-

Jag höll på att tjuta av skratt när jag tog de här bilderna.

Den första visar en lekfull Disa som just fångar en flygande boll. Måste ju säga att det är imponerande hur en hund så välgjort kan imitera en shake it, shake it-dans!

Här har vi istället en iakttagande, stillsam katt med likgiltig blick som tänker:
"Rolla på du. Var tror du håret kommer ifrån? Så fort du flyttar på dig hårar jag ner där igen. Pucko."



Är det inte härligt med djur?

Okej. Jag är smärtsamt medveten om att jag inte uppdaterat bloggen på sistone. Och jag är lika medveten om att många av er undrar vad fan som händer. Sommarjobb på annan ort? Ny kille? London? Framtidsplaner?

Okej. Så här är det. Jag har tillfälligt övergivit Uppsala för arbete i Norrtälje i 10 veckor. Detta tilltag är ett ytterst desperat bevis på mitt behov av inkomst samt avsaknaden av motståndskraft till ett arbete som bringar erfarenhet och meriter av högsta värde med avseende på mina yrkesmässiga karriärmål. Till detta medföljer det praktiska i att inhysa mig hos mamma för att bespara mig största delen av pendlingskostnaden- och tiden. Arbetet är intressant och givande, om än väldigt lugnt emellanåt. Men med tanke på min arbetsplats är detta något som ska betraktas som positivt.

Jag återvänder dock till Uppsala så fort tillfälle ges, inget uppväger nätter i egen säng och gos med egna håriga bäbisar, samt den i sig underbara upplevelsen av att vistas i Uppsala, för att inte glömma de härliga människorna.

Jag har avslutat mina sista kurser på juristlinjen, liksom kriminologin – sista delkursen var kriminalpolitik och det visade sig vara ett för mig högintressant område. Där hittade jag många aspekter som tilltalade mig, och gav mig idéer till examensarbetet jag ska skriva i höst. Tanken är att jag ska skriva om straffrätt, och då påföljdssystemet inriktat mot sexualbrottslingar och personer som utövat våld i nära relationer, gärna med brottsofferperspektiv. Mitt sommarjobb ger mig en hel del underlag för detta. Det visar sig i höst vad dessa beståndsdelar frambringar för resultat. Angående kriminologin har jag fattat beslutet att fortsätta utbildningen till dess att jag erhåller en examen.

I höst hittar ni mig i Sutton, sydvästra London. Där har jag hittat mig en underbar engelsman som för vårt ändamål införskaffat en tvåvåningslägenhet. Jag ämnar skriva uppsatsen därifrån, medan jag utforskar London och England tillsammans med Kevin. Jag lämnar Sverige den 24 augusti, återkomst planerad till december.

För övrigt väntar jag med spänning på mitt brorsbarn som förväntas när som helst. Jag ska bli faster och längtar efter att snusa bäbis.

Livet snurrar fort nu, som ni märker.

Jag fattar inte hur jag lyckas. Var på långpromenad med Disa idag igen, och på exakt samma plats där jag ställde mig och kliade mig med en pinne för ett par veckor sen, stannar en kille mig. Jag tar ur hörlurarna ur öronen och hör att han pratar engelska.

”Hi, how are you?”

”Erm, hi, I’m fine thanks – and you?” Vad i helvete vill killen?

”Oh good, you speak English?”

”Yes I do…” Kan han bara säga vad han vill veta? Säkert någon vägbeskrivning.

Så säger han att han såg mig komma gåendes och att hans hjärta hoppade till, och han kände att han var tvungen att prata med mig. Men herrejävlar… Han är från Gambia, är fotbollsspelare och har varit i Sverige 3-4 månader. Nej, jag har inga barn, ingen man, ingen pojkvän och är inte intresserad av att dejta. Rätt söt kille, men kom igen – stanna en tjej i skogen sådär? Är det bara jag som tappat all förståelse för romantiska gester, har jag blivit cynisk för att jag är så misstänksam?

Hursomhelst, han frågar om han får gå med mig. Jag står bara och flinar, vad är det här?? Han ber om mitt telefonnummer, aldrig i helvete. Efter en stunds artiga fraser bestämmer jag mig för att han nog inte är så farlig, faktiskt riktigt trevlig, men vägrar ge honom mitt nummer. Jag kör en kompromiss och säger att han får gå med mig en stund, men jag byter min plan för promenaden – hade tänkt gå runt elljusspåret i skogen, men inte en chans att jag gör det med honom. Så jag håller mig till ett villaområde med skolor. Disa fattar inte ett skit och tycker det är jätteroligt att jag tappar koncentrationen på henne så hon kan studsa ut i diket och lukta på fågelbajs och pinnar.

