Nycklar till hälsa och välgång!
Den senaste tiden har jag ägnat åt tentor i polisrätt och kriminologi, börjat med komparativ rättshistoria, ägnat en stor del av min tid till sociala sysselsättningar och planerat inredning. Det är nu bara lite mer än en vecka innan Erik flyttar från vår lägenhet till sin nya tvåa. Så jag har förstås också ägnat en hel del tid till intensiv tankeverksamhet, alias grubbel.
Vad jag ägnat för lite tid till är träning och plugg, mycket på grund av tidsbrist och – i pluggfallet – motivationsbrist. Jag tycker det är roligare att sprattla på golvet med Disa och ha djupa diskussioner med Dolis. Allt praktiskt är mycket mer givande nu, varför spännande aktiviteter som städning, matlagning och tvättvikande står högt på prioriteringslistan. Och tvättvikande är för övrigt en riktig familjeaktivitet:
Finn en katt.
Krypa in i mammas trosor är ju riktigt trevligt.
För att hantera hektiska tider gäller det uppenbarligen att ta riktigt bra hand om sig. Mat är viktigt, och bra mat är ännu viktigare. Vad sägs om en Caesarsallad á la Cecilia, kycklingbitar som (åtminstone några av dem) är marinerade, riven ost, salladsmix, hemgjorda vitlökskrutonger och grönsaker:
Att magen mår bra är också viktigt. Glad mage, glad människa. I England införskaffade jag någon medicin som Mark och Carol berättade var bra för alla möjliga magproblem, och eftersom jag lätt får ont p.g.a. magkatarren tänkte jag att det kan ju inte skada. När jag så ska ta en liten dos så märker jag att det inte var flaskan som var avskyvärd rosa - det var vätskan. Så jag ska för att lindra magvärk stoppa i mig flytande knallrosa vätska som luktar och smakar flytande tandkräm. Visst. Bara DET får inälvorna att snurra några extra varv... Yiieeewww!
(Otroligt nog funkar den...!)
Också var det ju det där med vila. Ta det lugnt. Jag håller på att lära mig av Disa och Dolis, de är som profeter vilka visar att du kan inte njuta av livet förrän du njutit av att ta det lugnt. Se själva:
Slutsats: vik tvätt, vila mycket, prioritera träning, ät bra mat och lyssna på människor som kommer med kloka ord. Här vill jag nämna några saker jag fått höra de senaste veckorna (jag känner många kloka människor, uppenbarligen):
"Bättre med ett smärtsamt slut, än en smärta utan slut."
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv."
"Livet handlar inte om att rida ut stormarna, utan om att lära sig att dansa i regn."
Sömnsjukan
Min fråga var tidigare, hur länge kan man gå utan mat och sömn? Svaret var: inte länge. Antingen svimmar man eller så somnar man. Oavsett hur många tändstickor man stoppar in mellan ögonlocken kan inga tändstickor användas för att väcka en slumrande hjärna. Så jag lät den vinna. Jag sov.
Och vad har hänt nu? Jag kan inte sluta sova istället! Ta igår, som exempel. Jag hade lovat mig en tredagarspaus i mitt liv som på det sistone varit extremt hektiskt. Och igår kände jag för att vila heeeela dagen. Framåt eftermiddagen kände jag mig så trött att jag ville sova, vilket jag gjorde. Vaknar två timmar senare, väldigt nöjd och glad. Tänkte att nu lär jag få problem med att somna på kvällen istället – men icke. Somnar ovaggat inom 15 minuter, dag som natt. Sov gott i natt också, för den delen. Likt förbannat känner jag nu för att luta huvudet mot kudden bara en liiiiiiten stund.
Konstant trött. Antingen har jag helt underskattat konceptet vila, eller så är jag sjukligt trött.
Tanken var att jag skulle göra något vettigt de här tre dagarna som att ägna mig helhjärtat åt plugget några timmar. Läsa på mer om förra seminariet, samt förbereda nästa. Kombination av rastlöshet och trötthet gör dock att jag misstänker att kvaliteten inte lär bli den bästa. Så därför har jag en ny plan:
Nu: lunch.
