-

Någon natt:

Drömmer att jag badar i blod, ligger naken på rygg i ett mörkt rum, känner fastklibbat blod på händerna, i håret, överallt. Törs inte röra mig, vet att det ligger många sönderskjutna lik omkring mig, vill inte öppna ögonen och se alla döda kroppar bredvid, vill inte veta hur mycket blod jag ligger i.

Någon säger något, frågar om någon annan lever, jag svarar att jag lever. Jag kisar, ser två personer ställa sig upp och då börjar det hagla kulor igen. De kommer genom väggen jag har bakom mig, jag försöker sjunka ner ännu mer mot golvet och vill ha så stor del av min kropp som möjligt skyddad av stolsryggen bakom mitt huvud. Personerna faller ner, träffade av mängder av kulor. Liggandes träffas två personer av kulor i huvudet, kula på kula och det riktigt skvätter blod efter varje träff. Jag blundar, försöker tänka bort de mörkröda ansiktena och koncentrera på att andas och härda ut tills hjälp kommer.

Skotten upphör, jag ligger still, orörlig, blundar. Försöker lyfta huvudet lite, men ångrar mig då jag ändå inte vill se något. En person bredvid mig sätter sig upp, börjar prata till mig, nuddar vid mitt ben och säger att jag har blod... Jag avbryter. Jag vill inte veta var jag har blod, om jag har sår, om jag blöder eller om jag är dränkt i någon annans blod. Jag känner ingenting, och jag vill inte göra det, inte se något.

Jag ligger still länge, andas genom munnen för att inte känna lukten av skräck och död. Jag vet inte hur länge jag ligger, men plötsligt står ambulanspersonal utanför dörren. Jag hör dem dra efter andan då de öppnar dörren in till rummet, de säger "herregud!" och andra ord hämtade ur deras fasa och förskräckelse inför synen. Någon av dem frågar in i rummet om det är någon som är vid liv. Jag lyfter sakta min hand, vill inte råka röra något bredvid mig, säger att jag lever, och att jag är rädd. Jag får frågan om jag har ont - det vet jag inte, jag vet inte om jag blöder. "Vi ska komma och hjälpa dig, vi ska bara flytta på... en del kroppar så vi kommer fram till dig." Jag ligger där, stilla, medan personalen sakta arbetar sig fram till mig. Jag är naken men bryr mig inte alls, vill bara komma bort från rummet, från allt blod. Jag blir upplyft på en bår, min hud i ansiktet och på benen och på armarna är alldeles kladdig, jag känner det i varje rörelse. Någon torkar av mitt ansikte med en våtservett, som blir alldeles röd, och inlindad i sjukhusfiltar törs jag öppna ögonen, jag befinner mig i en ambulans.

Sen vaknar jag och upptäcker att jag legat och småkisat på mitt vinröda överkast och mina gardiner, vilka bokstavligen färgat mina drömmar.

Nästa natt:

Jag befinner mig under jorden, på en perrong i väntan på en tunnelbana eller något sådant. Det börjar brinna, överallt, och alla springer. Helt plötsligt ser jag Per, min mammas sambo, stå och slå på Erik, sparka på honom, skrika på honom för att han låtit mig dö, inte skyddade mig när det började brinna. Sen vet jag inte om Erik förvandlas till min bror, för helt plötsligt slår Per på honom. Jag springer fram, visar att jag lever, jag är här, sluta slåss. Som i en parallell scen ser jag att två personer - en man och en kvinna med en brysk min som säger "var tyst, vi säger inget om att det brinner, det är hemligstämplat och ska mörkas" - komma upp till marknivå med en hiss. När hissdörrarna öppnas släpps lite rök ut, men ingen reagerar.

Nere under staden brinner det för fullt och människor springer uppför trapporna till räddningen, och så även jag, Erik, Joachim och Per. Vi kommer undan, tillsammans med så många andra. Fyra personer dör, alla vuxna och "viktiga" personer med höga positioner inom politik eller något sådant. Vet inte vilka det är, men branden och dess offer skall mörkas, och jag känner mig otrygg i en korrupt värld.

Hm. Är det såhär filmskapare i thrillergenren får idéer till sina produktioner? Jag drömmer såna här saker nästintill varje natt, det ena vidrigare än det andra. Tur att mina dagar är ganska dramatikfattiga! =D

Idag fortsatte projekt Rensa arbetsrummet. Hittade oskrivna vykort som måste börja användas upp, många söta och roliga. Hittade även häftmassa, en massa gem och gamla julkort jag sparat men som jag nu rensade hårt. Längre ner i Diverse-lådan hittade jag en blå skrivbok med ordet "Loggbok" på. Vad är detta? tänkte jag. Kommer inte ihåg någon loggbok.

