-

Nu börjar magen bli väldigt rund och go. Lilla Pyret vänder sig, sparkar, hickar, dansar och kör yoga varje dag. Kevin som har tre barn sen förut minns inte att det syntes så väl på deras mammas mage när barnet rörde sig som det gör på mig. Varje morgon (och rätt ofta igen senare på dagen) får vi en show och vi ser barnet röra på sig, sparka åt än det ena hållet, än det andra, vända på sig eller bara sträcka på sig med följden att jag alltid blir lika förvånad över hur stor Pyret faktiskt är nu. Ser lite skumt ut när det rör sig i magen sådär. Något lever där inne, liksom. Jag spelar hårdrock för h*n nu så att h*n vänjer sig, Kevin spelar gitarr mot magen och Dolis kurrar och försöker ligga på magen så ofta hon kan. 

H*n är över 30 cm lång, väger drygt 700 g, hickar, kan svälja, knyta nävarna, greppa sina fötter, suga tummen, koordinera sina rörelser, känna vad som är upp och vad som är ner, höra röster och reagera på beröring. Tandanlag, hår, skelett, lungalveoler, hjärnceller. Allt under ständig utveckling och tillväxt. Så liten men redan så välutvecklad och fungerande. Min lilla bäbis.

Bortsett från att ligamenten och muskelfästena de senaste dagarna gnällt som överspända gitarrsträngar mår jag fortfarande bra. På gymmet känner jag mig i samma form som innan jag blev gravid, en otroligt skön känsla även om jag förstås inte kan ligga på mage och kravla eller göra övningar där magen är i vägen. Börjar få lite lustiga blickar, men i receptionen ler de lika glatt varje gång de ser mig. Är 5 veckor in på en 12-veckorsförbindelse som går ut på att om du tränar 2 ggr/vecka 12 veckor i sträck (på SATS, övrig träning räknas inte in) får du en liten present. Har gjort det ett par gånger förut och kommer nog klara det denna gång också. Tror däremot inte jag kommer påbörja ett nytt 12-veckorspass efter detta. Har helt enkelt inte tillräckligt många veckor kvar av graviditeten och lär knappast vara i gymform direkt efteråt. Blir inget Beach 2012 för mig.

Så nu är det sista dagen på vecka 24. Om en vecka har vi en tid på MVC, och sen är det dags för oss att beställa barnvagn - det tar ju drygt 12 veckor att få den levererad. Det kommer bli en Teutonia Cosmo, svart och superstylad i den supercoola nya chassifärgen antracitgrå, det ni. Övriga förberedelser lär vi vänta ett tag till med, är ju ingen stress än. Det hela blir dock mer verkligt för varje dag som går, hittade den här bilden på en bäbis född i vecka 23 - det är ju verkligen en liten bäbis därinne, inget litet räkliknande embryo. Herregud, jag ska bli mamma! När hände det här??

Liten skrutt.

Häromdagen lämnade jag in min absolut sista uppgift som student, ett paper i organiserad brottslighet, och på kvällen firade jag och Kevin med syndig camembert tillagad i ugn med vitlök och några droppar vin över, som äts med baguette vilken dippas i den varma osten, mmm.... (Och innan någon påpekar att gravida inte ska äta mjuka ostar av opastöriserad mjölk - ja, den var upphettad över 70 grader, listeriabakterierna dog och visst är det märkligt att de kunde föda barn innan de kom på det?) Ohälsosamt för figuren, perfekt för en myskväll! Kvällen till ära rotade jag fram en klänning jag kunde få på mig utan att sömmarna hotade att ge efter:

 

En HM-klänning från eran då deras kläder höll längre än sex månader och sex tvättar.

Denna är otroligt nog drygt tio år gammal, och använd ungefär lika många gånger.

 

Har fortfarande inte köpt några mammakläder och har inga planer på att göra det heller. Ju närmare sommaren det är desto varmare blir det och jag kan nog komma undan med leggings, kjolar och shorts. Jag har också inventerat mitt skoförråd och sett till att jag har lågskor att gå i.

 

Ja, du läste rätt. Lågskor. Även om jag fortfarande älskar och kan använda mina högklackade har jag genom min sjukgymnast insett att det inte är någon bra idé att bära dem när jag utöver att vara överrörlig på grund av graviditeten har upplösta ledband varför jag inte är lika stadig som vanligt. Jag har helt enkelt ingen lust att råka trampa snett i 10 cm höga klackar och stuka foten riktigt illa. Visst, till resan i Barcelona lär jag väl inte kunna hålla mig från att packa ett par älsklingar men de kommer användas ytterst restriktivt. Bara till en restaurang eller så. Kevin tycker också att de kan se lite konstigt ut att gå i högklackat när jag inte kan se mina fötter. Så istället kör jag hårt med väskor i år. Dock är ju magen i sig min viktigaste accessoar för säsongen.

Dagens skratt igår stod definitivt Kevin för. På Ica i Gränby centrum gick vi med Alice och handlade mat när jag råkar ut för en liten ”krock”. Jag står vid hörnet vid mjölkhyllan när en man rundar och går förbi mig – men låter sin matkorg slå rakt in i mig i benhöjd. Märker inte eller låtsas i alla fall som att han inte märker att jag står där. Jag försöker backa men han går på och matkorgen slår in i mina knän och lår. Han går bara vidare. Förvånad över beteendet tittar jag bara på Kevin som ropar engelska skällsord efter karln. För att vara rättvis tror jag inte mannen hade alla hästar hemma, men lite bonnavett måste man väl ha om man är redig nog att gå och handla själv?