Sen: fixa och städa, gynnar alltid koncentrationen.
Senare: träna – lösningen på alla problem!
Efter det: får vi se. Plugga? Sova? Äta middag? Vila?
Morgondagen: plugga. Då borde jag vara utvilad och samtidigt fått utlopp för rastlösheten. Håll tummarna! (Go C, go C, go C!!!)
Att läsa rättshistoria i Uppsala
Juristernas ”huvudstad” är Bologna i Italien. Där startades de första europeiska juristutbildningarna, och dit for de i Sverige som hade råd för att utbilda sig. På den här tiden, första halvan av förra millenniet, hade jurister hög ställning i samhället och var präster. Det finns hur mycket som helst att berätta om svensk rättshistoria, men jag nöjer mig med det mest intressanta – ska man läsa svensk rättshistoria är Uppsala staden du ska läsa den i. Uppsala kan nog liknas vid Sveriges Bologna. Låt mig berätta om min studiemiljö:
- Introduktionsföreläsningen hölls i Orangeriet i Linnéträdgården, där Linné vinterförvarade många växter. Huset är naturligtvis ombyggt idag, men historiens vingslag gör sig påminda.
- Andra föreläsningen hölls i en sal i Gustavianum – en av Uppsala universitets äldsta byggnader. Vi pratar 1600-tal. I en paus i föreläsningen fick vi en guidad minitur upp till Anatomiska teatern, där offentliga obduktioner förrättades. Dessutom fick vi veta anledningen bakom nationssystemet (som avskaffats först i år!), och i museet visades vi olika redskap man använde för att initiera elever på den tiden. Jag säger er – nollningen i dag är ingenting. =D
Här har jag faktiskt några bilder från Anatomiska teatern:
(Personen på obduktionsbordet är professorn i rättshistoria. Alltså inget demonstrerande monument eller någon docka.)
- Dag tre. Vad sägs om en vandrande föreläsning i Domkyrkan och det tillhörande konsistoriet? Domkyrkan, som är den maffigaste symbolen för när kungamakten, juridiken och kyrkan möttes?
Så utöver det mäktiga Universitetshuset och det imponerande biblioteket Carolina Rediviva finns ett antal andra byggnader med historia som är så påtaglig och kännbar att man ibland undrar vilket århundrade man verkligen befinner sig i. Många byggnader sitter på berättelser och öden man kan ana bara genom att titta på dem. Att ha en så pass bra föreläsare som outtröttligt berättar om rättshistoria från tiden strax före Kristi födelse fram till idag, med alla dessa gator och byggnader som ackompanjerar hans ord, säger bara en sak; jag är stolt över att vara juriststuderande i Uppsala.
Test: Hur långt kan man gå utan mat och sömn?
Har ägnat större delen av natten med att ligga och fundera. Och med större delen av natten menar jag att jag sovit mellan kl. 1 och 3. Före och efter två timmars resa till drömlandet har jag granskat varje centimeter av mitt tak och mina väggar. Visste ni att det finns en liten repa på tapeten strax under fönstret?
Trots att jag ägnat cirka 8 timmar i sträck åt att klura på hur fan jag ska lösa kommande problem har jag inte kommit fram till ett jävla dugg. Vad säger det egentligen? Välj ett av följande:
1. Jag är trög
X. Jag är för trött
2. Jag är maktlös
Men det ska vara en sport att leva, eller hur? Tror jag kommit fram till en liten detalj i alla fall, vilket är att jag ska söka en sommarkurs och använda upp lite mer CSN-pengar, då är jag i alla fall garanterad viss inkomst. Hur jag ska lyckas med det samtidigt som jag jobbar heltid (ponera att jag får ett jobb, alltså) ger dock fler problem. Utöver den andra sjuttiotolv frågetecknen jag har över de närmsta 12 månaderna. 2010 blir ett spännande år, hör ni.
Vinnaren av bloggtävlingen!
Och priset för bästa bidrag går till.... *trumvirvel*
KARIN!