Öppnar den.

Första sidan är daterad till 27/6 (inget årtal), och innehåller korta meningar och stödord, av typen:

"tranes fly same way parents"

Just det...

Bläddrar.

Nästa sida är titulerad "Larvöverlevnad på olika växter".

What the...?

Bläddrar igen, läser den första meningen på nästa uppslag: "hönor gnäller - tuppar (dominanta) passar upp". HAHAHAHA! Tänk om man kunde applicera det på människor.

Blir lite förskräckt av nästa stycke:

Fejkparar - hönor vet ej om parad, utgår från det om tuppen "hoppar på" dem, men tuppen sparar spermier till senare, men hönan känner sig "parad".

Snacka om bli blåst.

Hoppar framåt, tomma sidor, sen:

Tisdag 28/6

Frukost 07.30, föreläsning med Hanne om sexuell selektion bland höns.

Ursäkta...?! Vem fan är Hanne och varför pratar hon om höns och deras sexvanor?

Aha! Detta är loggboken från den veckan jag skulle spendera i Tovetorp näst sista sommaren i gymnasiet för att slippa projektarbetet under sista året. Och under denna tisdag blev jag fruktansvärt sjuk (förmodligen var det influensa) och spydde, mamma fick komma och hämta mig och jag låg i fyrtiogradig feber i flera dagar och till och med vatten fick mig att kräkas.

Med tanke på mina logganteckningar och de associationer jag får när jag läser dem, tror jag att jag ändå hade det bättre hemma sjuk än att stå ut den där veckan i en gudsförgäten samling buskage där inhabitanterna blev alldeles till sig över att granska insekter och fullständigt struntade i hygien och utseende (jag menar, varför raka sig någonstans på kroppen?). Vem fan mår inte dåligt av att så in i minsta detalj studera något så fruktansvärt tråkigt som att kontrollera om växten ängsbräsma är mer motståndskraftig mot parasiter än rockentrav, eller om rockentrav helt enkelt är mer trivsammare för larver, genom att leta upp de äckliga sakerna och placera på respektive växt?

(Behöver jag nämna att Loggboken åkte ut med resten av skräpet?)

Jag lämnade tydligen inte min ironiska sida kvar i Umeå. Har ett par små anekdoter att berätta:

1. Var till banken förra veckan, då jag har fått ett par kontobesked från konton jag inte visste att jag hade. Inga större summor, men lite över en tusenlapp sammanlagt, så det tackar man ju inte nej till. Går först till Handelsbanken, sen Nordea och efter ett par timmar till Swedbank för att sätta in pengarna jag tagit ut på föregående banker. Det ironiska här är mitt kölappsnummer på respektive bank: nummer 182, 282 och 482. Är mitt kosmiska nummer *82?!

2. Jag och Disa gick på en längre morgonpromenad imorse, vi kombinerar motion med upptäckande av vår nya stad. Idag gick vi svängen förbi stadsdelen Svartbäcken, längs Fyrisån. Några hundra meter nedanför vårt hus finns en större byggnad, och jag läser på den "Polismyndigheten", "Åklagarmyndigheten" och "Kriminalvården". Perfekt, log jag för mig själv, min framtida arbetsplats! Vänder mig om och ser Disa hukandes och skitandes mitt på gångvägen, mitt i korsningen, framför denna byggnad som innehåller mina karriärintressen... Jag skämdes, utan påse, försökte obemärkt smita vidare, skakade på huvudet, gestikulerade. Hör genom mp3-hörlurarna att en hund skäller bakom mig, vänder mig och ser en man som just parkerat sin bil precis framför Disas lilla present stå och peka mot högen. Ehm... vad gör man? Han sa något, jag hörde inte riktigt vad, men jag frågade honom om han hade en extra påse. Det hade han inte, jag sa att jag skulle leta upp en, han sa bra och gjorde tummen upp. Sen smet jag och Disa iväg. Var det ett kosmiskt sett att säga att det bara blir skit av mina drömmar...? :P

Hej! Nu har vi djur tagit över bloggen lite. Matte ligger och njuter på balkongen i solen, jag brukar också sola men jag måste ju passa på - hur är det de säger.... "När matte är borta skriver katterna på datorn". Hur som helst, eftersom hundarna uppenbart saknar den intelligens som krävs (de verkar enbart kunna förmedla tre ord: leka, äta, gosa) är det såklart Dolis som sitter här.

