-

For all those times you stood by me
For all the truth that you made me see
For all the joy you brought to my life
For all the wrong that you made right
For every dream you made come true
For all the love I found in you
I'll be forever thankful baby
You're the one who held me up
Never let me fall
You're the one who saw me through, through it all

You were my strength when I was weak
You were my voice when I couldn't speak
You were my eyes when I couldn't see
You saw the best there was in me
Lifted me up when I couldn't reach
You gave me faith 'cause you believed
I'm everything I am
Because you loved me

You gave me wings and made me fly
You touched my hand I could touch the sky
I lost my faith, you gave it back to me
You said no star was out of reach
You stood by me and I stood tall
I had your love I had it all
I'm grateful for each day you gave me
Maybe I don't know that much
But I know this much is true
I was blessed because I was loved by you

You were always there for me
The tender wind that carried me
A light in the dark, shining your love into my life
You've been my inspiration
Through the lies you were the truth
My world is a better place because of you

Sov gott, min älskade tjej...

Fick lämna in telefonen på lagning, och de formaterade om den. Med andra ord försvann T9:s ordminne. Så jag har fått lära min telefon att svära igen.

”Katja slit, alltså!”   
???

Rättelse: ”Jävla skit, alltså!”
Duktig telefon.

Vaknar av att klockan ringer. Nej, snälla… Jag drömmer. Jag drömmer!

Jag drömmer inte. Sätter, självmedveten som jag är, alarmet på snooze. Knappt hinner jag göra det förrän telefonjäveln piper igen. Va? Har 10 minuter redan gått? Nä…

Snoozar igen. Håller på så tre-fyra gånger. Sen kommer katten och jamar på mig och trampar mig på magen. Jag antar att hon säger ”men lägg av och snooza för fan, sätt dig upp vakna till, din jävla slöfock!”. Eller nåt.

Sträcker lite på mig, sätter mig upp, men FY FAN VAD KALLT DET ÄR! Kryper tillbaka under täcket, drar upp det över näsan. Ligger och tittar omkring mig, ögonen är det enda som syns bland kuddar och täcke, de rullar fram och tillbaka. Kommer på att det är förbaskat mörkt, finns det en chans att jag ställt klockan för tidigt? Dubbelkollar. Ingen sån tur.

Masar mig ur sängen, attackerar garderobsdörren, sliter upp den och plockar fram min fleece-morgonrock. Konstaterar att det är ungefär allt jag ser. Närsynthet, astigmatism och Sveriges mörka månader är ingen bra kombination.

Går till badrummet, tvättar ansiktet med kallvatten, svär några tysta ramsor om att det alltid ska vara så jävla kallt jämt. Stoppar in linserna. Sådär. Går ut i hallen, tittar ut genom fönstret. Vad i helv… Grått. Så grått. Ser inte ens Domkyrkans torn.

Nej. Det måste vara olagligt att kliva upp flera timmar innan solen går upp. Och när solen väl går upp, syns den inte för alla moln, all dimma. Dimma och regn och grått och trist – måste vara olagligt. Det måste vara olagligt att behöva gå utanför lägenheten när det är så kallt att frost syns på marken. Olagligt. Fy. Sverige. Fy.

Gör en kopp te, letar fram goa halsdukar och pratar med katten tills jag är pigg. God morgon!

När jag ska gå, säger jag hej då till mina nallebjörnar. Då möts jag av det här:

Detta stod att läsa i Glamour:

"Högklackat har många poänger
Det är ett faktum att en vältränad bäckenmuskulatur ger dig skönare och intensivare orgasmer. Nu har amerikanska forskare kopplat ihop detta med högklackade skor, eftersom du skjuter fram bäckenet när du går i dina stiletter vilket ökar styrkan och underlättar knipövningar. Höga klackar får alltså inte bara dina ben att se längre ut, de hjälper dig även att få skönare klimax."

Oh well, don't mind if I do... ;)

Ellinor sammanfattar tempot i kursen jag läser på halvfart, Kriminologi I – distans 30 p.