 

Hursomhelst, vi går vidare och några hyllor senare ser vi mannen igen. Kevin, fortfarande märkbart irriterad, styr matvagnen och bestämda steg mot honom. Jag springer efter Kevin och tar tag i hans arm, säger åt honom att låta det vara, men Kevin har bestämt sig. Något generad vänder jag mig om och tar istället Alice vid armen och går i motsatt håll, vill inte se vad Kevin tänker göra.

 

Alice och jag går bort till pastahyllan, står där och låtsas se upptagna ut, sen ser vi åt vänster att karln kommer gåendes förbi. Strax efter kommer en matvagn styrd av en ytterst förbannad och koncentrerad Kevin. Blicken fokuserad på mannen framför honom, sammanbitna käkar. Arg. Men lugnet själv. Ingen av dem ser oss. Jag och Alice börjar gapskratta åt Kevins Följa John-imitation. Kevin följer tätt efter mannen som rätt snart börjar se riktigt nervös ut. Kevin hoppas att han ska stanna så han kan (hoppsan!) råka gå rakt in i honom med vagnen. Men nervös och efter några hyllor förmodligen i behov av ett toabesök låter Kevin honom vara och vi koncentrerar oss i stället på sorbetutbudet.

 

”I get two for one”, sa han senare. Sensmoral: rör inte hans gravida flickvän.

Efter alla år av att lägga ansvaret på kvinnor genom att tipsa om hur de undviker att bli våldtagna, lägger någon äntligen lite krut på att rikta ansvaret mot potentiella förövare. Härligt att se att det finns intelligent folk med ögonen öppna.

 

Affisch i Göteborg, vet tyvärr inte vem som ligger bakom.

Tänkte jag skulle dela med mig av pizzadegsreceptet vi provade häromdagen.

4 pers:
2 dl dinkelmjöl (vi hade fullkornsdinkelmjöl hemma, fungerade också bra)
2 tsk torrjäst (med torrjäst har man en påse hemma ett tag, behöver inte planera i förväg som med sån där jäst man köper och har i kylskåpet)
1 tsk bakpulver
1 ½ msk rapsolja (vi hade ingen, gick bra ändå)
1 tsk honung eller agave
2 krm havssalt
1 msk linfrö, chiafrö eller fiberhusk
1 msk solrosfrö
½-1 dl ljummet vatten

Sätt ugnen på 175 grader. Rör ihop mjöl, jäst och bakpulver, tillsätt salt, honung och vatten och knåda till en slät deg. Kavla ut degen tunt, strö över fröerna och kavla in dem i degen. Förgrädda i 5 minuter. Gräddningstiden sedan kan variera beroende på vilken topping du väljer, men 10-15 minuter är en riktlinje. Klart! Vi gräddade på pizzastenen min kära bror köpte mig för några år sedan, blir alltid supergod botten med den!

Fröerna kan man ju skippa, men de är bra en källa till en massa nyttigheter. Vill man fortsätta på den nyttigare linjen gör man sin egen tomatssås (så slipper man alla E-ämnen), fördelen är ju också att man kan krydda själv. Vi gjorde tomatssås med passerade (hade inte krossade) tomater, tomatpuré, hackade ner schalottenlök, krossade i vitlök och blandade även i majs. Som kryddor blandade vi ner torkad basilika, timjan och oregano. Jag stekte zucchini med rosmarin och olivolja och torrostade pinjenötter. Det utgjorde toppingen, plus parmesan (vanligtvis brukar jag ha fetaost på, men vi hade ingen hemma). Kevin lade också champinjoner och färska tomater på sin sida. Ruccola eller färsk spenat är gott att ha på också. :)

Mums!

Det är säkert många som inte förstår det här med kärlek till djur. Jag tycker synd om dem. De ser nog bara göromålen, gå ut och rasta, rensa låda, mata, sköta om; och ser inte det som ges tillbaka. Som det konstanta sällskapet. Att någon alltid blir glad (för att inte säga överlycklig) när du kommer hem. Någon som sätter huvudet på sned och en tass i knät när du gråter. Någon som värmer dig när du fryser under filten. Som springer runt och jamar nonstop när du kliver upp på morgnarna, glad att du är vaken och kan ägna uppmärksamhet, morgongosa. Som springer runt med en kudde i munnen och viftar på svansen när någon hälsar på, eller när du själv springer runt hemma med glatt humör.

Sitter i sängen framför min laptop och skriver på en uppgift, Dolis ligger bredvid och smackar sött med tungan. Så jamar hon till, lyfter på huvudet och tittar på mig. Bestämmer sig för att det är gosdags, kliver över till mig, kurar ihop i vecket som bildas mellan mina knän där jag sitter i skräddarställning - och lägger en tass i min hand som jag har vilandes mot datorn. Huvudet vilar mot min arm. Hon kuttrar och kurrar nöjt. Ligger så länge, länge.

Hon kan inte prata till mig med mänskliga ord.
Men den som inte kan uppfatta ett djurs kärlek är både blind och döv.

Solen är här. Jovisst, ser du. Det är en speciell känsla på vårkanten när solen börjar lysa starkt och varmt, som ett löfte om varmare och ljusare säsonger. I vanlig ordning i början på våren solbadade jag i sängen i lördags förmiddag. Sträckte ut mig och låtsades, precis som förra året, att Yukkapalmen i fönstret egentligen var en riktig palm på en strand. Att jag låg på en solsäng. Att susandet från bilarna på vägen utanför egentligen var ljudet från vågor. Märkte att solen nu når över hustaket på andra sidan gatan, så nu behövde jag inte bara ta rätt på den halvtimme solen lyser mellan husen, utan kunde njuta i flera timmar. Så där låg jag. Solandes och nöjd. Hoppas grannarna inte noterade att jag körde naturellt. Nytt för i år är dock den runda magen som det rycker lite i ibland.