Jag tänkte berätta lite om hur vi djur upplevde flytten. Sendy fick ju flytta tidigare till den där bondgården Bobacken (som jag för övrigt är bannlyst från, så fort jag smiter ut genom dörren börjar alla tvåbenta varelser skrika och vifta med armarna, vad är deras problem egentligen??), så hon missade själva flyttstöket. Disa är ju en nervig sak (matte påstår att hon är väldigt perceptiv, känner av hennes humör och sinnesstämning, och liksom beter sig efter det, men det är en romantiserad bild - i mina ögon är hunden enbart labil) och hon var lite orolig, förstod inte alls vad som hände. Helt plötsligt invaderades hennes sovrum av kartonger, och hennes säng flyttades in till mattes - där brukar hon ju aldrig sova. Så Disa sprang runt mycket, försökte pejla läget med huvudet på sned och följde undrandes efter matte överallt. Det var bra, matte hade fullt upp med att gulla med Disa så jag kunde ostört klättra i alla öppna garderober och gömma mig i alla kartonger. Vilken fest! Jag hade jätteroligt, så mycket att göra. I takt med att lägenheten tömdes på alla saker och packades ner i kartonger, ökade kartongberget och min glädje. Mer kartonger till katterna!

Husse var borta mycket under den här tiden, tydligen flyttade han i förväg så han kunde jobba och dra in pengar så matte kan köpa skor. Jag förstår inte riktigt den där kedjan, men jag vet att det slutar med att matte tar hem skorna i kartonger, och det är där min glädje börjar. Så jobba på, husse!

Någon konstig figur jag träffat några gånger tidigare kom och hjälpte till att packa, liksom husses mamma - henne gillar jag. Brukar alltid sova på hennes mage eller vid hennes fötter när hon är här, hon klappar mycket och rör sig lite när hon sover, så jag kan ligga ostört utan att bli sparkad på i sömnen. Något matte borde försöka lära sig. Jag försökte bita matte i tårna några gånger när hon började knuffa, peta och sparka på mig, men då matte har ett fruktansvärt humör när hon väcks resulterade det bara i att jag blev utkörd ur rummet med en rejäl smäll i dörren. Inte så populärt. Så numera ligger jag snällt still, och flyttar på mig istället för att försöka få mattes fötter att flyttas. Husfriden återställd.

Hur som helst, när allt tydligen var färdigpackat fick vi åka i den där brummande saken på hjul. Det kallas tydligen för bil, mycket skön att sova i. Efter ett tag fick jag komma ut och sträcka på benen lite, sprang runt på de där sätena, Disa satt längst bak och jag gick dit och sa hej. Den här bilen luktar dock annorlunda än den förra som matte ilsket förbannade i några telefonsamtal med husse som berättat att den gått sönder igen, så matte letade upp en ny bil. Den låter mindre, är lite rymligare och man ser bättre ut genom fönstren. I övrigt vet jag inte skillnaden.

Efter några timmars åkande i den, kom vi fram till ett konstigt ställe, en ny lägenhet med lång hall och rum som låg helt annorlunda. Jag är ju dock van att hamna på nya ställen, jag tycker bara det är roligt. Men just som jag höll på att utforska detta ställe blev jag inlåst på toaletten. En liten jävla toalett. Där fick jag sitta i fyra timmar, jag ropade och ropade men ingen släppte ut mig. Jag ropade högre, till slut skrek jag, och några gånger öppnades dörren och matte eller husse gosade med mig och pratade med mig. De kastade in en liten råtta, men hur i helvete tänkte de att jag skulle leka med den i ett rum lika stort som min kattbur? Puckon. Efter några timmar fick jag i alla fall komma ut, och då såg lägenheten heeeelt annorlunda ut - saker överallt! Så då blev jag lycklig igen, och började genast sitta i allt som gick att sitta i, hoppa, klättra, leka, gömma mig. När jag blev trött av allt undersökande kröp jag ihop i något tygstycke och sov så gott. Tills Disa släpptes in. Tydligen hade hon stått ute bredvid den där stora saken som innehöll alla våra saker, medan den tömdes. 27 kg labrador är inte smidigheten själv, så jag väcktes och undrade vad som stod på. Disa sprang med sin nos överallt, huvudet på sned, undrandes. Hon såg ut som ett levande frågetecken, ibland utropstecken. De tvåbenta varelserna hade vid det här laget satt sig på golvet med varsitt glas med den där konstiga ljusgula vätskan som luktar starkt och förmodligen smakar pyton. Jag är helt enkelt omgiven av puckon, men alla är goa och snälla och går att leka och gosa med, så jag är nöjd ändå.

Nu har vi bott ett par veckor i den nya lägenheten, jag trivs jättebra bortsett från att jag inte får komma ut på balkongen längre, matte snackar något om att den inte är inglasad och att jag kan ramla ner från räcket - snacka om att underskatta mig. Jag jobbar vidare på att smita ut på balkongen i alla fall. Disa och Sendy verkar trivas också, Disa lugnade ner sig ganska snart - vi är på en ny plats men alla saker är desamma, och matte och husse är ju också där så hon känner sig trygg. Det är på tiden att den där fyrbenta nallen till hund skaffar sig livserfarenhet. Hon måste lära sig av mig och Sendy. Sendy tänker: jaha, en ny plats, bara att nosa och gilla läget. Jag tänker: åhå, en ny plats, nya saker att utforska, klättra och sitta på, bara att gilla läget. Disa undrar så mycket. Hon har mycket att lära, hon.