Cecilia: Jag skojar inte om jag säger att det är närmare 500 sidor att läsa till varje studieblogg. Är inte det lite överambitiöst på en halvfartskurs? Jag är glad att jag inte läser den på helfart... Då skulle det väl innebära 500 sidor i veckan + studieblogg + lärandedialog (som består av minst två inlägg kring vissa av lärarna formulerade frågeställningar + en sammanfattning av sin kunskap kring frågeställningarna före och efter dialogen, kopplade till kursmålen).

Ellinor: Men ni ska väl inte hålla på så där under hela kursen?

Cecilia: Jo, vi får läsanvisningar till varje blogg, och varje delmoment avslutas med hemtenta.

Ellinor: "Korvstoppning på distans 30 hp"!

Det är alltid väldigt svårt att försöka återge en konversation som i stunden var hysteriskt rolig, men jag tänkte ge det ett tappert försök.

Emilia berättar om att hennes svärmor bjudit med henne för någon… kommungrej (svärmor är kommun….alråd? Minns inte.) för väg 73 (?).

”Och det finns flera bra saker med att jag följer med Yvonne på det där:

1. Jag får se vad Yvonne jobbar med.

2. Jag kan faktiskt inte så mycket om väg 73…

(här börjar jag skratta rätt… mycket. Emilia uttalar orden som att det helt seriöst är konstigt att något som väg 73 har undgått hennes kunskapsförråd, vilket genast måste åtgärdas)

3. Eftersom jag kanske inriktar mig på förvaltningsrätt...

(här har mitt skratt hunnit utvecklas till ett högljutt asgarv, jag hör inte längre vad Emilia säger)

*Emilia anstränger sig för att fortsätta sin seriösa utläggning*
…så att följa lite kommunarbete blir…”

(och här stämmer Emilia in i mitt skratt och till slut sitter vi dubbelvikta bägge två)

Alla vi som inte kan något om väg 73 – skärpning. Faktiskt.

"Jag har inte ens ätit frukost, och redan står jag i 11 cm klackar."

Jag har gått och blivit en sån där socialt frenetisk varelse som helt saknar studiedisciplin och kastar alla måsten åt sidan för ett ”ska vi ta en promenad?” eller ”vad sägs om en fika, kan vara hos dig om en kvart” eller "ska vi äta hos dig eller mig ikväll?" eller ”ska träna idag, hänger du med” eller varför inte ”klassfest, hemmafest eller någon nation?”.

Tur att ödet råkar ha gjort denna studietermin hyfsat lugn. Även om den inte är så lugn som min stressnivå för tillfället ligger på. Måste sparka igång mig själv.

Dagens läxa: prioritera. (Men vadå, äta ska ju alla, eller hur?? Varför inte göra någon sällskap?)
Dagens att göra: läs minst 200 sidor i Förundersökning. Det är faktiskt lektion imorgon! (Jaja…)

Reflektion: googla på symptom för schizofreni.

Min mammas sambo ringer mig för att diskutera en märklig faktura han fått, och jag hör på en gång att den inte verkar vara riktigt riktig. När jag så får se fakturan börjar jag skratta.

Seriöst, ska man göra en bluff-faktura kan man väl åtminstone göra den lite proffsig??

Stavfel, grammatiska missar, brist på OCR-nummer, skiljetecken på fel ställen, felaktig benämning av fakturan och angivande av summa på helt fel sätt – kort sagt ett väldigt tarvligt försök till bedrägeri. Stackaren. Det är ju fan synd om honom. Och anledningen till att jag vet att det är en ”han”, är att jag kollade vart bankgironumret gick. Jag kollade även upp organisationsnumret och telefonnumret, föga förvånande gick inget av dem dit de skulle.

Bättre lycka nästa gång.

