-

Här blev jag den jag är

Här kommer jag förbli

Här har jag längtat bort

Här har jag känt mig fri

Här har jag blickat framåt

Men ofta tittat ner

 

Sista kvällen i lägenheten på Djäknegatan. Spår av en annalkande flytt syns i de halvpackade kartongerna på golvet, och i de nakna fönstren. Jag dricker Amé ur en plastmugg, vinglasen trängs i en låda någonstans. Jag tittar ut genom fönstret och ser sovrumsbalkongen till vår nya lägenhet. Så glad att vi har möjlighet att bo kvar i området, i Uppsala! För en stund sen skålade jag med Kevin, och jag frågade honom om året vi bott här. Ja precis. Han har bott här ett år nu. Jag flyttade till England, Overton Road, förra hösten för fyra månader på prov. Vår relation, på prov. Det ledde till ytterligare fyra månader-ett halvår på prov i Sverige. Det i sin tur ledde till en bostadsrätt och planer för framtiden.

För två år sedan hade jag inte kunnat drömma om att se mig var jag är idag. Färdig jurist. Snart också kriminolog. Jag är 24 år och tillsammans med en (betydligt) äldre engelsman jag nu inte längre tvekar att tillbringa mitt liv med. Jag inser att jag genom åren gjort val som säkert fått många att höja på ögonbrynen. En del har valt att yttra sig, antingen stöttande eller varnande. Men jag har alltid gjort det som känts rätt, vandrat min egen väg. Upplevt, sett, lärt och levt. 

Jag har skrivit mina regler

Ingen fick ändra på dom

Jag tog första bästa vägen ut

När någon bad mig tänka om

Det kanske kommer kännas

Det rår jag inte för

Jag skulle inte ens vara hälften

utan det jag gör

Så imorgon när vi vaknar ska vi skriva kontrakt. Få nycklar. Springa med ögon som hos barn till vår nya lägenhet, vårt nya liv. Jag kommer snart inte vara student. Jag söker jobb med en helhjärtad intention att arbeta, inte arbeta och studera. Är lite orolig för att vara så ung och sitta med en saftig studieskuld och bostadslån (vilket faktiskt var nödvändigt), men det är egentligen bara ytterligare ett steg. Ett bland många - det enda som inte kommer ändras är den underbara känslan av att vakna bredvid Kevin varje morgon. Så jag ser verkligen fram emot det här. Jag och Kevin skapar oss det liv vi vill ha. En fantastisk lägenhet, ett nytt liv! Det är trots allt där jag är nu. Eller där jag kommer vara imorgon. På andra sidan gatan.

 

Det är tidig måndagsmorgon och jag sitter i vardagsrummet. Dolis ligger på en av soffkuddarna bredvid mig, Disa sover på fårskinnsfällen framför brasan. Jag sitter i soffan med en kopp te och två tända ljus. Det tar tid för dagsljuset idag, mörkaste morgonen hittills denna höst. Eller är det vinter nu?

 

Lyssnar på Ellis Paul, ”The world ain’t slowin’ down”. På ett sätt håller jag med om att världen och livet aldrig saktar ner, men just nu är jag av en annan åsikt. När den mörka årstiden blir som mörkast och december är i antågande upplever jag alltid ett lugn. Det spelar ingen roll hur stressigt det är med studierna, hur många julklappar som ska inhandlas och köttbullar rullas… Både förra december och denna december är jag och Kevin mitt i en flytt, vi har massor att planera och genomföra, men det finns ändå en inre ro. Ingen stress.

 

Alla längtar till sommaren, semestrar och lata dagar i solen. Men jag kan inte låta bli att undra om inte mörka vintrar och juletider uppfanns för att få världen att sakta ner lite, ta det lugnt och andas mitt i vardagsstressen. Varför eldas det mer värmeljus än annars under vintern – folk vill se levande ljus snarare än att tända taklampan. Folk kryper upp i soffan med en kopp glögg och tittar in i brasan eller lyssnar på julmusik. De ägnar sig åt traditioner som pepparkaksbak och ljusstöpning, traditioner de följt genom åren och som känns tryggt. Tryggt och lugnt. Det klagas på stress över att hinna med allt inför julafton, men likväl gör de det varje år. För det hör till, för att någonstans finns där tid för lugn och ro, eftertanke, traditioner, trygghet.

