljusstyrkan (vi har dimmer). Under den tiden det tar honom att ge mig dosan, mumla en lång förklaring som bottnar i ett försök att verka generös och omtänksam (vilket jag vet bara är ett sätt för honom att faktiskt själv slippa behöva göra nåt) sliter jag dosan ur handen på honom, tänder lampan under en kort sekund, vilket ju är allt som krävs för att jag ska lokalisera nässprayen i min låda. Ger honom sprayen och försöker släcka lampan. "Jaha...?" undrar han. Helt borta. "Ta nässpray" svarar jag, "så får du lättare att andas". "Vadå..?" svarar han. Jag fortsätter bråka med dosan, som inte vill släcka lampan i sovrummet, men väl tända upp hela jävla vardagsrummet. Irriterad börjar jag säga åt Erik att han får gå upp och släcka där (för det är bara han som lyckas med det när dosan krånglar). Han börjar vråla "Varför ska jag alltid gå upp?!", varvid jag svarar att "Ja förlåt så jävla mycket för att jag ville ge dig nässpray!" Skittrött stoppar jag in öronpropparna, lägger mig tillrätta i sängen. Hör att Erik säger något, hör dock inte vad. Frågar vad han sa, hör hans röst igen men inga ord. Säger att jag inte hör, eftersom jag stoppat in öronproppar för att slippa lyssna på honom. "Tack!" säger han i betydligt högre ironiskt tonfall medan han demonstrativt vänder ryggen mot mig. Jag somnar gott.
Eriks version:
Vaknar mitt i natten av att Cecilia sparkar på mig, helt utan anledning. Sen skriker hon åt mig att tända lampan, helt utan anledning. Istället för att tända lampan ger jag henne dosan. När jag snällt och lamt ger henne dosan och förklarar, som den generösa (okej, lama) man jag är att hon på det viset kan justera ljusstyrkan själv (egentligen ville jag bara slippa trycka på en liten knapp, och istället sova vidare) så sliter hon helt oprovocerat dosan ur handen på mig. Kort därefter börjar hon kasta saker på mig, helt utan anledning, och kräver att jag ska gå upp. Varför ska jag behöva gå upp när hon tänder lamporna? Irriterad går jag upp, släcker skiten, går och lägger mig och somnar utan att säga nånting. Någon nässpray har jag aldrig hört talas om.