Släpper av Sus på tågstationen, cyklar så till Juridiska biblioteket för ett första läspass i Uppsala. Kommer fram, känner mig lite smått vilsen (i Uppsala finns inget samlat universitetsbibliotek, istället är det små spridda bibliotek i hela stan, precis som resten av campus – vardagsmotion har fått en ny innebörd) men kliver in och känner mig med ens hemma. Ett fint litet juridiskt bibliotek med namn jag känner igen; Burman, Ekelöf, Wennberg. Hyllorna markerade efter indelning, civilrätt, immaterialrätt, fast och lös egendom, miljörätt. Behöver hjälp med att hitta boken jag är ute efter, och sedan får jag en liten guidad visning runt biblioteket på tre våningar (små våningar, dock) till läsesalar, arkiv, förarbeten, kopiatorer, datorrum och magasin. Sedan går jag och sätter mig i en läsesal med såna där klassiska bänkar och lampor med grön lampskärm. Börjar läsa Criminology theory, ett par kapitel på engelska. Det tar mig inte lång tid innan jag uppmärksammar oväsendet i rummet, är det verkligen ventilationen som låter så högt? Brusar ju nästan som ett vattenfall. Näsan i boken igen.

Sen vänder jag huvudet åt höger för att titta ut genom fönstret, och blir smått paff.

Här sitter jag med Domkyrkan ett stenkast bort, tornar upp sig alldeles nära, och precis utanför fönstret är ett litet vattenfall i Fyrisån beläget – det förklarar brusandet. Vilken skillnad mot utsikten från universitetsbiblioteket i Umeå – en tegelvägg.

Sms:ade några nära och berättade om min utsikt i biblioteket där jag äntligen läser kriminologi, bland annat skrev jag till Erik och brorsan.

Eriks svar: ”Välkommen hit, välkommen hem.” (Uppsalas hälsningsslogan som vi gillat långt innan vi flyttade hit.)

Brorsans svarade att det lät som ett bra bibliotek, och att han själv satt och stirrade in i en toavägg. Senare under dagen skulle han fiska.

Jag kan inte låta bli att flina åt min härligt ärliga bror (som alltid har glimten i ögat och bjuder på sig själv), speciellt eftersom jag just läst om Lombroso, en italienare som menade att kriminella människor fysiologiskt skiljde sig från vanliga, mer civiliserade personer och att kriminella var av en mer primitiv art av människan. Såklart får jag ett sms av min bror Grottmänniskan som kommunicerar under sitt toabesök och sen jagar sin föda.

För drygt en vecka sedan ringde min pappa för att berätta om Haverikommissionens utredning angående planet som med nöd och näppe lyfte för två år sedan från Frösöns flygplats på väg mot Antalya i Turkiet. Utredningen var klar, och visade inte bara att planet var några meter från en katastrof, utan dessutom att piloten valde att starta planet helt medveten om att planet var nära ett halvt ton för tungt lastat. Såhär nära en stor flygkatastrof har det inte varit i Sverige på många många år. Planet gick knappt att lyfta, de slickade bar mark och hundra meter efter landningsbanan hade planet bara lyft en halvmeter från marken. Nästa misstag var att piloten inte valde att mellanlanda och lätta på lasten.

Besättningen på planet manipulerade alltså med informationen och datan så de skulle få klartecken att starta.
Med 169 passagerare ombord, på väg mot sol och semester.
Däribland min pappa och hans sambo.

Denna artikel är om Haverikommissionens utredning:
http://op.se/ostersund/1.1330437

Dessa skrevs i samband med flygningen för två år sedan:
http://op.se/ostersund/1.1328596

http://op.se/ostersund/1.1328774


Läs. Bli förbannad. Tänk elaka tankar. Det gör jag.
Sedan jag torkat bort tårarna och tackat gudarna för att min pappa klarade sig.

Denna rubrik fanns att läsa för Aftonbladet idag:

”70-årig lantbrukare hittades mördad utanför Eslöv.
Misshandlades och lämnades liggande i flera dygn med svåra skador och utan vätska.”

Ja, det var rent för jävligt att någon inte bara slog på stackaren, utan dessutom lämnade honom där utan en flaska vatten! Så ohyfsat!

Vaknar vid 8-tiden, rummet snurrar och jag frågar varför i helvete jag känner mig så trött. Men kära sambo upplyser mig om att jag sovit fyra timmar och säger åt mig att lägga mig igen. Jag muttrar till svar men lyder, somnar om.