 

Igår lossnade det ÄNTLIGEN på namnfronten! Flicknamn är av någon anledning så mycket enklare än pojknamn, varför är det så? I flera månader har Kevin pratat om Michael som namn om det blir en pojke, något jag inte haft något emot. Men heller inte känt särskilt starkt för. Vilket jag inte insåg förrän igår. Alice, Kevins dotter, satt och kikade på namnsidor på internet och kom med förslag, då även Kevin nu känt sig lite osäker på Michael. Så säger Alice ”Alexander”.

 

Alexander.

 

Både jag och Kevin smakade på namnet lite och konstaterade att vi nog kan vara föräldrar till en Alexander. Det fungerar både på engelska och på svenska. Michael har olika smeknamn i England och i Sverige, men inte Alexander. Alex. Är Pyret en Alex tro?

 

Så nu har vi både tjejnamn och killnamn som känns riktigt bra. Tack, Alice! :)

 

Om det blir en flicka: Celina eller Clara. Celina är ett namn jag kom på och älskade när jag var 14. Clara är ett jättefint namn min mamma föreslog. Om det blir en flicka får vi se vilket som passar bäst, men förstahandsvalet är Celina.

 

Om det blir en pojke: Alexander.

 

Alexander Charles Nils Rost-Burns

Celina Diane Anne Rost-Burns

 

Andranamnen är från våra föräldrar och delvis oss själva; jag har mammas namn Anne och Kevin bär Charles efter sina pappa och farfar – Joseph Charles, Anthony Charles, Kevin Charles och nu kanske en Alexander Charles? Nils heter både min bror och min pappa efter min farfar. Diane hette Kevins mamma (Patricia) i andranamn.

 

Efternamnen har vi haft långa diskussioner om också, då bara ett efternamn egentligen är ett ”efternamn”, och det andra blir ett ”mellannamn”. Men ingen av oss ger upp vårt efternamn för att barnet ska få bara ett. (Jag bytte ju själv ordning på mina efternamn för ett år sedan just för att kunna döpa mina framtida barn till Rost, precis som min bror fick göra.) Däremot fungerar Rost-Burns bättre än Burns-Rost. Who burns rust?

Helt plötsligt känner jag mig i alla fall betydligt mer inställd på att vara mamma till en son - konstigt vilken betydelse ett namn faktiskt kan ha! Jag har nämligen alltid sett mig som blivande mamma till döttrar, men inte riktigt kunnat se mig med en son. Trots det tror jag att det är en liten pojke jag bär på. Det bara känns så. Och magen växer sådär rakt framåt snarare än åt sidan vilket många (och framförallt mamma, som ju vet bäst!) säger betyder att det är en pojke. Och jag kan absolut se mig som mamma till en Alex.

 

En Alex eller en Celina.

Detta inlägg tillägnas mina bröst. Som knappast behöver några.

 

Jakten på den perfekta BH:n har övergått till jakten på en BH överhuvudtaget. Den behöver inte vara supersexig. Den behöver inte finnas i någon snygg färg eller slinkigt material.

 

Jag vill bara ha en BH som passar och inte får mig att känna mig som en 24-åring med ett juver framtill. För helt ärligt, många av de amningsBH:ar (vilket jag nu tipsats att satsa på) som finns är allt annat än smickrande, och jag kan knappast påstå att det kan kallas stöd när brösten har exakt samma form och position som när jag inte har en BH alls.

 

Är inte idealet att man ska vara smal och ha stora bröst? Och har det inte varit så ett tag nu? Opererar sig inte tjejer fortfarande för att nå just detta ideal?

 

Så kan någon förklara för mig varför i helvete det är så svårt att hitta en vettig BH i storlek 70F?

 

Sedan jag var 16 och mina tre år gamla 70C-bröst p-pillerskjutsades till 70D har jag haft svårt att hitta sköna OCH snygga BH:ar. Vad jag sedan trodde var 75D visade sig för två somrar sen vara 70E och helvetet var ett faktum. Inte förrän jag flyttade till England berikades min garderob med ett tillfredsställande antal BH:ar i min storlek utan att jag blev fattig. I Sverige måste man nämligen spendera tusentals med kronor på att skaffa sig större tuttar och belönas sedan med att få gå till svindyra underklädesbutiker för att hitta BH:ar som passar. Lyxproblem, tänker de bara. Ett helvete, säger jag. Jag har inte valt det här. Jag har tränat rygg och axlar sen 15-årsåldern för att hålla värken borta, jag har spenderat hundratals kronor för en enda BH när mina tjejkompisar kommer hem med mellan 5-10 st från H&M för samma pris. I alla möjliga fina färger och material.

 

Och sen bli gravid på det. 70F redan i sjätte veckan. Jag ger snart upp. Köpte för ett par månader sen en BH för 349 kr att ha under graviditeten – men den har byglar. Nu kan jag inte längre ha BH:ar med byglar eftersom magen trycker upp och det blir fruktansvärt obekvämt Vilket de illröda märkena mellan byst och mage visar. Så 21 veckor in i graviditeten springer jag fortfarande runt i mina alldeles för små sportBH:ar. Eller lindar in dem i en sjal och knyter runt nacken. Vilket i sin tur begränsar de toppar och tröjor jag kan ha. Fick tips att satsa på en amningsBH, lite tidigt men de är utan byglar och jag kommer ju ändå behöva dem så småningom. Smart, tänkte jag. ”Men tänk på att du kan behöva 70G”.

 

Dra någonstans. Jag har gjort en mental anteckning att efter jag är klar med barnafödandet och ammandet ska jag göra något åt det här. En operation ner till 70C eller åtminstone 70D ska jag unna mig om några år. Inte bara att göra, jag vet. Men det är inte bara att leva med det här heller.