 

Jag studerar 225 %, är snart klar med studierna och ska ut i arbetslivet, ska flytta till en ny lägenhet och hela mitt liv håller på att förändras på väldigt kort tid. Det händer mycket. Ändå känner jag mig inte stressad. Jag ser fram emot att ta fram röda kulor, göra snöänglar ute på en äng, dricka glögg och lyssna på julsånger. Utan att jag tänker på det saktar jag ner till jul, oavsett hur mycket jag har att göra finns där tid för att reflektera över det senaste året, vad som hänt i mitt, vad som ska hända. Att sitta tyst och still i en soffa och tänka på allt och inget. Mörka tider är inte av ondo, de är en möjlighet att ta det lugnt, så man får energi för ett nytt år och nya tider. Varje år i januari och februari när solen håller sig vaken längre och längre känner jag mig alltid mer förberedd, nystartad, för världen har för en stund slutat snurra så fort. Julen kan man räkna med, oavsett vad som hänt under året kommer december och julen. Trygg, mysig och mörk.

 

Och två tända ljus räcker så långt.

Ni trogna läsare av denna blogg är nog vid det här laget väl medvetna om att lågfrekvent uppdatering beror på upptagen bloggare.

Ni icke-trogna läsare har förmodligen ledsnat på att vänta.

Mitt i lägenhetsyran var jag några veckor tvungen att helhjärtat ägna mig åt mina 225 % studier som nog krävde 225 % av min tid, så ni förstår ju hur ekvationen inte riktigt gick ihop med bloggande. Men nu är halva terminen gjord och därmed (förhoppningsvis) den tyngsta biten. Nu väntar examensarbete i kriminologi (C-uppsats), läsning och ett par seminarier i asyl- och flyktingrätt samt litteraturanalyser (läsa VANLIGA böcker, yey!! :D) och en mindre skrivuppgift i engelskan. Det är absolut examensarbetet som kommer kräva mest tid, men grundstommen ska nog vara klar till slutet på november så jag därefter kan ägna mig åt...

FLYTTEN!

Kevin och jag planerar och ser fram emot nya lägenheten så otroligt mycket att vår iver tagit sig rätt oväntade former. Jag säljer möbler och prylar till höger och vänster (mindre att flytta, mer att köpa nytt för) och Kevin drar in mig (!) i inredningsbutiker och tittar på ljusstakar, salt- och pepparkar, klockor och annat av intresse. Han har klippt ut minimöbler och placerat på den lilla skalan av lägenhetens planlösning. Vi har planerat de tre första dagarna av flytten och jag kommer i helgen roa mig med att gå igenom förrådet för att se vad mer jag kan slänga/sälja.

Kevin har valt nytt köksbord och nya stolar.
Jag har fått köpa liggfåtöljen jag haft som dröm i två år.
Sovrummet kommer få en helt annan färg och känsla i naturfärger.
Köket kommer vara vår favoritplats och vi bägge längtar efter att göra i ordning skåp och lådor. Oljor, kryddor, vinglas, pastan från vår italienska butik, de vita tallrikarna från Duka och Chilli, min svarta tekanna, allt kommer få nya ställen och ingå i vår allmänna hemtrivsel.
Turkosa ljusstakar i badrummet.

Och till våren blir det nya loungemöbler till den större balkongen (som vi för enkelhetens skull döpt till terrassen), den lilla balkongen (som för övrigt är lika stor som den vi har för tillfället) i söderläge kanske jag införskaffar en liten solsäng till.

Hem ljuva hem.

"Du tar livet som det kommer och följer dina egna ingivelser. Du hatar scheman och regler."

Ja, så enkel är slutsatsen i en av iForms tester.

---

Inte undra på att prestationsprinsessan i mig så ofta blir utmanad av livsnjutarsidan (och allt oftare sedan jag träffade Kevin). Jag hatar scheman, det har jag vetat länge. Det är därför jag föredrar gym istället för fasta träningstider. Jag föredrar distansplugg istället för lektioner. Istället för att följa recept improviserar jag matlagningen. Jag äter chips mitt i veckan om jag känner för en filmkväll. Jag tar ut Disa på morgonpromenader när JAG vaknat.

Låt oss hoppas att mina framtida arbeten erbjuder flextid.

- I won’t be going around speaking English and think about every word or phrase I say – ”was that a pronoun or preposition? Past participle or a fucking adverbial?”

 

- No, you’ll speak the language, not bollocks about the language!