11-tiden. Fortfarande snurrigt. En riktig törst. Utan att öppna ögonen frågar jag Erik om vi har saft, läsk eller vad som helst hemma – vad som helst utom vatten. Har ni tänkt på vad äckligt vatten är när man är bakis? Han svarar nej, men inser snabbt sitt misstag, och inom två minuter är han påklädd och på väg till macken för att köpa Festis till sin halvdöda sambo.

12-tiden. Sätter mig i fåtöljen, kollar lite på sms:n jag skickat kvällen innan till Erik.. Vad i helvete? Det sista skickades 3:26! Undrandes tittar jag på Erik – ”när kom jag hem egentligen?!”. Han tittar på mig med ena ögonbrynet höjt, öppnar munnen för att svara, men jag stoppar honom. Suck. Läser vidare och förstår knappt vad jag skrivit. Rättstavat, men meningsbyggnaderna skulle knappast få godkänt av en svenskalärare. Känner att jag har ont på ena vaden, tittar och ser att jag har gigantiska blåmärken runt hela smalbenen, vad i...?

Kollar Facebook och undrar vad fan jag gjorde på internet klockan 4 imorse, och hur i helvete jag kunde skriva så bra när jag inte ens minns att jag skrev det! Helvete.

Muttrar lite till, sörplar smultronläsk och kryper tillbaka till sängen. Får invänta magen som tar några varv till i rummet innan sömnen till slut kan infinna sig.

Somnade i fosterställning, vaknar i 16-tiden på rygg med ben och armar rakt ut från kroppen. Tittar upp i taket, kommer på att jag glömt att andas en stund, smackar med tungan och kollar att magen är på rätt ställe. Lite piggare och definitivt fri från illamående törs jag så sätta mig upp och stappla ut i lägenheten. Går på toa och råkar se mig själv i spegeln, rycker till, vänder mig om, katten jamar skrämt och springer iväg. Jag beslutar mig för att jag är för trött för att bli nedstämd. Erik möter mig leende i hallen med ett glas iskall Festis, vilken gudagåva.

Får i mig mat, halvdäckar i soffan, går och lägger mig, heldäckar och sover till 5-tiden då hundarna vaknar och har disco i lägenheten. Helvete.

Okej, denna lilla applikation eller funktion nere i facebooks högerhörna blir bara... för mycket. Här har vi en bråkdel av informationen som tilldelas mig;

Robin ***** matched with you on the "Your wildest dreams" quiz.

Eh, för det första - har jag gjort ett sådant test? Inte det senaste decenniet i alla fall.  Och vad ska jag göra med det faktumet att jag och Robin i så fall svarade lika?

Gunilla ***** wants to put your birthday on his calender.

"his"?! Jag tror bestämt att Gunilla är en hon.

Camilla ***** är nu medlem i din Mafia.

Grett! Vilken jävla Mafia?

En vän har just svarat på frågan "Tror du att Cecilia vill "komma ut ur garderoben"?".

Ja ooo ja. Denna vän skulle säääkert hjälpa mig hitta handtaget.

Johan ***** blev räddad med din hjälp. Klicka här för att hämta din belöning.

Wohoo, jag har inte ens träffat denna människa i verkliga livet, ändå har jag gjort en stor insats för honom.

WHO LOVES YOU????? Check your ranking points!

 *hoppar upp och ner och fnittrar som en fjååårtis* Åhå, vem kan det vara, måste kolla, måste kolla, någon gillar mig, jag behöver bekräftelse och lockas av stora bokstäver och många frågetecken, wohoo wohoo!

Andreas **** tjänade några suveräna saker med din hjälp.

Men alltså, jag är ju en riktig lyckobringare för folk! Vilken tur att jag finns.

Maria ***** gav dig en belöning i Vänfakta (internationell version).

Kanon, jag är en bra kompis även över landsgränserna!

Våra stackars djur har haft en tuff vecka.