Grattis, Karin, du vinner en biobiljett som inkasseras nästa gång vi träffas. Kram, gumman! =D
Och här kommer det vinnande bidraget:
Cecilia i sina höga klackar trippa
För att känna sig kort slippa
Med en drink i sin hand
tappar hon känseln ibland.
Med ytterst flärd och ständig stil
hon tar med sina skor ett jättekliv.
För askungen börjar klockan närma sig tolv,
men ack, hon trampar med klacken fast sin tå i ett golv!
Nageln blev blå
men festarna hade kul, och Cecilia också!
Dagens skratt
"Det är sällan man träffar på ett sådan praktexemplar av ett felknull."
England 1 januari
Därefter blev det tragedier på Church Street i form av stängda skobutiker, klassiska telefonkiosker samt flera misslyckade försök att vänja sig vid den förvirrande vänstertrafiken:
Vissa butiker var som tur var öppna, så Cecilia fick med sig en kappa och ett par skor - naturligtvis. Dessutom köpte hon med sig medicin för magen som inte finns i Sverige.
Efter den långa promenaden i vackert väder genom Enfields gator och parker avslutades dagen med packning och mat, innan det var dags för en bilfärd till flygplatsen. Planet lämnade Stansted, och landade i Västerås vid niotiden på kvällen.
Tack för den här gången, Mark och Carol!
England 31 december
Nu är det Erik som gästbloggar. Tänk att det krävdes en Englandsresa in på 2010-talet innan jag skriver mitt första blogginlägg...
Innan bröllopet var det dags att flytta på den högerstyrda bilen, och naturligtvis måste man ju passa på att ta en sväng runt hela kvartetet... på vänster sida vägen medan hastighetsmätaren visar "miles per hour" och termometern visar grader i Farenheit.
Quite scary to drive in the country that likes to be contrary! :O
Eftersom vi bor i förorten Enfield där 110 år gamla par- och radhus i rött tegel frodas måste man ju bara föreviga dem. De är ju trots allt så typiskt engelska i våra turistögon. Varsågoda:
Interiören i huset vi bodde i:
Och till sist några rätt intressanta detaljer:
Nyårsafton firades hemma, en mycket lugn dag med handlande för Mark och Carol, och teve och bad för Erik och Cecilia. Middagen bestod av en förrätt av camembert som tillagades med vitt vin och vitlök i ugn - sagolikt god! Huvudrätten gjorde Cecilia och Erik - spaghetti med vitlök, spenat och kyckling. Till detta drack vi gott vin. Kvällen tillbringades i vardagsrummet framför tv:n, men utan det för oss så brittiska "Grevinnan och betjänten". Istället blev det Wallander - på svenska med engelsk text. Snacka om bakvända världen! Kvällen var hur mysig och trevlig som helst, med lite champagne till tolvslaget och fyrverkerier i området. Det blev till att höja glasen två gånger, då Sverige ligger en timme före. ;)
GOTT NYTT ÅR (x 2)!
England 30 december
Vi klev upp och började göra oss i ordning. Mark hade redan lämnat huset med sina vänner och Carol kom så småningom hem efter att ha fått håret fixat. Hon gjorde sig i ordning och lånade mina pärlor då vi märkte att de hade bättre nyans än de hon lånat tidigare. Carols mamma och väninna hjälpte henne med kläder och smycken, och jag och Erik fick ju såklart se henne innan hon åkte iväg till the register office för ceremonin - hon var riktigt vacker!
Jag och Erik brottades med en slips, två knappar på jackan som lossnat och en present vars omslagspapper blivit förstörd i resan. Erik fick också flytta Carols bil; han kan fickparkera ledbussar, men detta var första gången han tyckt det var knepigt att backa och vända ett fordon. Vi lyckades trots allt få till allt precis i tid för att hämtas av Carols bror Steve. Efter ett kort besök hemma hos hans familj satte vi oss i bilen för att åka en dryg halvtimme till en annan ort - Barnet - för ceremonin. Denna resa var... en upplevelse.