Vi pratar på lite allmänt, rätt rolig och trevlig situation ändå. Han känner inte igen området vi går i, jag skrattar och frågar om han är vilse. Han ler och erkänner, och jag lovar att jag ska se till att han kommer hem – han hade berättat var han bodde och det visade sig vara gatan bakom min… (Suck.) Efter ett tag tjatar han så mycket om mitt nummer att jag känner än mer att han inte får det. Han försöker verkligen övertyga mig om att jag inte skulle ångra att ge mitt nummer till honom. Jag säger att han kan få lägga till mig på Facebook (där kan jag blockera honom om han visar sig vara något annat än en trevlig, kontaktsökande kille), men han använder inte Facebook. Vi skiljs åt i en korsning, jag misstänker att han inte är glad över att jag nekade honom mitt nummer. Han korsar gatan för att sikta mot sin lägenhet, men misstog nog var jag var på väg och att jag skulle samma väg. Jag tänkte inte mer på det, stoppade in hörlurarna igen och lyssnar på Amy Macdonald. Efter ett tag hör jag något, vänder mig om och ser honom joggandes bakom mig, fan vad rädd jag blev. Han skrattade och bad om ursäkt för att han skrämde mig. Han upprepade att han verkligen ville lära känna mig, att han ville ha mitt nummer och få en chans. Han log och sa ”Why are you doing this to me?” Men va fan, gör vad??

Han erkänner att han faktiskt har Facebook men hade föredragit mitt nummer. ”You are a stubborn girl!” Hm, vad får honom att tro det??! Vid nästa korsning ska han ta vänster, men frågar vilket håll jag ska åt. Jag säger bara att jag ska rakt fram och att han ska ta vänster där, har inga intentioner att låta honom följa mig till dörren och se var jag bor. Han får en kram, sen joggar han vidare till sin gata. Jag fortsätter lyssna på Amy Macdonald och går de sista 100 metrarna till min lägenhet…

Jag har kommit på att Youtube kan vara ens värsta fiende. Jag är glad att ingen verkade ha en kameramobil med sig för några veckor sen då jag var på långpromenad med Disa en underbar vinterdag i skogen/elljusspåret. Fullt påklädd börjar såklart ryggen klia, och efter att ha dansat runt min egen axel några vändor och försökt trotsa fysikens lagar genom att böja armar, rygg och fingrar i vinklar som inte är mänskliga, gav jag upp. Helt frustrerad och med ett fruktansvärt behov av att klia ryggen ser jag mig om och hittar vad jag behöver – en pinne. Med ny glöd i ögonen tar jag upp den sak som ska skänka mig evig tillfredsställelse, böjer huvudet framåt och låter pinnen glida ner innanför jacka och tröjor – ÅÅÅÅÅ! När mina ögon slutat rulla bakåt ser jag att tre personer går och flinar åt mig. Jag låtsas som om ingenting har hänt, kastar pinnen och tar tag i Disas koppel igen. Börjar vissla och går vidare.

Likväl är jag glad att ingen såg mig städa förra veckan. Ska skölja ur skurhinken, drar på kranen till badkaret – och missar naturligtvis att vredet pekar uppåt vilket innebär att vattnet kommer från duschen. Jippi. Hinken var torr och jag var dyblöt. Muttrar lite, skakar lite på ena benet för att få bort vatten från byxorna/strumpan, och vänder vredet neråt. Drar igång kranen med lite för högt tryck vilket resulterar i att vattnet studsar i hinken och skvätter upp på mig. Med vattnet rinnandes ner nerför min rygg suckar jag, tar bort blött hår från ögonen och tar tålmodigt tag i kranen ännu en gång, försöker dra mer försiktigt – vilket inte går. Ytterligare en ofrivillig dusch. Kastar hinkjäveln i badkaret, vänder mig om och tittar mig i spegeln. Synen beskrivs nog bäst som dränkt råtta med mascara i hela ansiktet. Jag hatar att städa.

Läst på en toalettvägg i Ekonomikum:

"GUD HATAR SYNDARE

vaticancatholic.com"

"Han hatar garanterat klottrare också din idiot."

Enough said.

”I do not, of course, mean that only then is it legally binding. I mean that to say that it is legally binding implies that it claims to be morally binding, and that it is binding only if it is morally binding, and that it is taken to be binding as it claims to be only by those thinking it to be morally binding.”


Glasklart!

Vaknade så täppt i näsan att jag seriöst trodde jag höll på att kvävas, rosslade som en 80-årig karl som rökt cigaretter hela sitt liv. Fick ta i för att snyta mig vilket resulterade i näsblod. Ögonen sved och halsen kände jag för att slita ut med mina bara händer. Jag vaknade på strålande humör!