Vi lämnade dem i Rimbo i torsdags då jag och Erik skulle till Kumla till brorsan och Cissi, så vi hade djurvakter; Disa hos Emma, Sendy hos morsan på Bobacken, och Dolis hos Emmas kompis.

Härlig torsdagkväll då djuren är avlämnade: god middag hos mamma, sen ett besök hos Pers föräldrar som blev jätteglada att vi kom. Drack ett par glas vin innan jag och Erik sen for hem för en "barnfri" myskväll.

Fredag morgon, strax före åtta, ringer mobilen och väcker oss. Det är Emmas kompis Linnea:

- Jag vet inte hur jag ska säga det här, det känns jättehemskt...

Vad i helvete...? Hjärtat stannar.

- Ja?

- Dolis är borta, och jag har letat i flera timmar...

- VA?! När försvann hon?

- Igår kväll, och jag...

- IGÅR KVÄLL?!

- Ja, jag ville inte ringa er mitt i natten...

- Vi kommer.

- Hon kommer säkert fram när hon hör era röster...?

- Nej, det gör hon inte, när hon utomhus blir hon spak och sitter och trycker någonstans.

Jag och Erik kastar på oss kläder, letar fram ägarbeviset och ringer polisen för att anmäla en försvunnen katt, uppger numret på hennes öronmärkning, de hade inte någon som matchade beskrivningen av Dolis. Jag och Erik hoppar i bilen och kör de fem milen till Rimbo, längsta jävla milen i mitt liv. Tankarna gick till mörka ställen, "vad är oddsen för att hitta henne nu?", "tänk om vi inte hittar henne, min älskade Dolis, snälla, det får inte vara sant" och "jag ger mig inte förrän jag hittat henne, om jag så ska krypa genom hela Rimbo", "bara hon inte sprungit långt", "av alla jävla ställen på jorden, varför RIMBO?"... Usch. Det var hemskt, tårarna bara rann.

Väl framme träffar jag på Linneas mamma och styvpappa, som står på gården. Har fått veta att det är mamman som öppnat dörren trots att Linnea sagt till, och Dolis hade snabbt smitit ut - ingen såg ens.

Vad gör de där? Dolis är inte på gräsmattan, börja leta för fan!

De kommer fram och hälsar, jag nickar kort. Börjar gå på gräsmattan, lockar, ropar. Runt huset, ligger i gräset och kikar runt. Ingen Dolis. Det här är hopplöst...

Efter att ha gått igenom tomten stannar jag upp för att tänka... Dolis sprang ut genom dörren, och måste ha sprungit runt hörnet för att snabbt undkomma eventuella hindrande händer. Jag står och resonerar för mig själv, försöker tänka ut vart hon initialt tog vägen. Går runt staketet, ställer mig på infarten till granntomten och tittar en stund, känner att jag måste titta bakom uthusen längst ner på tomten. Ska jag säga till de som bor i huset? Äh, det är oviktigt. Går neråt, följer grusgången, går ut på gräsmattan och runt en liten byggnad. På baksidan ligger det plåt och brädor, kollar under, runt, ner i en källartrappa, ropar, ingen katt. Kryper nästan fram, tittar upp och... Dolis! Hon sitter på en vedhög och tittar på mig. Hjärtat stannar, är det verkligen hon, det är väl inte en annan katt, åh snälla... Säger "Dolis?", hon tittar på mig, jag går närmare och ser att det verkligen är hon, lyfter upp henne, håller henne tätt intill bröstet, hon hetskurrar - uppenbarligen glad att se mig också, trycker sitt huvud mot mig.

Glädjetårarna kommer, jag ropar på Erik, rösten bryts lite, märker att jag låter mer förtvivlad än glad, helvete. Inget svar, och mobilen ligger i behån under Dolis tyngd, törs jag lätta lite på greppet om henne för att ta fram den och ringa Erik? Jag måste. Dolis är helt orörlig, försöker inte alls ta sig loss, nöjd att ha mänsklig kontakt efter 12 timmar i det fria. Ringer Erik, hör lättnaden i hans röst, ringer Linnea som nästan börjar gråta av lättnad. Linneas mamma släpper in oss, Dolis är hungrig, törstig och kissnödig(?). Tar fram en skinkskiva som jag börjar dela i småbitar för att underlätta för henne, men hon sliter hela skivan ur handen. Jag skrattar.