 

Nu ska jag nog gå och äta rädisor och muttra lite till innan studierna fortsätter.

Vecka 21 imorgon - halvvägs där!

Ros: Jag kan fortfarande knäppa mina skinny jeans.
Ris: Även om jag kan knäppa dem är det varken bekvämt eller snyggt. Vet inte vad jag hade väntat mig, men det börjar bli dags att inse att jag nog växer lite. Bara... lite. (I fredags tog det stopp med pilatesövningar på mage, så jag har helt klart nått en milstolpe i träningen och det är dags att hitta på andra övningar.)
Ros: En snodd gör att jag kan använda jeansen längre.

Och med skorna från Zara i Barcelona på fashionabla gatan Passeig de Gracia känns det rätt bra ändå. ^^

 

Dagens ros går dock till underbara Sus som köpt Pyrets första lakan. *ler stort* Det värmer verkligen att se de små lakanen och det kryper längre in i medvetandet att det snart kommer en liten. Speciellt när den lilla sparkar samtidigt som jag förväntansfullt sliter upp paketet som lakanen levererades i.

Så otroligt gullig gest, vi är verkligen tacksamma att vi har en Sus i vårt liv!

Än en gång, tusen tack gumman!

 

Så nu har vi de där underbara lakanen vi såg förra veckan, wohoo!

Medan jag stod och körde crosstraining på gymmet igår tänkte jag på vänner och geografiska avstånd. Att ”nära vänner” inte nödvändigtvis är geografiskt tillgängliga, utan såna som snarare är en del av ens vardag ändå, närvarande, delaktig. En vän har nyligen visat mig just detta – har nog inte många vänner som bor längre bort än just hon gör, men ändå har hon visat en sån vilja och ett sånt engagemang att avståndet mellan oss känns trivialt, överkomligt.

Jag har fantastiska vänner där ute. Både nära och långt bort. Däremot har jag nog inte så mycket kontakt med dem som jag skulle önska, något som känns extra mycket nu när jag pluggar betydligt mindre (blev klar med C-uppsatsen i kriminologi i måndags och den hemska höstterminen är officiellt över – wohoo!) och har mer tid än annars att surra och umgås med vänner. Men på något sätt märker jag ofta att det är svårt att upprätta en regelbunden kontakt. Folk är upptagna med sina liv, helt enkelt, som det ska vara. Medan jag arbetade upp värmen på den där crosstrainern kom den där repliken jag hört från många vänner angående min blogg tillbaka i tankarna. ”Du skriver så bra, jag läser alltid din blogg! Jag hänger med i ditt liv, det är roligt att följa.” Kul att höra, verkligen! :) Någon vän sa dock också att hon nog inte tänker på att höra av sig, hon glömmer liksom bort det eftersom hon ändå känner att hon vet vad som pågår i mitt liv.

Och där har vi nog en nackdel med bloggen. Trots alla trogna läsare undrar jag vilka alla är. Är det folk jag har i min telefonbok? Är det vänner jag träffar ofta, pratar med, som vet vilken restaurang jag och Kevin var på i måndags efter att jag skickade in min uppsats? Eller är det människor som är intresserade av att veta om mitt liv, men som inte hör av sig och berättar om sina egna? Som jag hör av mig till men som sällan hör av sig tillbaka?

Det är kul att skriva, uppdatera, dela med sig. En blogg är utmärkt för just det, och det fina är att man kan välja vad man skriver, vad av sitt liv och sin vardag man delar med sig av (långt ifrån allt skrivs ju ner!).

Men det blir lite envägskommunikation.

Jag vill veta vem DU är som läser detta, hur har DIN dag varit, vad gjorde du i helgen, har du och jag några planer att ses snart? Kanske skulle jag, för att locka fram folk, sluta blogga? Så att mina vänner om de vill veta vad som försiggår och hur graviditeten och livet fortskrider får lov att aktivt höra av sig istället för att enkelt klicka fram en länk och få en uppdatering? ;)

Jag är lyckligt lottad att det är så många därute som vill veta vad som händer, ta del av mina tankar, skratta med mig och rent allmänt få veta just vilka Jimmy Choo-skor jag vill ha eller hur det går med studierna. Lika mycket uppskattar jag de härliga kommentarer jag får, alla uppskattande ord! Men långt ifrån alla kommenterar, och långt ifrån alla av mina vänner har jag så mycket kontakt med som jag skulle vilja. Så nära men så långt borta.

Vet att jag tänker på er, gott folk! :)

Det finns saker vi behöver. Och saker vi (läs jag) vill ha.

Jag förstår varför de kallar det ”i väntans tider”. En graviditet består ju i stort sett bara av väntan.

Först väntar man på att kunna ta graviditetstest.
Sen på att veckorna ska gå så att man kommer till vecka 12 och kan börja slappna av lite, medveten om att risken för missfall är betydligt mindre.
Man väntar på att gå på inskrivningssamtalet på barnmorskemottagningen i vecka 10.
Sen väntar man på ultraljud.
Sen bokar man tid för nytt besök hos barnmorskan, och väntar på det. Räknar ner.
Efter det fortsätter man vänta och vänta på besök efter besök.
Man väntar på att det ska vara dags att beställa barnvagn och börja införskaffa saker, kunna få förbereda sig rent praktiskt.
På att veckorna ska gå, på att milstolparna ska passera.
3 veckor. 5 veckor. 15 veckor. 6 veckor.
I slutet på graviditeten väntar man på att det ska vara över. På att lilla bäbisen ska komma någon gång, på att få hålla och titta och snusa och pyssla om.