Vi var alldeles för sena, och tydligen skulle hela norra delen av London befinna sig på vägarna just denna dag. Steve och Michelle, frun, satt fram och hojtade åt bilister att flytta på sig, skrek åt navigatorn som förgäves försökte vägleda Steve, Steve kryssade mellan parkerade bilar på trånga gator... De svor åt köer och så fort det var en öppning skrek Michelle "GO GO GO GO GO!!". I bak satt jag och Erik, ömsom storögda, ömsom dubbelvikta av skratt. Mellan oss hade vi familjens femtonåriga dotter, helt lugn och uppenbarligen van föräldrarnas smått hysteriska beteende. Hon frågade då och då om vi kunde få lyssna på radio, och även här var föräldrarna oense. Det slutade alltså med att vi lyssnade på radion ungefär var tioende minut.
Väl framme och utan att ha missat ceremonin satte vi oss att bevittna vigseln mellan Mark och Carol. Det var kort, tog max 5 minuter, och efteråt sa Michelle det jag tänkte - så lång och stressig resa och så är det över på några minuter. "Vi har ju ett jättefint register office i Enfield, varför kunde de inte hålla till där??". Michelle och familjen tycker inte om att lämna känt territorium, vilket klargjordes över små skämtsamma men cyniska kommentarer om Barnet och ställena vi körde igenom på tillbakavägen. =P
Vi kom så tillbaka till Enfield och Bush Hill Park Golf Club där middagen och festen skulle hållas. Vi fick varm glögg vid ankomsten, vilket var väldigt trevligt då England visade sig från sina kalla och regniga sida. Först togs bilder på bröllopsparet med gäster i olika kombinationer, och under tiden satt jag och Erik med Mark2 och Julie, de två kompisar till Mark som varit på besök i huset kvällen innan. Mark2 har ju som sagt också bott i Sverige, och vi kom nu på vilken gång vi träffats tidigare. Det blev såklart en del meningar på svenska, en del på engelska.
Middagsdags; riktigt god mat. Jag och Erik hade placerats vid Marks och Carols bord, tillsammans med Marks bestman och hans fru, plus två till. Mark höll ett tal efteråt med champagne och tackade mödrarna, bestman, bridesmaids och några andra som hjälpt till att få ihop hela dagen. Han skålade också för Paul, styvpappan som gick bort morgonen innan. Efter detta höll så Pete, Marks bestman, sitt tal. Långt, avslöjande, riktigt underhållande och med ett roligt men känslosamt avslut. Underbart tal. Det gick ut på att Mark var en "late developer", som kommer igång sent. Han menade till exempel att Mark, över fyrtio, börjar plugga juridik med svenska tjugoåriga studenter - här kunde jag inte låta bli att säga "excuse me!", varpå alla började skratta. Pete gav mig en snabb blick och sa menande "well, maybe that's what you should do!". Mer skratt.
Middagen avrundades och jag blev introducerad för Marks bröder och några vänner. Blev lite rörd när Mark presenterade mig som sin bästa vän från Sverige, som trots sina 22 år är en av de mognaste och smartaste han känner. Pete har Mark känt i 27 år, och de har haft sporadisk kontakt genom alla år. Mark sa vid ett tillfälle då han presenterade mig för några efter Petes tal att "I didn't have Pete in Sweden - I had Cecilia." Det var lite svårt att käckt hälsa på folk när Marks ord fick mig att förstå hur mycket jag betyder för honom. Men det var riktigt trevligt att äntligen få sätta ansikten till de namn som Mark nämnt för mig de senaste åren, och träffa alla som betyder så mycket för honom. Marks mamma, som alltså dagen innan förlorat sin man, var på bröllopet trots sin sorg, och vid ett tillfälle efter middagen gick jag fram till henne för att beklaga sorgen. Jag sa till henne att jag förstått att Paul var mycket omtyckt och en viktig person för Mark, och att jag tyckte det var starkt av henne att orka komma på bröllopet. Den blicken jag fick av henne kommer jag aldrig glömma. Hon tog min hand, gav mig en puss på kinden och tackade jättemycket för att jag sa detta till henne. Hon drog mig till sig, såg mig i ögonen och sa "bless you". Hon berättade lite hur det var, och jag berättade att jag en gång pratat med henne och Paul över Skype då Mark varit hemma hos mig. Det mindes hon, och jag fick ytterligare en puss på kinden. Hon var så tacksam för att jag gått fram till henne. Att några få ord kan göra så mycket... Det är något alla borde komma ihåg.