Allt gott, slutet gott, helgen räddad och min ögonsten är trygg igen.

Måndag kväll. Har precis fått reda på att min kriminologiutbildning som jag sett fram emot hela sommaren förmodligen inte blir av, på grund av ett missförstånd och tekniskt fel så min plats strukits. Helvetes jävla skit, ilska, mer tårar, fan fan fan, jag ville ju, har ju redan förberett mig, fixat böcker, skrivit in schemat i almanackan...!

Går så ut med Sendy och Disa, men kommer bara till hissen. Sendy börjar tjuta så otroligt högt, vad händer?! Ser att hennes svans fastnat i hissdörren, helvetes helvete, förlåt mig, gumman! Sliter upp hissdörren, men det är försent, hon blöder ganska mycket, och nervöst viftar hon hetsigt på svansen så blodet skvätter, blod på väggar, mig, Disa, dörrarna, i hissen, en meter upp på väggarna...

Försöker i kaoset få in Disa i lägenheten, måste få Sendy att ligga still, hon springer runt, lättad över att slippa smärtan, blodet sprutar. Springer in, hämtar mobilen, en kastrull med vatten och papper. Ringer Erik, berättar vilken dålig matte jag är, än en gång rinner tårarna, för Sendy. Ut i trapphuset, försöker doppa Sendys svans i vattnet, lyckas halvt, mycket blod. Lugnar ner mig, gråter fortfarande men sväljer paniken och försöker tänka klart. Sendy måste ju fortfarande ut, men jag kan inte lämna trappuppgången så nerblodad... Knackar på hos grannen, förklarar tafatt vart blodet kommer ifrån och att jag ska torka upp det så snart jag kan. Grannen visar sig vara lite av en ängel, ser att jag är upprörd och frågar om jag behöver hjälp. Berättar att jag bara ska gå ut, hon börjar tvätta väggarna och säger att jag kan ta det lugnt. Sendy hann springa in till grannen också, så det kom blod även där. Hon blev ju så glad när det kom en främling och hälsade...

Går ut med Sendy, det blöder mindre och mindre. Kommer tillbaka, det mest synliga blodet är borta, men det är stänk överallt och jag förstår att jag har en hel del städande framför mig. Grannen är tvungen att gå, och i trappuppgången står jag, rådvill, med ytterligare en nödig hund, en annan som blöder så pass att jag inte kan ta in henne i lägenheten då hon skulle skvätta ner tapeterna... Ringer Robin, den enda jag känner inom 5 mils radie. Inget svar. Sitter i en halvtimme, bevakar Sendy. Binder fast henne i trappuppgången, bannar faktumet att jag tvingas lämna henne obevakad, går in för att hämta Disa, som inte kunnat hålla sig utan gjort ifrån sig på vardagsrumsgolvet, stackaren. Går ut med henne, massa skvättande då hon löper (såklart). In med henne. Fortsätter skrubba trappuppgången, tar ett par timmar.

Så småningom kommer Robin, och då har jag hunnit prata med en veterinär som sagt att jag måste klippa bort håret på svanstippen och tvätta. Vi tar in Sendy i köket, och när vi öppnar ytterdörren står Disa och runt henne en massa blod... (Hon löper ju..) Robin håller i Sendy, jag klipper och tittar... Ett närmare 3 cm långt jack längs med svansen, väldigt djupt. Stackars lilla gumman... Hade dörren stängts horisontellt hade svanstippen nog klippts av... Jag led så med henne, klandrade mig själv, matade henne med massor av godis och mat, gullade. Hon åt glatt, brydde sig överhuvudtaget inte om svansen.

Sendy mådde inte så dåligt, hon betedde sig och beter sig som vanligt. Såret läker nog bra, det gäller att hålla rent. Samvetet har nog gnagt ett djupare sår i mig än hissdörren gjorde på Sendys lilla tipp.