 

- My point exactly. You think I can put that in this assignment?

 

- Only if there is a sentence that says “English grammar is complete bollocks”.

 

- Now, was that a non-restrictive relative clause or a noun phrase?

 

- Who fucking cares? Pass the vodka.

Lägenhetslycka? Skulle tro det. Tecken:

 

- Första kvällen efter kontraktsskrivningen fick jag en feberreaktion och skakade i sängen trots full mundering. Den jäkla känslomässiga berg- och dalbanan resulterade i att all spänning släppte. Kunde inte sova och fick ont i mungiporna av att le. Äntligen kändes inte den där klumpen i magen längre, men istället vägrade fjärilarna att lägga sig. Exalterad? Mhm!

 

- Efter att väntat på Kevin länge gick jag upp för att kolla vad han gjorde. Han stod böjd över köksbordet. Framför sig hade han ritningen på lägenheten och urklippta minimöbler i rätt skala som han la ut över ritningen. Utan att höja blicken när jag kom in i köket började han förklara hur han tänkte kring möbleringen. Söt? Uppenbarligen exalterad? Svar ja!

 

- Vi vaknade tidigt nästa morgon. Han var vaken sen strax efter fyra. Kvart över sex (ja, på morgonen!) frågade jag om vi skulle göra oss en kopp te. Exalterade? Skulle tro det.

 

- När solen började lysa tittade vi ut genom fönstret och tittade på den solbelysta balkongen till vårt blivande sovrum. Vilken känsla! Istället för att tänka ”gud vad jag vill ha den lägenheten!” tänkte vi ”den är vår!”.

 

Snart, snart… Snart flyttar vi in och börjar vårt nya liv tillsammans.

 

 

Längre inlägg om lägenhetslyckan kommer senare. Såhär sammanfattar Kevin det:

- Three rum and coke. (= tre rum och kök.)

Innan en ängel kom och räddade dagen och gjorde sig för evigt ihågkommen såg läget ut såhär:

Jag får inte bo kvar i lägenheten för att jag inte är student på Uppsala universitet.
Jag får inte lån till en ny bostad för att jag ÄR student.

Kevin får inte bostadslån i England för att han bor i Sverige.
Han får inget lån i Sverige pga att han har engelsk inkomst.

Ungefär här börjar vi diskutera en lägenhet i Barcelona.

Men nu har vi lånelöfte och jag har hittat ett annat moment 22:

Jag kunde inte koncentrera mig på studierna pga av osäkerheten i vår situation.
Nu kan jag inte koncentrera mig för att jag är så glad över lånelöftet.

Jag landar nog snart. :)

Anna *läser i en kursbok*: Vad fan är det här då? "Antipositivistiska entusiasmens fas". Skämtar dom eller?!


Jag: I WANT THAT FLAT AND I WANT IT NOW!!!
Kevin tittar på mig med ett ytterst förvånat uttryck.
Jag, harklar mig: I just... wanted to get that out of my system.


Kevin (under en lägenhetsvisning): What are these other people doing here? Get out of my place!
Jag: I take it you like this flat then.
Kevin: You're fucking right. Tell that real estate agent to close the door.

Och mitt i det hastigt snurrande studiehjulet och vardagslivets rullande kom Brevet som en käpp i hjulet och tvärnitade min vagn. Framåt for jag och slog huvudet i min inglasade bubbla. Ett fritt fall när glaset sprack i tusen bitar.

Så nu sitter jag här och letar i mild desperation efter ett nytt ställe för mig, Kevin och djuren. Medan jag försöker dämpa skriket inom mig söker jag lägenheter eller hus i eller i närheten av Uppsala, väl medveten om att jag inte vet var jag kommer få jobb. För att döva panikkänslan av att vara både arbetslös och bostadslös drömmer jag om att hitta en plats där jag och Kevin kan trivas, och försöker intala mig själv att jag kommer hitta ett jobb snart.

Kevin tycker det är rätt spännande. Att hitta en bostad för oss två, istället för att bo i en lägenhet jag redan hade innan. Jag förstår vad han menar. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig den där känslan av att jag faller fritt. Nog visste jag att jag skulle flytta från den här lägenheten så småningom, men jag ville göra det på mina villkor. När jag fått jobb och vet var jag ska bo. Kevin är exalterad. Jag är livrädd. Han är säker på att det ordnar sig. Jag faller fritt och hoppas på att jag får fäste i något. Jag har ju höjdskräck.