Blandat med de känslosamma stunderna var de trevliga och roliga bitarna. Marks bröder Pete och Stu var riktigt trevliga, och jag träffade även Marks halvsyster. Petes fru Rachel var också riktigt go, och folk var genuint nyfikna på svenskarna som flugit till England för att gå på ett bröllop. Alla var så glada, omtänksamma, generösa, intresserade och pratglada. Det blev dans, Mark och Carol inledde förstås. Därefter började andra par äntra dansgolvet, vilket även jag och Erik gjorde - för första gången under vårt förhållande. :) Två-tre danser blev det, väldigt roligt. Tack, älskling! Vi höll oss mycket med Mark2 och Julie på slutet, som liksom oss inte kände fler än Mark på bröllopet, och vi lämnade bröllopet i en taxi.
Erik och jag kom hem ensamma (Mark och Carol tog in på hotell för natten) och matade hungriga, pratglada katter. Därefter gjorde vi mat till en hungrig, pratglad Cecilia. Därefter var det sängdags. Vi märkte att vi blandade engelska och svenska även fast det bara var vi två... :P Trötta och nöjda somnade vi gott i en säng i ett hus på Second Avenue i Enfield.
Svenska inslag på bröllopet - glögg vid ankomsten till golfklubben, svenskt godis på borden vid middagen, serverade i svenska skålar. :) Mark och Mark2 pratade gärna svenska med oss - tror de gillade att prata ett språk som fick andra att bara titta fram och tillbaka på oss... :P
Barnet registry office:
Bush Hill Park Golf Club:
Istället för bröllopstårta - cup cakes! Hur goda som helst!
Pete höll sitt tal, bjöd på många skratt och många generade miner från Mark... ;):
Brudparets första dans:
Roliga familjen som vi åkte med (inte ens här kunde mamman vara seriös... :P):
Väl hemma, Erik vill ha en pose-bild och sen ville katterna att vi skulle sluta fjolla runt och ge dem mat:
England 29 december
Dagen började olyckligtvis med att Marks styvfar gick bort. Så synd om honom, som ska gifta sig imorgon och en viktig plats i sällskapet kommer vara tom. Han håller dock humöret uppe, skämtar så som bara Mark kan och han pratar mer än gärna svenska - han har saknat det! =D Är riktigt stolt över honom - han köper "svensk" mat på IKEA, han lyssnar på svensk radio, övar Carol i svenska, förespråkar svenska jular och menar bestämt att han och Carol så småningom ska flytta till Sverige. Fortsätt så, Mark!
Idag tog vi några timmar i London. Vi satte oss på ett tåg och var mitt i city inom en halvtimme. Englands väder var sämsta tänkbara, men vi trotsade det och såg till att ha riktigt trevligt. :)
Vi gick vidare längs Piccadilly för att komma till Old Bond Street, där många av modehusen ligger. Längs Piccadilly hittade Erik först en riktigt snygg slips till sin skjorta att ha på bröllopet imorgon. Jag är också väldigt nöjd med att jag numera hittar till Dolce & Gabbana (där de var exceptionellt trevliga!), Gucci, Prada och många andra butiker. Däribland en liten skoaffär, Gina, med massor av stilettklackar det stod skrivet "Cecilia" på... Tyvärr skrek prislapparna "Låt bli". Nästa gång, lovade jag mig själv. Nästa gång.
Vi avrundade vår tur med att sätta oss att äta en bit mat. Jag köpte en stek och Erik fish and chips. Till det drack jag det godaste rosévinet jag smakat(!), medan Erik drack en Guinness.