Här kommer lite bilder:

Satan, du såg mig!


Jag granskar arbetet med att packa upp köksgrejerna.


Disa blev trött och gick och la sig hos Ludde.


Första morgonen i nya lägenheten. En trött matte och en gossjuk trött nalle.


När matte äntligen var klar med att packa upp kartonger och göra i ordning nya lägenheten, tog hon en dag i soffan med teven.
Vi tre djur passade på att vila hos henne, och gosa.


Det tar på energin att flytta!

Har haft lite väl mycket motgångar nu, här nämns några:

- Har fått muskelinflammation i nedre ryggen. Någon som har extrema smärtstillande över? Alvedon hjälper inte.

- Katten pissade i hundsängen imorse. En diskret protest mot att hennes låda inte är rensad enligt hennes preferenser. Problemet är dock inte hennes uppkäftiga beteende, utan det faktum att vi inte längre har tvättstugan vägg i vägg. Snarare hus i hus.

- Försökte sätta upp första prydnaden på väggen i förrgår. Betongspiken gick sönder. Tror vi hade en enda extra? Konstigt, med tanke på att jag packade ner minst tre från förra lägenheten...

- Igår möblerade vi arbetsrummet och gjorde i ordning bokhyllorna. Därmed var jag tvungen att omplacera modemet. Fick då lära mig den största nackdelen med IP-telefoni: du måste ha hemtelefonen inkopplad i samma uttag som modemet. Inga andra uttag fungerar. Vem har nytta av tre fasta hemtelefoner i samma jack, liksom?

- Igår kväll vid tandborstningen upptäcker jag något som totalt omkullkastade det sista av min ork - en hörn av en tand saknades. Jag la mig i sängen och grät - ska motgångarna aldrig ta slut? Nu måste jag använda upp mina sista pengar på något jag inte bara tycker är jobbigt, utan är rädd för.

- Har nu hittat konstiga fläckar som inte försvinner i tvätten på två av mina favoritplagg plus en duk.

Slutsats: ibland suger det att vakna på morgonen.

Mina lösningar:

- Vila bort smärtan i ryggen/rumpan. Försöka i alla fall. Lite svårt när man vill få klar lägenheten, men snart är det klart och då hittar ni mig i soffan med en bok!

- Ska snart ta hundsängen till grannhuset och tvätta den i en av de tio "ej bokningsbara" tvättmaskinerna. Det är ju inte SÅ jobbigt egentligen. Jag är bara bortskämd.

- Har köpt nya betongspikar, svängde in på Jula på vägg hem från tandläkaren imorse.

- Vi råkar ha en bra bärbar telefon som nu är placerad i hallen, i samma jack som modemet.

- Var till tandläkaren imorse, hittade en sista minuten-tid jag bokade halv två inatt. Jag berättade för tandläkaren det första jag gjorde att jag är tandvårdsrädd, och han var en väldigt sympatisk trevlig man som berömde mina tänder som vore jag ett barn. Det var SÅ skönt! Hörnet slipade han till lite bara, för litet att laga och det syns inte märkbart. Kostnaden då? Jo, sista minuten innebär halva kostnaden för en undersökning, således 300 kr. Sen har det ju införts en statlig ersättning, som för personer mellan 20-29 år ligger på 300 kr/år, så min undersökning gick alltså jämnt ut. Det jag behövde betala var slipningen på 340 kr.

- På vägen hem från tandläkaren köpte jag Vanish Oxi Action PLUS. Nu jävlar.

Vi har nu börjat återhämta oss från flyttchocken. Här är mina konstateranden/aha-upplevelser från de senaste dagarna:

- Jag tror jag valt fel Spejare. Björn är mycket mer uppstyrd än Erik. =P

- Dolis älskar flyttar. Har aldrig sett en mer tillfredsställd katt som utnyttjat kartongbergen som klätterställningar och kurragömma-lekar.

- Kylskåpet här var för kallt. Ett faktum bevisat av en djupfryst gurka.

- Erik har mycket skit. Björn och Erik ägnade en kväll åt att kolla på Eriks kläder, bland annat några uniformer han inte använder i jobbet, en "Vi tar fajten"-tröja från strejken i somras och en t-shirt med texten "Singel" märkt på framsidan i diverse färger - samma som margarinet Lätta. Jag drack vin.