K: My mother’s sister is a “monster”.

C: What??

K: Moster. Sorry. Spelt that wrong.

 

K: How many ”r” can you get into one word?

C: What do you mean?

K: Mostrrrarrrr.

 

K: So tell me, why and how the hell does “de” turn into “dom”??

C: Oh… Erm… Look, bedtime! Good night!

 

K: Exactly when do you use “hur dags”, as in “hur dags slutar lektionen”?

C: Never! How old is your teacher??

 

K: Can you read out these telephone numbers so I can see if I can hear what numbers they are?

C: Four hundred and fifty-six.

K: Cecilia?

C: Yeah?

K: That was English. I know English. I need to hear it in Swedish.

C: That wasn't Swedish?

K: No, that was English.

C: You sure?

K: Definitely.

C: Hm. I've lost my language. Maybe I should come with you to school tomorrow!

Det här kommer bli ett sådant där halvprivat blogginlägg jag normalt inte skulle skriva. Men jag skäms inte och jag är överlycklig – vilket gör det värt att dela med mig.

 

När jag separerade från Erik i februari förra året fastnade jag i ett ekonomiskt dilemma med mitt boende. Det går inte att få tag i lägenheter så lätt över en natt och att hyra i andrahand var knappast ett alternativ med hund och katt. Jag behövde dessutom något stadigt kvar i min tillvaro när resten vändes upp och ner. Så trots att jag hatar att låna och vill klara mig själv, bestämde jag mig för att under en period (vårterminen) låna för att kunna bo kvar i lägenheten. Under sommaren jobbade jag och samlade ihop så det räckte för sommaren och höstterminen, men under vårterminen samlade jag på mig en skuld som tillsammans med behovet av en ny soffa och diverse andra saker jag behövde komplettera mitt singelboende med blev en nätt summa.

 

Denna summa har jag sedan december förra året arbetat hårt för att jobba av. Varenda krona jag jobbade ihop under våren gick till skulder, under sommaren jobbade jag, jag har sparat och dragit in på mina utgifter. Jag har inte köpt ett enda par högklackade skor sen i november förra året(!). Skatteåterbäring, övertidsersättning – allt har jag använt till skulder.

 

Och för fem minuter sedan betalade jag av de sista tusenlapparna. Så otroligt skön känsla!

 

Visst hade jag kunnat vänta med skulderna tills jag fått ett heltidsjobb, men jag ville inte låta det vänta. Jag vill inte börja mitt karriärliv med att betala av skulder (visst kommer jag under livets gång samla på mig mer skulder, boende, bil, - för att inte tala om min studieskuld! Men det här gäller skulder till närstående). Skulder går först, före skor och nöjen.

 

Men nu är jag skuldfri. Jag vill tacka de änglar som hjälpte mig ur knipan (även de som inte tvekade att erbjuda mig lån - trots att jag tackade nej är jag oerhört tacksam för viljan att hjälpa!). Till min älskade vän som inte bara hjälpte mig köpa soffan, utan som hjälpte mig bygga ihop den och ha en första myskväll i den – och inte hade några som helst krav på återbetalningstid. Tack för ditt förtroende och ditt stöd. Jag vill tacka min mamma som gjorde det möjligt för mig att bo kvar i lägenheten – det besparade mig ett helvete. Kevin, som inte ville ha pengar tillbaka men som utan alltför mycket protester godtog och förstod att jag ville betala för mig, och som stöttat mig i mitt sparande och gnetande.

 

Ni är guld värda, och jag kommer aldrig glömma vad ni gjort för mig.

 

Så - hur ska jag fira det här? :D Ett par skor? Eller unna mig att spara och samla ihop pengar, kanske till en weekend i London?

Vaknar av Kevins väckarklocka. Förbannade jävla väckarklocka. Känner mig trött, grinig, irriterad. Märker att jag har huvudvärk. Kevin stänger av väckarklockan men det är försent. Katten är vaken och prasslar runt i sovrummet, jag sätter mig upp, tittar på henne, pekar mot dörren och säger UT! Vänder mig om, drar täcket över huvudet och hör Kevin fnissa. ”Someone’s obviously not had her 12 hours of sleep.” Han kryper tätt intill mig och jag bara kan inte bli irriterad på honom, så jag frågar med lätt röst ”What gave me away?”.