Jag är ju inte särskilt tålmodig av mig, så det här kommer bli ett intressant test. När man är en person som vill att saker ska hända helst igår blir en 9 månader (som egentligen är 10 månader) lång graviditet lite av en prövning. Jag är glad att jag inte är en elefant (20 månaders dräktighetstid tycker jag känns lite i överkant).

Kanske ska jag ta en konversation med min bäbis om att absolut inte vara sen ut, att det rentav passar mig utmärkt att komma redan i början på juni. H*n förstår nog.

Det står en blöjhink i mitt badrum.

---

Som gravid får man gratispaket med prover m.m. från olika företag. Har exempelvis en värdecheck från KappAhl för att hämta ut en body. Idag åkte vill till Babyproffsen för att kika mer på barnvagnen vi valt ut, och för att hämta ut ett gravidpaket. Till denna medföljde en blöjhink, man tackar och bockar!

Och i detta bäbisparadis blev jag glatt överraskad. Alla som känner mig vet att jag inte är någon gulligull-tjej som vill ha rosa volanger på min tjej eller en blå polis-tröja på min pojke. Könsneutralt och tufft, tack. Och idag, ÄNTLIGEN, hittade jag saker som kan locka mig till mammavärlden och bäbisplanerandet:

En serie händelser under hösten och vintern har förundrat mig och fått mig att fundera på vad det är som gör att vissa människor inte kan eller vill ta tag i sina problem. På vägen hem från universitetet igår hamnade jag i en sån där försjunken trans och funderade på livets gåtor sådär som man annars bara gör över en flaska vin eller två med en god vän. Medan jag kryssade mellan filer, vägarbeten och gjorde mitt bästa för att undvika bromsljusen i den hektiska Stockholmstrafiken kom frågorna. Vad är det som gör att någon tar till flaskan, blir hög på piller eller hittar på lögnaktiga historier i syfte att må bättre själv? Som stjäl av pengar eller emotionell energi för att ta sig framåt? Vilka problem kan möjligtvis vara så stora att någon inte kan hantera dem öga mot öga istället för att gnälla sig igenom livet, älta det förflutna om och om igen eller klaga så högt på sin nuvarande situation att personen till slut inte hör något annat än sin egen röst? Som sakta super ihjäl sig eller fabricerar sin existens och förpestar tillvaron för andra i processen?

Jag mindes en konversation med en überfilosofisk konversationslysten intagen på anstalten förra sommaren. Jag jobbade på sexualbrottsavdelningen och denne man diskuterade livsexistentiella frågor och hopplösheten i sin situation, att brotten han begått innebar att han aldrig skulle ha en framtid, kunna göra något med sig själv. En inställning alltför vanlig bland de stackars, stackars intagna på anstalten. Jag argumenterade för att alla har makt att ändra sin situation, att göra något åt sitt liv. Han skakade på huvudet och fnös. Han nickade mot sina korridorspolare och frågade:
- Tror du på fullt allvar att alla här har en chans till ett vettigt liv efter att de muckat?
- Ja, svarade jag. Däremot tror jag långt ifrån alla är medvetna om det.
Detta svar fick tyst på honom i åtminstone en halv dag.

Jag dömer inte någon. Jag är långt ifrån perfekt, jag har förmodligen försuttit min plats i himlen för längesen och gudarna ska veta att jag haft svåra faser i livet. Ibland kan livet självt kännas oöverkomligt, men vad blir bättre av att inte ta kontroll över det?

Någonstans i höjd med Upplands Väsby kom jag på att jag har ledsnat på personer med såna här problem. Vissa är värda att hjälpa, såklart. Försöka stötta, uppmuntra, ge av sig själv för att de ska orka. Speciellt de som vill och jobbar på att göra något åt sin situation. Andra är man bara less på att ideligen ge förståelse och sympati, att hålla dem i handen. När vuxna människor låter problemen ta överhanden så det rinner över på deras närmsta, på sina barn (som i allra värsta fall är minderåriga och för små för att behöva se mamma eller pappa däckad på soffan, för små för att förstå att det är godare med några extra supar än att spendera kvalitetstid med dem), på sina föräldrar (som inte kan ta ansvar för sina vuxna barn men som ändå plågas av deras handlingar), på sina vänner, släktingar. Vad är poängen? Är det värt att bränna broar, att sumpa förtroenden?

Är det värt att låta sitt liv glida förbi utan att göra det bästa av det? Vi kan inte förändra det förflutna, göra det som är gjort ogjort. Men vi har all makt i världen att göra något åt vår framtid. Det behöver inte handla om att byta jobb, flytta eller bryta upp med sin partner. Ibland, visserligen. Men jag tror att oftast är det så små förändringar som en ändrad inställning som gör den stora skillnaden. Tankekraft. Se till det man har, istället för det man inte har. Uppskatta livet här och nu, det är ju trots allt det enda vi har. Medan trafiken flöt på och sakta lättade upp funderade jag också på de människor runt omkring mig som visat prov på mod och styrka att göra just detta. Som brutit upp, flyttat, vänt upp och ner på sina liv. Och andra som inte gjort stora förändringar alls men som tagit sig igenom livets alla tänkbara prövningar med ren viljekraft och ovilja att grotta ner sig i skit. Så jag beundrar och älskar dessa personer! Man behöver inte vara stark för att få min kärlek. Men man behöver vara modig nog att göra något åt sina problem för att förtjäna min respekt.

Några omkörda långtradare senare när jag funderade på vad det är man egentligen förlorar och vinner beroende på sin inställning började Nordman sjunga ”I nattens sista timma”. Låten kändes så träffande att jag nästan rös när jag blåste förbi Arlanda:

Sitter du i mörkret,
och sörjer det som var.
Så fastnar du i tiden,
Fast ingenting finns kvar.