- Vi har en fantastisk utsikt. Vi ser Uppsala slott och domkyrka!

- Jag har börjat intressera mig för grönt. Jag har numera en liten mini-örtträdgård, en solros och en ampel. Vad har hänt?

- Det finns många systembolag. Viktigast av allt var dock att Bianco ligger på Gågatan.

- Erik har för mycket kläder/skit.
- Jag har för mycket kläder.

- Jag har för mycket böcker. Det hade varit fysiskt enklare/lättare att flytta om jag inte varit juriststudent. En kartong här fullt med lagböcker och Karnov - på locket finns en friskrivningsklausul mot flyttningsskador.

- Vi har 10 minuter till IKEA. Halle-damn-lujah!

- 9 dagar utan Erik gör underverk. Fan vad jag älskar karln!

- Uppsala är stort. Jag hittar inte ens hem till mig själv än. Bra för någon med finslipat lokalsinne och ett kontrollbehov på gränsen mot pedanteri.

- Vi har ännu mer betongväggar än i förra lägenheten. Det är alltså vetenskapligt bevisat att man kan gjuta ett helt hus enbart i betong, och hoppas att hyresgästerna inte gillar tavlor eller hyllor.

- Tvättstugan påminner om en amerikansk ej bokningsbar tvättstuga dit du går då det finns en tvättmaskin över och läser en bok i väntan på tvättprocessen.

- Lite vin med svåger och sambo en fredagskväll bäddar för djupa politiska diskussioner.

- Min bror är en hjälte, som släpade mitt ek-vitrinskåp fyra våningar utan att ens be om paus. Där snackar vi segt norrländskt trä.

- Joachim har bra kontakter. Robin, Joachims kontakt, har bra kontakter. Joel, Robins kontakt, är en bra kontakt.

- Erik är en jävel på att montera lampor och kablar. Hög spänning inte bara i sängen, alltså!

Till och börja med riktar jag mig till alla er som hört av er under de här dagarna - jag ber om ursäkt för att jag varit frånvarande eller inte ens svarat. Ni kommer förstå varför när ni läst nedan.

Nu sitter jag i sängen som står på golvet utan ben. Jag har just vaknat efter en 8 timmars sömn - äntligen. Omkring mig ligger kartonger, möbler, väskor, teveapparater. Utanför fönstret kvittrar fåglarna väldigt intensivt, men jag ser dem inte då persiennerna (det finns persienner här!) är neddragna. Erik har just klivit upp, en underbar känsla att vakna bredvid honom efter många nätter ensam. Men nu tänker jag berätta hur vi tog oss hit.  

Jag började på lördag att flyttpacka de 75 kvadratmetrar Umeliv som jag levt de senaste 3 åren. Jag blev mer och mer less, då jag hade en sex timmar lång 30-poängstenta i fredags och redan var rätt slut efter en stressig - för att inte säga kaotisk - vår. Terminen har varit den stressigaste hittills, och med extrajobb, dubbelplugg, mycket träning, förberedelser inför flytten och mycket mer... Jag hade behövt en veckas solsemester, inte börja nästa jobb. Hursomhelst, det blev packande, middag hos goda vänner - änglar som räddade mig för en timme! - och mer packande. Björn, Eriks lillebror, kom söndag kväll, Ellinor måndag morgon. Mer packande, mer stress, mer press. Tisdag, packande, fixande. Erik åkte från Uppsala till Gävle, hämtade ut lastbilen där och körde upp till Umeå - vilket tog tid. Han var framme vid tio på kvällen, och nattskiftet kunde börja. I början gick det smidigt, jag och Björn tog oss an de tyngsta och största möblerna och det flöt på rätt bra några timmar.

Runt halv ett kom en ung, väldigt full, granne som gick in i hissen där en av våra hyllor stod kvar, Erik och Björn hann inte ta ut den. Hissen åker upp till 6:e våningen, Erik springer trapporna upp. När han kommer upp ser han precis grannen stänga dörren om sig, och hissen är på väg ner. Erik springer ner. När hissen öppnas är hyllan sönderslagen. Jag får veta detta, vi åker upp och ringer på dörren, jag är arg, trött, uppretad, less och har inget tålamod. När killen öppnar förklarar jag att jag vill ha 600 spänn för hyllan. Han börjar skrika, gorma. Han sluddrar, stinker alkohol och är väldigt kaxig. Jag lägger märke till att det ligger en kniv precis innanför tröskeln. Han har en blåtira, hans tänder verkar trasiga och på handlederna har han ärr och sår - parallella, vilket säger att de är självförvållade. Han frågar först hur vi kan veta att det är han som haft sönder hyllan, det var ju många kompisar med honom, sen menar han på att han ju var ensam i hissen, han vet inte riktigt vad han säger. Han är bara förbannad. Han blir mer och mer aggressiv, vi förklarar att vi vet att det var han, vi såg ju honom gå in i hissen ensam och åka till sjätte våningen. Erik förklarar att då tar han det med pappan istället, som Erik haft lite kontakt med tidigare angående bilarna - i all vänskaplighet. Killen ropar upp pappan som tydligen sov, och sen eskalerar det.