 

Huvudvärken släpper inte på hela förmiddagen. Plågar mig igenom läsning i något av de fyrtioelva ämnena (minns inte vilket nu) jag studerar innan jag intalar mig att jag har ork att åka till universitetet. Två alvedon, en dusch. Sen radas tecknen på att jag inte riktigt är frisk upp:

 

1: Jag sminkar mig, tittar mig i spegeln och bestämmer mig trots det för att inte lägga på foundation.

2: Kör till skolan. Väl framme kommer jag knappt ihåg att jag kört.

3: Den superintressanta föreläsningen ägnar jag åt att tänka på min kudde hemma i sängen.

4: Jag åker hem i pausen. Minns att jag körde hem.

5: Väl hemma i soffan läser jag i tre minuter innan jag somnar med boken uppslagen halvt täckandes mitt ansikte. Vaknar först när Kevin kommer hem.

6: Kevin säger ord på svenska och jag är säker på att jag feberyrar.

7: Jag lagar mat och Kevin vill dricka rödvin till – jag är motvillig.

8: Istället för popcorn, chips, guacemole eller ett glas vin kryper jag ner i soffhörnet med en kopp te. Har aldrig smakat bättre!

9: Väl i säng huttrar jag mig snabbt till sömns och drömmer om konstiga saker som gör mig så förvirrad att när Kevin kryper ner i sängen bredvid mig jag undrar vem han är.

10: Jag bryr mig inte om att fråga honom utan somnar om.

Detta bord känns helt rätt för vårt vardagsrum. Vi (läs jag) är på jakt efter ett lågt runt bord, gärna svart. Tyvärr blir ju svarta möbler dammiga så fort (eller snarare, dammet syns lättare), men ett glasbord kändes som en bra kompromiss. Tyvärr råkar jag ha lite dyr smak. Typiskt mig att falla för någonting och sen sätta i halsen när jag läser prislappen. Denna skönhet kostar 8 600 kr.
Å andra sidan vann den Nordic Design Prize 2009.

 

Någon som känner för att sponsra en fattig student med några tusenlappar?

Nej. Trodde inte det.

Satt igår på föreläsningen och kände att den reseabstinens och framförallt Englands-längtan jag känt de senaste veckorna förstärktes något enormt. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag bestämde mig i alla fall för att göra det näst bästa till att faktiskt åka till London - bjuda ut Kevin till en irländsk pub i Uppsala. En drink och en härlig konversation i en mörk pub.

Och när vi satt där inbegripna i djupa diskussioner om vänner i England och Irans destruktiva regim slog det mig. Det är höst. Jag gillar höst, och just igår var det regnblandade stormvindar. Var var jag sist det var höst och sånt här väder? I England. Jag saknar "mitt" England.

Så en liten dos av englandskänsla (om än i en irländsk pub i Uppsala) med ett ljus tänt i fönstret i murväggen, ett glas vin, chilinötter och min Kevin så kändes det mycket bättre.

I höstmyset och höstmörkret måste man unna sig då och då.

Att fastna i en bilkö på E4:an med en tjej från klassen jag inte känner i bilen var visserligen intressant. Men lektionen var inte värd resan till Stockholm med sån slöseri i trafiken på hemvägen.

Att däremot komma hem och mötas av en städad lägenhet och en leende matlagande man som välkomnade mig med en kyss och en drink - det var värt resan.

Jag har ett nytt tema för hösten - hur man pluggar och ÄLSKAR sin tid!

Hittills har jag kommit på följande sätt:

- Läsa på balkongen medan man röker pipa och lyssnar på sin sambo som spelar lite på sin gitarr.

- Läsa i badet (gammal goding, visserligen, men kommer användas flitigt i höst också).

- Skriva uppgifter i sällskap av ett glas vin kan ibland öka fokusen och göra det värt att plugga sent på kvällarna. (Sist jag gjorde det fick jag högsta betyg och toppberöm för hemtentan jag skrivit, så bevis finns att det går att synda och lyckas samtidigt.)

- Inte lämna sängen på hela dagen, utan stanna under täcket med en kopp te och läsa sig igenom svåra texter.

Jag kommer säkerligen komma på fler sätt, att förena nytta med nöje brukar jag vara bra på. Någon som har fler tips? Det finns ju inget som säger att man måste ha tråkigt medan man gör sina uppgifter här i livet!