Du slår dig själv i bojor,
som du smitt av bitterhet.
Och ingen tar sig in i,
din värld av ensamhet.

Livet kan vara din vän, först när du lever.
Ödet kan formas igen, bojorna brytas än.
Döden ska komma till dig, vem är förskonad?
Om du är nöjd eller ej, väntar han dig ändå.

I nattens sista timma,
när lågan flämtar till.
Då vaknar också döden,
och frågar vad du vill.
Han väntar där i mörkret,
som tätnar i ditt hus.
Befriar dig från skuggor,
och blåser ut ditt ljus.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var den än kommer ifrån, tändes den dock för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Vad finns kvar,
av det du hade då?
I en tid som inte längre finns
Väntar livet i det stora blå?
När du vågat lämna allt du minns.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var än den kommer ifrån, tändes den just för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Har hamnat lite i ett vakuum. Hade hoppats på ett extrajobb i alla fall som skulle börja i januari men det blev inte heller av (men tack Manpower för att ni var så entusiastiska!). Så där rök min enda chans till inkomst i februari. Visst, vi klarar oss. Men det ÄR inte speciellt roligt. Fick en dipp ett par dagar, kände att herrejävlar, gravid i femte månaden, en hyfsat stor studieskuld upparbetad under sex års tid för att erhålla två examen, och inget jobb ens i sikte.

24 år. 2 examen. Ca 60 sökta jobb. Inte ens ett telefonsamtal.

Mitt största problem är att ekvationen inte säger: 24 år. 2 examen. 10 års erfarenhet.

Tack regeringen, för att ni underlättat för unga på arbetsmarknaden. Ni har verkligen gjort ett kanonjobb.

Är på mållinjen av en hösttermin där jag läst två heltidskurser plus en kurs på kvartsfart, har bara en liten kurs kvar och sen är jag klar. Redo. Brinnande ivrig att börja arbeta, gå upp tidigt, pendla, gå på affärsluncher, skriva avtal och ge råd i diverse juridiska ämnen, komma hem sent och däcka i soffan med en kopp te lagom till Kevin avslutar dagens hemläxor eller en omgång Grand Prix på Wii Mario Kart.

Vill att det där nya livet ska börja nu. Har ju liksom förberett mig för det här. Hårt och intensivt.

Men jag måste älska alla stöttande ord jag hör runt om. Att om jag inte fått jobb än har det helt enkelt inte varit meningen. Det kommer, tappa inte tron.

Kanske har de rätt. Kanske är det inte ett jobb jag behöver just nu, kanske är det vila. Att tagga ner lite efter alla intensiva år. En liten paus innan arbetslivet kör igång med en brutal rivstart och inte slutar förrän jag är närmare 70 år.

Så jag tänker njuta ändå. Av sovmorgnar. Av en stillsam kopp te i sängen sent på morgonen. Av långa promenader med Disa och stavar. Jag tjänar inget på att oroa mig över min situation när jag gör mitt bästa för att förändra den. Visst, mycket lättare sagt än gjort. Men om några år när jag tillhör den där skaran som klagar på stressiga arbetsdagar och hur tiden inte räcker till kommer jag se tillbaka på den där ofrivilliga pausen och önska att jag njutit av den mer, ovetandes om vad som komma skulle.

Så upp med hakan, C. Och lyssna på din underbara Kevin som alltid stöttar dig och ser livet från den ljusa sidan.

C: I can’t help but feel like I’m standing at the edge of a cliff…
K: Well there you go! The view is fantastic!

 

Den mest frekvent ställda (och därmed smått irriterande) frågan är – vet ni vad det är för kön?

Svar: Nej.

Nästa fråga är utan undantag: Ska ni ta reda på det?

Svar : Nej. (K vill veta, inte jag – lite överraskning så här första gången tänker jag!)

Jag lär behöva en t-shirt med dessa svar tryckt på så jag slipper frågorna. Har ju trots allt 24 veckor kvar.

 

---

 

 

Det är mycket praktiskt att vara gravid när katten eller hunden spyr.

”Nej fy huun, sen jag blev gravid klarar jag inte av lukten alls, kan du ta rett på det här?!”

Helt sant i början på graviditeten. Nu kanske jag spelar lite… Bara lite.

 

 

---

 

 

Man kan alltid skylla på bäbisen.

”Bäbisen vill ha chips.”

”Jag är för trött för att gå ut med hunden och soporna, bäbisen vill att jag ska vila.”

”Bäbisen vill ha rädisor. Ja, igen.”

 

 

---

 

 

En nackdel är visserligen att alla tror att man är gjord av glas. Jag KAN fortfarande bära ICA-kassen hem. Jo, jag kan spela badminton. Det är inget fel på gymmet, det är bara BRA att hålla igång så länge jag orkar. Tror ni det är busenkelt att gå upp visst många kilon under några få månader, att det inte krävs energi alls att krysta ut ungen eller att kånka runt på den lilla efteråt? Skulle inte tro det. Muskler och kondition kommer behövas, och även om de är färskvaror kan jag knappast hitta dem bredvid mjölken i mejerihyllan.

Är kanske inte så överförtjust i att självupptagna tonårstjejer fnittrande springer in i mig med armbågen obekvämt nära magen, men Kevins blick vid senaste tillfället antydde att han antingen kommer bryta av nästa tjejs arm eller skaffa mig en gå-på-stan-bodyguard framöver.