Tillbaka ute i regnet köpte jag ett par hattar, och Erik köpte sig en andra (mindre snygg...) slips med Londonbussar på. Får Erik som han vill kommer bilder senare.
Blöta och kalla, men nöjda, åkte vi sen hem och tog en efterlängtad varm dusch. Vi åt en god middag och ett par vänner till Mark dök upp (varav en hade bott i Sverige några år) och vi hade en riktigt trevlig/rolig kväll med svengelska!
Här kommer lite fler bilder:
Piccadilly Circus by night (åtminstone by evening):
England 28 december
Här kommer lite bilder från vår avresa igår kväll och vår ankomst i England.
Vi åkte från Uppsala till Västerås, där vi parkerade vår bil hos min morbror. I bilen i väntan på taxin åt vi lite av vår matsäck.
Cecilia i väntan på att få gå ombord på planet (som var försenat).
Nästan en timme försenade landade vi på Stansteds flygplats. Vi gick genom en sjuhelsikes massa korridorer och gångar innan vi fick passera gränskontrollen och sen vänta på bagaget i ytterligare kvart. När väskorna väl kom var vår bland de första, som tur var. Ytterligare några korridorer så mötte vi till slut Mark och Carol, som stod och log så de glänste i ankomsthallen. Efter ytterligare några korridorer (surprise, surprise...!) satt vi så i bilen. Jag satt i fram, på vänster sida - utan ratt. Jag svär, i rondellerna var jag säker på att jag ska skulle bli påkörd när Carol svängde åt "fel" håll! Men vi kom hem säkert och väl.
Vi fick en rundtur i Carols jättemysiga hus, typiskt brittiskt om än något större än de vanliga Londonhusen. Vi fick te, mackor och supergoda korvar som innehöll parmesan, oliver och massa annat gott. Väldigt sent kom vi i säng, och vårt gästrum var riktigt bekvämt. Riktigt hemtrevligt hus och riktigt roligt att bo hos Carol och Mark!
Nattlig fika!
Kökspyssel.
Jasper tycker också korvarna verkade smaskiga... :)
Erik och Cecilia i ett brittiskt hus med en katt som inte förstår "varsågod". ;)
Vi ska till att lägga oss. Väldigt nöjda med gästrummet!
Vaknade i Enfield! (Utsikten från vårt sovrumsfönster.)
Good morning, Molly!
Lågkonjunkturens botten
Nu får väl ändå botten på kurvan anses vara nådd...? 
Arbetsplatser läggs ner i rasande fart och tillgångar försvinner. Att tomten och hans nissar har mycket att göra under julen vet ju alla. Det är ju fruktansvärt att tomten inte har råd att avlöna sina trogna medarbetare.
Erik och jag trotsar i alla fall lågkonjunkturen något och flyger ikväll till London för att gå på bröllop och fira nyår.
Gott nytt år, allihopa! =D
Det är aldrig för sent...
Bildtävling - lös ett mysterium och vinn!
Såhär lagom till jul tänkte jag utlysa en tävling. Nedan är en bild på min olösta gåta: en blånagel.
Denna uppstod efter inflyttningsfesten i oktober. Jag hade ont i flera dagar men tänkte inte mer på det. När nagellacket försvann eftersom, framträdde en fin blå nagel på höger stortå.
Så nu till till tävlingen. Den som bäst kommer på en möjlig/rolig/tänkbar/helt otänkbar/tokig förklaring till varför jag har en blånagel vinner ett pris!
Tävlingen pågår t.o.m. 31 december.
Lycka till! Och du - det är ett bra pris. ;)
Ja. Jag vet att jag är i behov av pedikyr. Kommentarer om detta grundar diskvalificering.
En skam för Dr. Phil
Såg igår några minuter på det omdiskuterade Dr. Phil. Han är ju rätt underhållande med sina konservativa åsikter och sin amatörmässiga psykologi.
”Du är 15 år. Och han är 17. Han är ALLDELES för gammal för dig!”
Hon sitter och flinar lite generat.