Började plugga för hemtentan, gjorde mig tillrätta i sängen och började läsa. Vaknade efter en stund med Tjocka Boken på bröstet och mitt huvud djupt nersjunken i kudden. Vad i…? Okej, nytt försök. Pluggade en kvart, slöt ögonen bara en liten stund... Vaknade med ett ryck. Okej - en gång till..! Efter en halvtimmes läsande gav jag upp, flyttade på bok och dator med anteckningar, ställde in mobilen så den skulle ringa efter 45 minuter – och tvärsomnade. Vaknade när mobilen ringde, svor och tittade mig förvirrat omkring, vad fan händer??

Okej. Nytt försök. Insåg att sängen inte var en lämplig studieplats just idag, utan placerade mig vid köksbordet för en hel arbetsdags obekvämt pluggande – nu jävlar!

Världens bästa pluggpepp när man är sjuk och så trött att man knappt klarar av att skriva en hemtenta på begränsad tid, kom från Jakob som skrev några spontana rader på MSN efter att jag kortfattat beskrivit min träliga situation. Tack, Jakob, fick mig att skratta! :D

MSN-konversation:

när din väg är lång Cissi

och du är trött

men du ändå måste skriva

åhåhhååå

och när skuggorna

börjar växa och få liv

men du fortfarande är sjukt jäkla trött

är jag online

och jag följer allt du skriver till mig

och vet du Cissi

jag är alltid online....

så skriv till mig

och håll en hand om Disa

hon är där

och aldrig lämnar vi dig

Det dröjde inte mer än en halvtimme-timme så skickar Jakob en låt till mig. Han har spelat in en låt han gjort…

Med piano som verktyg spelar han melodin ”Se på mig” med underbar lätthet och sjunger:

Nu är det hemtenta

Och du är sjuk

Men du måste ändå läsa på

Rättshistoria, ur ett komparativt perspektiv

Fast du vill ju bara sova

Vet du Cissi, att vi båda sitter i samma båt

Men för dig, skrev jag en låt

Så kämpa på – tappa inte fokus

Det är svårt, men du, jag tror på dig

Om ett år, när du lyssnat på det här igen

Vet du att, i mig har du en vän

Tyckte det kanske var dags för en lägesrapport igen.

Erik flyttade ut i måndags kväll, vi har för er som inte förstått/hört det separerat efter 7 år tillsammans. Det var ett gemensamt beslut och vi är bra vänner, så ingen anledning till oro. Djuren kör vi delad vårdnad om.

Efter att tillbringat måndagen i sängen och mått dåligt över hela situationen (separationsångest) klättrade jag så ur min pyjamas vid halv åtta på kvällen för att utfodra grabbarna som flyttade Eriks saker. Kom efter det inte i säng förrän efter 6 morgonen efter, Herr Sömnlöshet och jag har blivit bra vänner nu. Har inte sovit en hel natt på snart två veckor, och jag skäms över att säga att katten äter mer än jag. Men trots att hela mitt system är rubbat och jag är fruktansvärt sliten av att dribbla skola, att degradera från sambo till ensamboende, aptit- och sömnlöshet samt pressen att få lägenheten beboelig igen (med mycket lyckat resultat), mår jag rätt bra. Jag är trött, men jag mår bra och känner att detta var rätt beslut. Erik trivs i sin nya tvåa och han har fått den riktigt mysig, han är också ovan men nöjd med vår nya situation.

Jag och Dolis håller på att bekanta oss med nya soffan, vi är bägge väldigt förtjusta i den. Soffan har blivit min nya kärlek, så badkaret har fått lite konkurrens, men som tur är råder inga monogamiavtal. Under min fejkbrasa har jag lagt en fårskinnsfäll som är väldigt populär hos djuren. Problemet är bara att Dolis inte riktigt vet om hon ska döda den eller mysa ner sig i den. Så hon garderar sig och kör lite både och.

Tentan i polisrätt klarade jag bra, visade det sig, så höstterminen kan jag nu lägga bakom mig. Nu är det laddning inför en hemtenta i rättshistoria plus att köra igång nya kursen i kriminologi. Träningen ligger tyvärr på hyllan för tillfället, känns som att idén att ställa sig på ett löpband när man har ungefär så pass mycket energi som en elektrifierad spyfluga bäddar för en kollaps. Vinterpromenader med Disa får duga tills jag och John Blund haft en hel natt tillsammans.

Status: singel, ensamboende, nöjd, otränad, trött och är nykär i en soffa.