Men snälla. Kan det räcka med motgångar nu...?

Japp, då var det dags för den officiella inflyttningsfesten i Uppsala. Den blev väldigt lyckad!

Det började med att jag direkt efter duschen gjorde cocktails till Erik, C2 (Joachims Cissi kallas C2 av våra släktingar, jag är C1), Joachim och mig, mycket gott. Sen började jag och C2 hysteriskt klä på oss, C2 bytte kläder trehundra gånger och bad om hjälp med sminket, jag suckade trehundra gånger över min dåliga hårdag och vi varvade allt detta med en drink. När jag väl slutat sucka och accepterat kvällens utseende (mycket för att jag helt enkelt inte hade tid att fortsätta, plus att killarnas ögon riskerade att ramla inåt i sina hålor när de himlade med dem) och C2 var nöjd med sitt - då började jag granska lägenheten. Herregud - HERREGUD - ve och fasa; fotokollagen var inte uppsatta i hallen! Jag fick ett smått hysteriskt utbrott på min kära sambo som glömt bort att sätta upp dem, ett "håll tyst" av min bror och sen satt de uppe. Du ser. Karlarna gör som man vill bara man har kort stubin och 11 cm höga klackar.

     

Precis när allt var klart anländer de första gästerna, jag bombarderas av härliga presenter av Louise (tack gumman!!) och av kramar från killarna. Jag förbannade det faktum att jag saknade Spotify men fick igång en hyfsad spellista ändå. Kvällens ledmotiv: Rap das Armas!

För att kicka igång kvällen och för att alla närvarande skulle lära känna varandra lite mer körde vi kubb. Stämningen var på topp, så någon skjuts behövdes egentligen inte, de flesta av oss sken upp av oss själva när Robin dök upp med vattenpipan och Thunan visade sig vara på humör för självdistans-skämt. Tjejerna (i laget även inkluderad Thunan) vann kubbspelet med stark insats av Louise som fick ner kungen. Vi misslyckades ett antal gånger med denna kungjävel, men å andra sidan fick killarna inte ner en enda av kubbarna på vår sida. Wohoo! Go girls (+Thunan)!!

 

Sen fortsatte vi kalaset inomhus, med lite pipa och prat på balkongen. Thunan drog några halsbloss och stod för underhållandet där en stund, när han vred sig i en kraftig hostattack och hans ögon tårades. Några försök senare fick han till det. Vid det laget låg vi andra visserligen och vred oss i kraftiga skrattattacker istället, men det är sånt man får ta.

Kampen mellan kvinna och man. Sällskapsspelet som alltid bäddar för diskussioner. Än en gång var lagen givetvis uppdelat tjejerna vs. killarna, men med Erik och Joachim i motståndarlaget (i kombination med löjligt enkla frågor) halkade vi tjejer efter ganska fort. Robin och Patrik hade också en del åsikter, Thunan satt mest och kollade att jag svarade rätt på fordonsfrågorna, vilket resulterade i gillande nickar. Men jag, C2, Louise och Maria fick glatt svälja stoltheten tillsammans med vin. Några slutsatser vi dock drog - vilken av lagen var de manligaste? Killarna svarade rätt på väldigt många av tjejfrågorna, varje gång de fick rätt jublades och kacklades det i flera minuter medan vi tjejer tittade på varandra med frågande blickar och skakande huvuden åt dessa ständigt pratande... halvfjollor. Men seriöst, killar (och då speciellt min goa bror) gnäller ofta på att tjejer pratar (för) mycket, men alla närvarande denna kväll hade lätt kunnat se att det är kvalificerat skitsnack.