”Är du kär i honom? Det är du? Herregud… Det här är illa. Hade du varit min dotter hade du aldrig fått träffa en så mycket äldre kille. Han är bara ute efter en sak, han är ju 17 år! Det är 98 % testosteron och 2 % sömn. Släpp honom och börja träffa killar i din egen ålder! *viftar upprört med händerna med uppspärrade ögon*”
Vilken tur att Dr. Phil inte känner mig. Jag träffade och blev tillsammans med 24-åring då jag var 15 år. Dr. Phil skulle fått mentala chockbesvär över denna otänkbara händelse och sen bränt mig på bål.
Kära tomten
Här kommer årets önskelista:
- Svarta svettarmband. Folk på gymmet har börjat skicka mig ogillande blickar när jag lånar deras tröja/spännislinne för att torka pannan.
- Extern hårddisk, ej nätdriven. Eftersom våra datorer är schizofrena måste vi konstant behandla dem som de mentalt sjuka robotarna i Wall-E och skicka dem på lagning om vartannat. Det blir lite drygt att flytta alla filer och grejer mellan datorerna. Man vet aldrig när de tänker äta upp och svälja hela årsproduktionen för mig.
- Förkläde. Har märkt att det är ett underskattat plagg när man har middagsbjudningar och man ägnat två-tre timmar åt att göra sig i ordning och sen ställer sig och gör avancerade såser. Men för att inte vuxenpoängen ska stiga till tant-faktor får det gärna vara något smilbandsretande tryck på. Typ en liten text över bysten som säger ”If you can read this you're too close”. Eller någon sorts fejkad klädsel i stuk med sexig sköterska. Eller nåt.
- Presentkort på Bianco. Tomten, det är en skoaffär med massor av ögonstenar. Mina kartonger i garderoben skriker efter fler kompisar. Och tomten, jag har faktiskt varit jättesnäll i år. Jag har inte hjälpt tanter över gatan i någon nämnvärd utsträckning, men jag har erbjudit sovplats åt främlingar och bantat katten.
(Mitt under försöket att publicera detta hängde sig datorn. Så om du ska ha referenser för att kolla upp att jag verkligen varit snäll i år, fråga inte min dator.)
Cecilia vs. Facebook
Går in på Facebook. Har fått ytterligare en jävla inbjudan till FarmVille. Biter ihop och tänker lugna tankar. Trycker på ”Blockera applikationen”. Tydligen håller inte Facebook med:
”Oj!
Något gick fel. Vi arbetar med att åtgärda problemet så fort vi kan. Försök igen senare.”
Ja, oj. Hoppsan. Konstigt att det inte fungerar att trycka på ”Blockera”-knappar. Oj.
*muttrar och fortsätter trycka som för att visa att jag ger mig banne mig inte* Facebook står pall, så jag ger upp. But I’ll be back…
Känd av polisen?
Nackdelen med att dagligen arbeta med polisiära, straffrättsliga och kriminologiska frågor gör att du skapar kontakter du senare glömt av.
Telefonen ringer:
”Hej, det här är Carina från Norrtäljepolisen”
Stannar mitt i en rörelse – vad fan har jag nu gjort??
”…det gällde en uppsats…”
Ja just fan! *andas ut*
Drar mig till minnes en incident för några år sen, då jag övningskörde Eriks vita Saab 900 i Rimbo. På väg upp till mammas gård ser jag i backspegeln att polisen ligger bakom oss. Jag väljer andra infarten till gården, och nervös ser jag att polisen svänger in vid den första. Jag vet att jag inte gjort nåt fel, ändå blir man ju så kallsvettig..!
Medan jag stänger av bilen är Erik på väg fram till polisbilen, polisen bakom ratten trycker ner sidorutan. När också jag kommer fram till poliserna hör jag inifrån bilen:
”Men hej, Cecilia”
Va? Nä nu jävlar… Ger Erik en snabb blick, skrattar lite nervöst åt hans frågande blick som för att säga ”Nej då, eh.., älskling, jag är inte känd av polisen…”
Motar lite på Erik och trippar fram ett par meter i grus med högklackat (som vanligt, jaja, inga kommentarer) för att se varför en polis kan mitt förnamn utan att ha sett mitt körkort (som jag för tillfället inte ens fått) eller ens min legitimation. Ah! Stefan! Min lärare i luftgevärsskytte, vilket jag ägnade mig åt för några år sedan. Hade helt glömt bort att han var trafikpolis. Puh!