Erik pratar med pappan, kvar står killen och skriker slagord till mig, innan han väldigt aggressivt går mot mig, ställer sig så tätt att han försöker knuffa mig med bröstkorgen, skriker så jag får saliv i ansiktet. Jag står kvar, vägrar vika blicken eller flytta mig en centimeter för dåren. Det verkar reta upp honom ännu mer, jag är livrädd och jag trodde han skulle klappa till mig eller knuffa mig. Han gör ingenting, har knutit nävarna men går tillbaka mot lägenhetsdörren. Där står Erik lutad och försöker föra en dialog med pappan, som inte sagt ett ord hittills. Där attackerar killen Erik. Han tar tag i Eriks skjorta, försöker slita in honom i lägenheten, höjer andra handen och tänker slå. Erik kämpar emot, skriker tillbaka att han ska släppa honom. Pappan lyckas hålla tillbaka killen så han inte får kraft att slå eller dra in Erik i lägenheten. Jag försöker hjälpa Erik loss, vilket inte fungerar, killen skriker, hotar. Jag är livrädd, både för Eriks och för min skull. Jag har aldrig varit i en så fysiskt hotfull situation tidigare. Han släpper inte, och jag känner inget annat val än att slå killen i magen. Då kommer han av sig och släpper Erik, börjar skrika till mig att han ska anmäla mig för misshandel. Jag drar till mig Erik längre bort från dörren, säger tillbaka att ja, ring hit polisen du! Pappan säger fortfarande inte ett ord, och kämpar på med att hålla tillbaka killen som försöker ta sig ut efter oss. Jag drar med mig Erik  och springer ner för trappen, och ringer polisen som kommer efter 10 minuter. Förhör, de pratar med killen i någon timme eller två, innan de vill prata mer med oss. Jag får sitta i polisbilen och prata, då det var för kallt ute (det var långt efter midnatt, närmare 2-3 på natten) och i trapphuset stod några av killens kompisar och verkade hålla koll på vad vi gjorde och sa. Så jag sitter min sista natt i Umeå på främre passagerarsätet en polisbil och berättar för en mycket trevlig kvinnlig polis om hur nära det var att jag och Erik blev misshandlade.

Efteråt funderar vi på hur vi ska göra. Lastbilen var inte färdigpackad med grejer, vi var trötta, klockan var mycket, vi hade jobbat länge och blivit avbrutna i 2-3 timmar av tjafset. Vi valde att stänga igen, gå och lägga oss. Vi sov 3 timmar. Sen packade vi färdigt lastbilen, tömde lägenheten och förråden - kvart i tolv lämnade vi Umeå. Jag grät, kändes sorgligt då jag trivts så bra i den där lägenheten, och den var ju mitt första hem. Men livet går vidare, så vi styrde vårt bohag mot Uppsala. Erik körde lastbilen, jag nysaaben. 60 mil och många timmar senare når vi ett grönskande Uppsala. Vi har fått stanna några gånger längs vägen, trötta och utpumpade efter att ha burit och kämpat flera dygn i sträck. Väl framme kommer räddningen - min bror, en kompis till honom från Krokom som bor i Uppsala över sommaren, och hans svåger som han bor hos. Min bror körde från Västerås, Robin har jag bara träffat några gånger, och svågern Joel har jag aldrig ens hört talas om. De jobbade på som djur med saker som inte var deras, och tänk främst på Joel - skulle ni kunna tänka er att släpa främmande människors grejer i fyra timmar? Alla jobbade på som galningar, och vid halv ett på kvällen var sista prylen inpackad, Erik ordnade med parkering av bilar och lastbilen, och våra underbara starka flyttkarlar åkte hem till Joel för att sova.

Vid det här laget var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Jag var så utmattad att jag hade kunnat sätta mig i ett hörn och gråta, helt slut både fysiskt och psykiskt. För att varva ner tog jag, Björn, Ellinor och Erik oss varsitt glas vin, skålade framkomsten och pratade lite om allt. Jag och Björn lagade lite pasta, åt ståendes i köket. Jag och Erik duschade, bäddade sängen och jag minns inte att jag la mig. Förmodligen somnade jag innan huvudet nådde kudden.