---

 

 

Det här med kosten tycker jag är lite underligt. Mitt vanliga dagsintag består av en kopp te till frukost, sen lunch och middag (som går efter tallriksmodellen med MASSOR av grönsaker, dock rätt små portioner). Till kvällen kanske det blir lite snacks, grönsaksdipp eller ost och kex. Så var det bra med det.

 

Helt plötsligt ska jag äta TRE måltider, TVÅ mellanmål och äta 1-3 frukter. Om dagen. Är de inte kloka?! Var ska jag få plats med den maten? Finns inte en chans att jag orkar äta allt det. Var tvungen att fråga barnmorskan om jag är taskig mot min bäbis om jag inte äter allt, vill ju inte bli anklagad för att ha missunnat lillen de där extra jävla bananerna. Tydligen var det lugnt. Bäbisen får maten, näringen, först. Jag får det som blir över (tack, lilla älskling!). Så är jag hungrig så är det för att JAG behöver mer, inte bäbisen. Puh.

 

---

 

 

Ändrade sug? Ja. Jag som aldrig äter desserter på restauranger, som inte lockas det minsta av fikabröd, kakor, godis eller bakelser utan hellre äter chips eller avstår helt tycker nu att just det är OTROLIGT frestande. Håller dock igen och tar hellre en morot om jag är hungrig än mättar mig med sötsaker. Men nog njöt jag av den där mazarinen Kevin köpte häromdagen…

 

Har jag någon ”craving” överhuvudtaget är det rädisor. Kan äta dem i massor. Favoritsnacks, helt klart. Namnamnamnam. Nam.

 

---

 

 

Har rätt ofta märkt att det är svårt att somna på kvällarna eller bara ligga och vila eftersom det kryper i benen. Så där irriterande krypande och stickande som det kan göra när man sitter på ett nattflyg hem och inte kan somna för att det rycker så. Känner mig som Jeff Dunhams Peanut när jag försöker hålla mig från att sprattla runt. Igår blev jag så irriterad att jag till slut googlade på ”gravid sömnproblem” och tror ni inte det fanns en rubrik benämnd ”Rastlösa ben”? Klickar man på den kan man läsa om ”Restless legs syndrome”(?!). Tydligen inte helt ovanligt vid graviditeter, och försvinner i de flesta fall efter förlossningen… Jamen dåså. Grett. Är det inte underbart med Google och självdiagnostik?

 

Tänkte att det kanske är dags för ett första inlägg om min graviditet? Är ju ändå snart i femte månaden...

Det rasslar på. Känns som det bara var för ett par veckor sedan jag och Kevin köpte graviditetstest och fick positivt resultat. Men det var vecka 5 det. Nästan tre månader senare har vi ny lägenhet, jag har mage och imorgon är det nyårsafton.

Jag har mått bra. I början mådde jag lite lätt illa på kvällarna, men i övrigt har jag inte haft problem med illamående. Snarare lågt blodtryck, led lite av det i vecka 6-8, numera får jag dock bara tillfälliga blodtrycksfall då och då. Däremot har jag lidit av sömnsjukan. KAN vara så att om man är gravid i kombination med flytt och 225 % studier SKA man vara trött. Så jag har tagit katten och gått och lagt mig en timme i stort sett varje eftermiddag. Sover gärna 10 timmar per natt också. Har ändå inte haft energi till mycket annat än studierna, så gymmet har jag sett alltför lite av. Nu har det dock varit julledigt och jag har känt mig betydligt piggare (eller åtminstone kunnat lägga min energi på annat än pluggande), och ser fram emot längre, ljusare dagar som helt klart spelar roll nu!

I övrigt har vi gjort KUB-testet och därmed sett bebben i vecka 13, vilken helt fantastisk känsla! Barnmorskan hittade den lilla på en gång, och när hjärtat syntes slå så otroligt tydligt log både jag och Kevin brett. Men när bebben plötsligt sparkade till och började röra vilt på sig kom några tårar, vilken överväldigande känsla...! Min bäbis... vår lilla älskling. Det blev betydligt mer verkligt efter att ha tittat på den där svartvita skärmen non-stop i några minuter. Allt verkade bra, KUB-testet gav oss jättebra värden och allt såg ut som det skulle.

Nästa ultraljud är om exakt tre veckor, så då får vi se hur mycket lillskrutten växt. Magen har helt klart gjort det. Hade tänkt att jag skulle köpa mammakläder när det är dags och har börjat småtitta på kläder men då mammamodet är helt jävla förskräckligt har jag tänkt om. Jag har ingen lust att förvandlas till en sockerbakelse med volanger, blommor och tält-tröjor. Ska det vara så jävla svårt att hitta mammakläder med lite attityd i? Svart läder kanske är att ta i, men en kvinnlig skjorta eller ett snyggt linne är väl inte för mycket begärt? Nej, mammakläder verkar inte vara något för mig. Jag kan fortfarande ha mina jeans, jag går fortfarande i högklackat och jag går hellre till New Yorker och köper snygga lösa kläder eller fler längre linnen som täcker magen. Sånt som tillåter en del bäbismage men även går att ha efter graviditeten. Som tur är kommer det vara hyfsat varmt när jag är som störst så jag behöver inte köpa någon ny jacka eller annat dyrt. Känns helt onödigt att köpa massa när man bara använder det under några veckors tid. Tror Kevins skjortor kommer bli min absolut slutgiltiga lösning. Hans skjortor, leggings och ett skärp (okej, midjeskärpet får omvandlas till under-bysten-skärp, men ändå). Och så klart högklackat. Vem vet, med lite svullna fötter kanske jag till och med kan använda de där stilettskorna som blivit för stora sen jag av någon anledning fått mindre fötter för några år sedan.