Ja… jag och polisen. Vi har alltid lika trevligt. ^^
Rapport
Ja, jag råkar veta att det är många som använder min blogg som ett sätt att följa mitt liv. Vet också att jag varit dålig på att uppdatera på sistone. Så här kommer en rapport:
Kriminologi
Status: Har lämnat in den första av fyra hemtentor i kriminologin. Resultatet ej känt ännu. Är inte säker på att jag vill veta.
Polisrätt
Har varit på studiebesök hos JO och Rikspolisstyrelsen, bägge belägna i Stockholm. För övrigt har vi inga lektioner förrän 17 december då vi ska presentera våra uppsatser.
Status: Skriver uppsats. Om polisiära aspekter på familjevåld. Wish me luck.
Träning
Status: Har slagit rekord, sprang 2 km på kortare tid än någonsin. Kanske inte så bra med andra mått mätt, men med mina kassa lungor är det stort. Yey me! Nästa mål: 2 km på 10 min.
Städning
Status: Storstädning har skett och lägenheten har inte varit såhär städad sen vi flyttade in. Det lär hålla i sig i två timmar. Någon som vet hur en gul labrador ser ut efter en promenad i höstvädret?
Höst/vinter
Rusk ute, mys i sinne. Levande ljus, koftor och te. Är det inte härligt?
Status: Väl inbäddad i vetskapen om att jag egentligen inte behöver lämna lägenheten förrän 17 december. God morgon, alla ni som ska ut i lapphelvetet! Jag stannar i sängen och läser, jag. (Hat-mail undanbedes.)
Blivande jurist
Har haft en intressant utveckling som blivande jurist. Har hunnit få erbjudande om doktorandplats i Göteborg. Efter en arbetsmarknadsdag i Uppsala slott med några intressant samtal med några intressanta personer har jag nu lämnat praktikplatsansökan för nästa höst till diverse ställen. Har tagit kontakt med NCK för praktikplats och fått klartecken av institutionen. Det är kanske det största. Men termin 7... hur fan gick det till?? Jag började ju nyss plugga?!
Status: Det rullar.
Djur
Dolis har fått fnatt och ömsom retar, ömson hetsgosar med Disa. Det är väl hennes sätt att hantera Sendys död. Disa å sin sida är lite orolig att flera ur flocken ska försvinna och bevakar oss rätt mycket. Ja, när hon inte blir spöad av katten, alltså. Dolis har däremot en väldigt mjuk sida; när Erik lämnar lägenheten med Disa börjar hon jama väldigt plågat och låter extremt ledsen. Enda sättet att få tyst på henne är att ropa på henne, då kommer hon pratandes och hoppar upp i famnen och ska vara så nära det bara går. Lilla gumman. Hon gjorde så förut också, men inte så här intensivt. Hur förklarar man för en ängslig katt att resten av flocken inte ska någonstans?
Sendys aska är hemma. Märkligt att känna tyngden av urnan. Min hund är där i. Ändå inte. Men det känns lugnande att ha urnan här. Sendy är ”hemma”.
Status: Diverse känsloyttringar hanteras. Imorgon, den 18 november, skulle Sendy fyllt 13 år. Det ska firas.
Se upp för dårarna
Till de tre killarna som körde jävligt fort och jävligt dåligt, som med nöd och näppe slängde sig in framför mig då omkörningssträckan var slut, längs en vajerväg, och därmed var extremt nära att orsaka en seriekrock:
Era mammor skulle skämmas. Fy.
(Och till dig som gjorde en omkörning i en högerkurva och mötte mig på fel sida vägen - gör om, gör rätt. Pucko.)