Hm. Igår såg jag och Erik på Yes Man, med Jim Carrey. En liten bit in på filmen får han skjuts av en ung kvinna tillbaka till sin bil som fått soppatorsk. Hon frågar om han klarar sig sen, han säger något om att ja, om du inte vill stanna kvar och hångla. Hon frågar "vad?", han replikerar "vadå?" - sen går hon helt sonika fram och kysser honom.

Erik börjar gapa och skrika - DET DÄR HÄNDER INTE I VERKLIGHETEN!

Klart besviken.

Jag bara tittar på honom - vad är det för fel på honom? Erik tittar på mig och pekar febrilt på TV:n.  

- Och DU säger att du HATAR FANTASY-FILMER och SCIENCE FICTION, för att det är SÅ OVERKLIGT; VAD FAN KALLAR DU DET HÄR DÅ?! JAG har då ALDRIG fått en kyss genom att ställa en SÅN OFÖRSKÄMD FRÅGA!

- Ehm... Erik? Lugna dig.

- JAG ska se på IRON MAN sen. DET är i alla fall ÖPPET OÄKTA!

Hans blick är uppspärrad och tydligt upprörd, och jag anar sammanbitna tänder bakom spända läppar. Inte lätt att vara en tjejtjusare, i en värld av alldeles för blyga och försiktiga tjejer. Stackaren.  

Har börjat få lite bråttom. Det är en hel del saker som måste förberedas inför flytten (utöver tentaplugget förstås). I torsdags hade vi en flyttfixardag - elavtal flyttades och uppdaterades, telefon- och bredbandsavtal sas upp och nytecknades, försäkringarna förflyttades (dock med dubbelt skydd i 10 dagar då jag kommer bo i Umeå och Erik i Uppsala - två lägenheter som kan brinna upp. En brand här skulle i och för sig underlätta flytten.) Vi beställde adressändring och meddelade halva telefonboken om vår nya adress och vårt nya telefonnummer. Besiktning av lägenheten bokades, liksom hjälp med att montera ut diskmaskinen.

Vi har även bokat bord på loppis, en sista chans att sälja skit vi har men aldrig har använt eller kommer använda. Det är en rätt bra ekvation - vi (Erik) har för mycket saker och vi (Erik) har för lite pengar. Förhoppningsvis drar vi ihop tillräckligt med pengar för att betala det förbannade handfatet som tydligen spruckit av en nedfallande parfymflaska (hur fan höll den men inte handfatet?!). Och diverse andra småskador som tillkommit under... hetlevrade samtal. *harkel*

En annan sak är att vi har en massa stämplar på badmintonstadion att använda upp. Så nu tränar vi som galningar - alla vardagar. Personalen där borta undrar nog om vi är arbetslösa och saknar sociala kontakter. Tyvärr kommer vi ju ändå inte hinna använda upp alla innan Erik flyttar, och det är lite tråkigt att träna badminton med en spelare. Så de överblivna stämplarna får jag använda till gymmet istället. Dessutom har jag endagsbiljetter på IKSU, så nu blir det helt enkelt till att öka veckoträningen från 6 till 8-10 timmar. Jag får se det positivt - jag kommer flytta till Uppsala riktigt vältränad. Vilket kan behövas då jag har gått upp härliga 4-5 kg sen jag flyttade till Umeå. Jävla studentliv.

Dessutom måste vi ju hinna umgås med alla ordentligt nu innan flytten. Effektivt socialliv är det som gäller. Förra helgen blev det ett par glas vin med Karin och Kamilla, igår spel- och tevekväll med Maria och Markus. Vi spelade Trivial Pursuit Globetrotter (vilket jag gick med på mot bättre vetande - Erik är för duktig för att det ska vara roligt att spela mot honom *fnys*) och diverse roliga kommentarer som svar på frågor uppstod...

- Markus: Vad är "felucker" som kan transportera dig till fornminnena i Egypten?

- Cecilia: Någon jävla guide? (Tydligen var det en båt.)

Vi körde lag, tjejerna mot killarna, och under någon fråga hade Maria och jag en kort överläggning.

- Maria: Hur mycket väger 1 kg guld?

Och innan hon hann reagera på sin blondinfråga tjöt jag, Markus och Erik av skratt. Maria började försöka förklara sig, vilket ju var lönlöst (dels för att vi redan fattade vad hon verkligen menade, dels för att våra skratt överröstade henne) så hon gav sig. Och började även hon flämta efter luft mellan skrattattackerna.

Återkommande för alla var också förvirringen över vad som var ett land, vad som menades med huvudstad, stor stad eller en landsdel/stat/provins.

- Cecilia funderar: Vad heter Roms huvudstad?

De närmsta helgerna är flera sociala evenemang inplanerade, bland annat en avskedsfest den 30 maj. Så Umebor - dyk upp! Sen måste vi också skaffa prislappar och börja märka alla sakerna som ska till loppis. Nu måste jag sluta, det är dags för ett träningspass. Igen.

Hej, alla mina kära bloggläsare!

Bloggen har varit på lågvarv på sistone, men nu tänkte jag uppdatera lite.

Angående flytten: datumet är bestämt till den 10 juni. Erik kommer fara till Gävle och hämta en lastbil tisdagen den 9:e, som vi använder som transportmedel. Ellinor, min svärmor, flyger upp till oss på måndagen och hjälper oss med sista flyttpackningen och med bärandet. Onsdag morgon kör Erik lastbilen med alla saker, jag kör Saaben med djuren i (+ svärmor), längs med E4:an med Uppsala i sikte. Och som den guldstjärna min svärmor är, har hon sagt att jag och Erik får flyttstädning i flyttpresent! Helt underbart, vi låter någon annan städa vår skit!

Jobb- och skolfronten har verkligen börjat lätta. Alla skriftliga uppgifter är avklarade, även rättsmedicinsuppsatsen! Den blev totalt 23 sidor. Några kommentarer från läraren på första utkastet, genomgång av dessa och sen var det klart! SÅ SKÖNT.

Har även haft den sista lektionen på Umeå universitet, vilken bestod av ett rättegångsspel där jag var offentligt biträde för vårdnadshavarna i ett LVU-mål (LVU = lag om vård av unga). Föräldrarna var från Libanon, och de hade för avsikt att skicka sin 15-åriga dotter till hemlandet och gifta bort henne till någon avdankad kusin. Föräldrarna tyckte heller inte om flickans umgänge - svenskar. Huvva för dem, de står ju för samhällets förfall. Flickan hade dessutom förbjudits från att gå i skolan den senaste månaden, eftersom där finns jämnåriga pojkar. Hon hade konstaterats vara deprimerad och tappat mycket i vikt... Hur i helvete skulle jag kunna "vinna" detta? Så jag fokuserade på det enda jag kunde - de slår ju henne inte, i alla fall! *patetiskt leende* Solklart fall, trodde alla, klart det blir LVU, tjejens hemförhållanden grundar ett omhändertagande. Haha, men icke! Jag förvånade till och med mig själv, jag bjöd på så mycket motstånd med de rätta frågorna och en välfokuserad plädering att domstolen under överläggningen hade en hel del huvudbry - jag vann nästan. Nästan. Nu var ju ändå målet för barnets bästa, så jag tyckte domstolen gjorde rätt som inte trodde mina klienter. Innan förhandlingen frågade jag pappan (som spelades av en socionom) om han fortfarande hade för avsikt att gifta bort henne. Svaret var att nej, nu tänkte han vänta tills flickan fyllt 18 år, i alla fall. "När jag frågar er om ni fortfarande har för avsikt att gifta bort henne - säg då bara nej. Det får vara socialnämndens sak att fråga om ni tänker gifta bort henne senare, eller om planerna helt är undanröjda." Hihi. Mina klienter svarade väldigt bra på frågorna de fick, och i sak hade vi övertaget. Men juridikens rekvisit fick ge vika för barnets bästa - föräldrarna misstroddes och flickan fick fortsatt boende på ett familjehem. Mycket bra val. Sen var detta inte en förhandling där målet är att vinna, utan företräda och se till klientens bästa. Det är trots fråga om känsliga familjeförhållanden, inte förmögenhetsrättsliga problem.

Häromdagen kom jag och Erik på att det här inte håller. Han måste flytta ner tidigare, det finns för lite jobb i Umeå. Så min älskling stoppar in den bruna björnen (Sendy), en extrasäng, lakan, kläder, lite kökstillbehör m.m. i Saaben och far till Rimbo nästa söndag. Han ska bo där några dagar, innan han kommer tillbaka hit (utan lasten) för loppis och avskedsfest. Därefter tar han sig kollektivt ner till Uppsala, där han då flyttar in i vår nya lägenhet, med sitt begränsade bohag. Sendy får under tiden ha semester på Bobacken. Erik arbetar där ner fram tills han kommer upp och vi kan flytta ner mig och resten av våra saker. Så under cirka två veckor kommer jag bo här ensam. Tänk att vi skulle sluta vår vistelse i Umeå på samma sätt som vi började - jag ensam i lägenheten i två veckor medan han arbetar på annan ort. Den här gången är jag i alla fall inte helt ensam. Jag kommer ha en katt som ser till att jag kommer ur sängen på morgnarna, och en hund som ser till att jag sköter rutinerna. Jag kommer inte vara utan kärlek. Den kommer levereras av en liten och en stor blöt tunga, nyfikna ögon och uppfordrande jamanden och tassar i knät som ber om klappar och gos.
 

Vi tar hand om dig, mamma!