     
 

Efter detta blev det musik på hög nivå, i hallen började alla att dansa och C2 började tuta i mig att vi tjejer borde gå ut. "Ehm, visst, men jag är typ, skitfattig. Fattig som i... bankrutt. No money, honey."  Inga problem. Med ett par sugar mummies i snygga förpackningar med mig klarade jag både inträde och en drink (ni vet att jag betalar tillbaka när jag är rik!) även om själva inträdesbiten visade sig bli en utmaning. "Nej, vi har ingen kontakt med banken så vi kan inte ta kort. Varken här eller i barerna. Endast kontant." Nämen - vilka springer med så mycket kontanter att de kan betala för tre tjejer en utekväll? Till slut släppte de ovanligt otrevliga vakterna in oss för "3 för 2", vi tog stämplar på handlederna innan vi muttrandes gick några kvarter till en bankomat i höga klackar och tog ut pengar. Och det är klart att bankkontakten återupprättats när vi väl kommit tillbaka... Men mycket dans blev det!

I det stora hela var kvällen otroligt bra, med musik, skratt, dans, goda drinkar, härligt sällskap med vänner jag träffar både ofta och sällan. Och självklart avslutades kvällen med fyllepasta och några försök att reta Joachim som somnat fort, jag tyckte det var min rätt eftersom han i egenskap av storebror utsatt mig för ett antal practical jokes genom åren. Det sistnämnda projektet avbröts dock fort när han inte... visade sig på humör. Med reaktioner snabba som en uppretad rotweiler med en böld i arslet och med blickar som kunde mörda, gick jag istället och gjorde fyllepasta med Louise (som var i en betydligt trevligare stämning, hehe). Surrade lite skit med Erik, Louise och C2, tror jag var i säng där vi halv fyra någon gång, väldigt glad i hågen. Tack alla!

   
 

Nu är jag lite gnällig. Den där jävla bubblan i käften kom tillbaka, och denna gång spelar det ingen roll hur mycket jag suger i mig citrondroppar - den vill inte ge sig. Förra söndagen satt jag i fåtöljen och åt popcorn, och då måste något skal punkterat bubblan för ut kom lite genomskinlig slem och bubblan blev mindre. Skönt, tänkte jag, då kanske den försvinner nu då.

Icke.

Den är kvar, har varierat lite i storlek men är nu jävligt irriterande. Ringer bedjande min mamma, skickar nya bilder och hon visar för en läkare på jobbet som diagnostiserar: jag har en ranula i munbotten, det är sub lingualis-körteln som är igentäppt.

Hallelujah.

Ringer ÖNH-kliniken på Akademiska, de vill ha remiss. Ringer landstinget för att få tag i närmsta vårdcentral, får två adresser vilka jag provar utan resultat. Den ena hade inte tid för fler samtal under dagen, den andra svarade inte ens. Jag testar en tredje vårdcentral. I väntan på att bli uppringd av den söker jag på nätet för att ta reda på mer om denna förbannade knöl. Ranula gav mest internationella träffar, men ser någonstans något om "spottcysta", så jag testar det istället. "Spottcysta" gör på några ställen sällskap med "cancer", "varbölder" och "övriga knölar".

Nämen dåså. Trevligt.

Och botemedlet då? Kirurgiskt ingrepp. "Kan jag inte bara snitta upp skiten själv?" frågar jag min mor. Hon hade fått strikta order från läkaren att tala om för mig att jag INTE fick utöva några operationer på egen hand.

Life sucks. And then you die. Mummel.

(Jaja, det kunde varit värre, bla bla, jag har det ändå bra, etcetera.)

Satte mig ner på det mjuka underlaget. Dörren bredvid mig stängdes, vi var ensamma. Sträckte fram händerna, kände försiktigt - len, varm, hård... Lutade mig bakåt, lät alla sinnen lukta, känna, njuta. Slappnade av och lät mig själv glida med, förföras av styrka och säkerhet, så härligt och upphetsande... Lät händerna fortsätta smeka, fingrarna stryka i cirklar, trycka, känna, varenda rörelse jag gjorde fick en omedelbar härlig respons, händerna trevade sig fram till de känsliga punkterna. Nacken kittlades av en lätt pust, sval, rogivande. Fjärilar i magen, förtrollande musik, en svävande känsla. Alldeles varm i kroppen av extas, ville aldrig att stunden skulle ta slut. Bara jag, och vår nya bil.