Mest spännande är väl ändå att jag numera känner fosterrörelser. Inte så mycket tydliga sparkar, mer lite fladder, återkommande tryck på visst ställe, rörelse i livmodern. Till och med Kevin kunde känna en svag förnimmelse igår. :) Mycket svagt dock, men definitivt där. Det kommer mest på kvällarna, när jag sitter ner. När jag lägger mig på kvällarna kan jag känna utan att behöva hålla handen mot magen, kan känna små rörelser. Väldigt svagt, men nog för att jag ska somna med ett leende.

Tänkte bjuda på några bilder på magen:

Vecka 6 (livmodern lite svullen)




Vecka 8 (livmodern betydligt mer svullen)




Vecka 10 (lite mindre svullen, snart kommer bäbismagen istället)




Vecka 13 (bäbismagen har kommit på riktigt)




Vecka 14 (gick fort nu...)




Lilla pyret (i vecka 13) vinkar så glatt




Gillar att stå på huvudet!



Här hade vår lilla älskling en sitthöjd på 59 mm, sprattlade som tusan och ville gärna stå på huvudet. Hjärtat syns på den övre bilden, den mörka ringen till höger i bild. :)


Nu är det drygt 24 timmar kvar på det här året, så nu ska jag och magen lägga oss så vi orkar med hela långa natten imorgon.

Gott nytt år på er alla!

//Cecilia, Kevin och Pyret (mormors smeknamn)

Igår var jag till lägenheten på Djäknegatan en sista sväng. Fixade det sista och gick sen runt i de tomma rummen, kunde inte minnas att det var så den såg ut när vi flyttade in juni 2009. Jag kunde däremot minnas hur den såg ut när jag bodde där med Erik, och såklart hur den såg ut precis innan jag och Kevin flyttade. Men mest mindes jag hur den såg ut och kändes för mig när jag bodde där själv. I det lilla sovrummet kände jag den där distinkta lukten av nylagt golv som fick mig att tänka på de där första nätterna jag satt uppe sent och chattade med Kevin. I vardagsrummet mindes jag hur jag kröp upp själv i min stora nyköpta soffa med ett glas vin och såg en film, chattade med Kevin eller bara låg och lyssnade på musik. I köket gapade det så tomt att det var svårt att föreställa sig alla måltider jag lagat och ätit där inne, alla koppar te jag gjort i ordning, matat djuren. Men nog mindes jag. Hallen, badrummet, stora sovrummet. Alla med olika minnen, de mest framträdande från min tid som singel, ensam. Och lycklig. Otroligt lycklig. Naturligtvis tänkte jag också på alla studietimmar jag gjort i denna lägenhet. 2,5 år med intensiva studier blir en del. Jag rös vid tanken och gladde mig åt att den tiden snart är över för gott.

 

Jag mindes festerna, alla härliga sommarkvällar på balkongen med vattenpipa, rosévin och goda vänner. Kom att tänka på den där första dagen Kevin besökte mig i Sverige, 14 april 2010, hur solen värmde och stekte så vi kunde sitta på balkongen med vin, crostinis och tapenade. Hur solen lös lika stark som jag kände mig. När jag stod vid balkongdörren såg jag slottet och mindes hur vacker den var första natten vi flyttade in, att också Domkyrkan syntes då. Den är nu skymd av de nya husen på andra sidan gatan. Jag la handen på magen, på den växande bulan som knappt går att dölja längre, och tittade mot en av de där husen, mot balkongen som hör ihop med vårt nya sovrum. Det är på den balkongen jag kommer njuta av solen nu. Det är i den lägenheten Kevin väntar på mig. Leende, med något tårfyllda ögon, låste jag dörren för sista gången och gick med Disa mot vårt nya liv.

Nu när solen skiner in genom sovrumsfönstren och lyser upp hela denna fantastiska vita lägenhet på ett sånt där sätt så det bara plötsligt känns lättare att andas tänker jag på hur bra jag mår nu, hur stark jag känner mig och hur avlägsna de där svåra tiderna känns. Trots år som läggs emellan då och nu kan de ibland kännas så nära. Alla har haft svåra tider, som regniga novemberdagar när dagsljuset inte tycks bryta fram överhuvudtaget, perioder och dagar då ekonomin oroar, humörets visare konstant står på rött, när relationer krånglar, sviker, försvinner. När problemen känns övermäktiga. Som ett tryck över bröstet, gör att axlarna är spända och sömnen ersätts med oroligt snurrande i sängen och stirrande i tak. Och man till slut är så van att kämpa att även när saker rullar på väntar man bara på nästa storm. Man lär sig överleva, att arbeta sig framåt och uppskatta det enkla i livet, hitta glädjeämnen i så enkla saker som solstrålar genom ett sovrumsfönster. Man formas, blir mindre kantig, mer anpassningsbar, starkare. Men problemen finns där, envisas med att påminna dig, som håll i bröstet. Man vet inte om något annat, glömt vad det innebar att bara skutta fram.

 

Igår kväll kunde jag inte sova. Jag var alldeles för lycklig. Exalterad. Kontrasten att tro att det man vet om är tryggt, och det nya är skrämmande, kunde inte vara mer tvär. Jag har funnit trygghet i att våga, att testa, att köra på, att chansa. Att lämna saker bakom mig, släppa taget, ge plats för nytt. Ljus, lycka, liv. En del av det hade jag redan påbörjat, men allt förändrades med det där beslutet att åka till Barcelona våren 2010. Sen jag mötte Kevin och lärde mig vad det verkligen är att leva. Problem kommer alltid dyka upp. Men nu har jag energi nog i benen att skutta fram ändå.

 

Så till mitt gamla liv vill jag dedicera denna låt:

 

Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem
Dem ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad dem tänker
Är hon sådär jämt

Oh jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig, kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag