Knäpp, knäppare, Disa.
Ta mig om du kan!
Djävulshunden. Ta betäckning, 26 kilo pansarhund på ingång.
Att finta så snön ryker har blivit något av en sport.
Tror du Erik stod upp efter denna attack? Notera kamerans höjd. Husse är redan vält.
Uppdrag slutfört.
Fånga flygande snöboll!
Alltså, vad är det här?
Stå still in i det sista...
...få tokryck och hoppa jämfota iväg...
...och förvandlas till en klumpig leopard.
Vad är det du håller i handen, husse? Går det att äta?
(I bakgrunden ser man Sendys lysande ögon.)
Hoppar matdansen. GE MIG MAT NUUUUU!
Bära runt på kuddar....
...och tvärdäcka.
Eller ligga i famnen och få magen gosad. Livet är gott.
Ett kroppens mysterium
Jag börjar be om ursäkt för att jag inte hunnit träna så mycket på sistone, men Erik avbryter mig och pekar på mitt ben. Jag försöker lokalisera vad Erik finner så fullständigt avtändande med min kropp när jag ser det:
Jag förstod i alla fall Eriks min, blåmärket (eller vad det nu var) verkligen lös på min bleka hy. "Gör det inte ont?" undrar han. "Ehm... tror inte det..." svarar jag.
Nästa konstiga sak med detta fenomen är hur den bleknade. Den blev normalfärgad i mitten med en brunaktig ring runt om. Vid det laget var jag hos min mamma sjuksköterskan, och hon tyckte märket var jättekonstigt. Väldigt udda, rent ut sagt. "Du måste hålla koll på det där märket, men det är i alla fall ingen skorvig hud ovanför." Vilket drama.
Märket är och förblir ett mysterium.
Den bästa show jag sett
Det är svårt att förklara stämningen i denna enorma byggnad då Jeff Dunham kliver upp på sen. 6000 personer som jublar i en våg hela vägen från väggen längst bak fram till scenen, väldigt häftigt tryck. Jeff visar sig inte bara vara en duktig buktalare (som vi redan visste innan) utan även en otroligt ödmjuk person som varken tar sin framgång eller sin publik för given. Innan han tar fram Walter ställer han frågan om vi vet vem hans karaktär Bubba J är, och då alla börjar jubla och applådera höjer han på ögonbrynen – den DVD:n släpptes ju för två dagar sen! Han blev glad. Så otroligt glad att så många kände till och uppskattade honom och hans arbete, att biljetterna sålde slut väldigt fort, att han fick sådan respons för sina karaktärer och att han efter 20 års turnerande i USA helt plötsligt (med mycket tack från Youtube) blivit så känd världen över att han nu är på Europaturné för första gången.
Hans föreställning i Sverige är andra showen på denna turné, kvällen innan hade han uppträtt i London. Han skämtar via sina karaktärer om Sverige, Norge, Vasamuséet, Ikea och mycket mer, och vi skrattar oss fördärvade. En bit in på showen, i bytet mellan två av karaktärerna – Achmed och Peanut – berättar han att detta är hans första show i ett land som inte har engelska som modersmål – och han märker ingen skillnad. Vi hängde med lika bra som de engelskspråkiga, något som både han och vi var glada för, förstås! Han pratar lite mer om hur roligt all detta är, och vi ser att han är rörd. Han börjar trumma på en av lådorna han har bredvid sig, sväljer några gånger och presenterar sedan Peanut. Underbara människa. Det är väldigt tydligt att han inte hade en aning om hur stor han är i Sverige.
Som en liten bonus kommer slutklämmen. Efter att vi kiknat av skratt till Peanut och José Jalapeño gör sig alla redo för att lämna lokalen, men då tar Jeff upp Bubba J. Han kör en dialog med dockan och förklarar att publiken hurrat så mycket då han nämnde hans namn att han tänkte att han skulle få komma fram och prata lite. Vi applåderar. Snacka om att bjuda på sig själv. Jeff erkänner att han glömt några av skämten då inte dockan varit med i hans shower på länge, så han behöver en fusklapp, helt okej. Han kör några rader vi känner igen, och det dröjer inte länge innan några i publiken börjar fylla i meningarna. Jeff börjar skratta, improviserar och påpekar det ironiska i att publiken kan akten bättre än han själv. Han ger allt mer utrymme för publiken och säger till slut att detta är den märkligaste show han någonsin hållit. Vilken stämning. Jeff fick var och en av de 6000 personerna i lokalen att känna att han var glad för att de var där.
Jeff är en helt otrolig artist, och mycket tack vare sin personlighet. Han gör research innan showen så det ska bli så publikvänligt som möjligt. Han har stenkoll på publikens respons, uppskattar var och en av de personer som finns i rummet, är ödmjuk och bjuder otroligt mycket på sig själv. Han kör ett extranummer trots att han inte alls har förberett sig, bara för att ge det lilla extra till publiken. Han lägger ner tid på att ta reda på vilken humor publiken har, vad som fungerar – han älskar att underhålla. Han gör jobbet lika mycket för andra som för sig själv, och det är det som gör honom så bra.
När han slutligen lämnade scenen lika glad som vi 6000 personer på stolarna var, lutar jag mig över till brorsan och drar en slutsats: Det är inte sista gången Jeff Dunham kommer till Sverige, och det är inte sista gången vi ser honom live.
Dags att vända blad.
Detta kom i dagens post...
Bekräftelse på uppsägning av hyreslägenheten på Ostvägen 151 här i Umeå. Och intyg att ansökan till Uppsala Universitet medges.
Det är dags för nästa kapitel i livet.
Ehm... Ja visst!
Sexig hemmafru på norska
Skål! ;)
Sus, jag och IKSU sporthall
Ja, vi börjar bli en fin liten trio. Självklart går jag ju bara dit då jag kan träna gratis, jag är inget fan annars av denna överreklamerade institution som tar ockerpriser av studenterna. Men nu har jag ändå gått på två Body Balance-pass med Sus, eftersom hon och jag fått två pass var i en tidning.
Förra gången vi gick var det pass vi tänkte gå på fullbokat, så vi fick vänta en timme till nästa. Under tiden passade jag på att jaga Sus runt på gymmet. Först introducerade jag henne i roddmaskin. Hon stönade, jag pushade på, fick några elaka blickar men det är skit man får ta. Hon utnämnde mig till hennes personliga tränare. En sån där man hatar under passet men älskar efteråt. Ytterligare en titel att lägga på högen. Medan vi rodde iakttog vi en match i squash mellan två killar, en i röda shorts och en i blåa. Jag höll på den röda, och jag har ingen aning alls om hur poängräkningen fungerar men jag tror han vann. Fin rumpa hade han hursomhelst. Efter roddmaskinen började vi orientera oss i gymmet, och vi fann snabbt att bara det var träning - gymmet är för fan tre plan stort! Vi gjorde några övningar för armar, axlar, bröst, rygg och innanlår innan det var dags för passet vi kom för - Body Balance. Helt okej träning, jag gillar blandningen av tai chi, pilates och yoga. Men helt klart är pilates min favoritdel.
Andra passet avverkades igår. Allt flöt på utan störande moment sånär som på en liten detalj. Under avslappningen de sista 15 minuterna av passet hände något...ehm.. icke så avstressande. Instruktören guidade oss "genom vår kropp" och vi hade precis kommit till området runt naveln, jag slutade lyssna och började blunda, tänka på något helt annat... TJUT-TJUT-TJUT-TJUT! Vafan, tänkte jag, stäng av mobilen! Jäkla hög ringsignal förresten... Misstänkt likt ett brandlarm. BRANDLARM?!
Något snopna men ändå realistiska nog att förstå att vi inte skulle komma ner i varv igen liggandes på den där mattan packade jag och Sus ihop och begav oss. Tog fem minuter att ta sig genom byggnaden då korridorerna förvandlades till Golfströmmen av svettiga människor på väg mot utgången.
Dagen efter. Ont som fan överallt. Det är nog därför pilates är en favorit för mig - jag vet var jag spänner musklerna, och vet var jag kan vänta mig träningsvärk. Det är inte riktigt okej att träna och inte ha en enda aning om vad du tränar. Body Balance liksom smyger in träning lite här och var. Helt oförutsägbart, du får helt enkelt vänta och se vilka delar av kroppen du kan röra dagen efter. Effektivt, visst. Att inte veta om du kan ta dig ur sängen, sätta dig på toa, orka lyfta ett glas vatten... Hm. Jag gick som en pingvin idag.
(Förresten var larmet ett falsklarm, ett automatiskt larm hade utlösts. Lika godtyckligt som träningsvärkens placering efter ett Body Balance-pass, alltså.)
Ett glas glädje
En god drink med Piggelin i - bubbel, isglass och alkohol, en lyckad kombination. Glassen fungerar som is, smaksättare samt drinkpinne, mycket funktionellt. Avnjutes med en kär vän/älskad sambo i dämpad belysning i soffan med endast lugn bakgrundsmusik.
Magic will happen!
(Till denna drink kan med fördel användas mindre del alkohol, så Piggelinens smak verkligen kommer fram. Och med magi - nej, Maria, jag syftar inte på någon av dina snuskiga fantasier. Förmodligen.)
Att stå på kö genom livet
Snart kommer vi få stå i kö för allt.
”Välkommen till Coop Forum. Vi har registrerat dina varor och kommer genomföra betalning inom *metallisk röst* tjugo… minuter. Var god vänta.” Så får man stå där med sitt Visa-kort i handen och absolut inte hungra ihjäl.
”Välkommen till parkeringshuset Parkera. Du är placerad i kö, och din beräknade väntetid är... sju... minuter. Vänligen läs en tidning under tiden.” 7 minuter tänker du. Det överskrider ju såklart den tillåtna tomgångskörningsgränsen på 1 minut.
Eller varför inte: ”Välkommen till allmänna toaletten på Vasagatan. För tillfället är det många som besöker oss. Din beräknade väntetid är …fyrtio..fem… minuter. Var god håll dig.”
Avancemang!
Det ni gör är helt enkelt att klicka på annonsen för att shoppa, då gör ni både mig, företaget och er väldigt glada! (Kom dock ihåg, att för att göra mig extra glad, ska ni inte öppna ett nytt fönster och skriva in adressen, utan gå via annonsen.)
Vad sägs om en läcker korsett?
Klicka på bilden så kommer ni direkt till hemsidan och kan börja
- Killar: dregla, och köp något fint till era vackra tjejer.
- Tjejer: hitta något som får killarna att dregla. ;)
P.S. De har rea nu! D.S.
Stress = bloggvila
Det har nämligen varit mycket i skolan. Och med mycket menar jag det där tillståndet när man till slut äter, skiter, sover och andas plugg. Allt handlar om skolans uppgifter, uppsatser hit, PM dit, seminarier, föreläsningar och planering av kurslitteratur. Om du inte de facto sitter med näsan i en bok, så tänker du på att sitta med näsan i en bok. Ansamlingen av uppgifter ter sig väldigt uppjagande och inger en stark känsla av längtan till något annat, bättre, lugnare (varmare) ställe. Träning har jag inte haft tid med, på jobbet har jag multitaskat och läst i kurslitteraturen mellan diskningarna och framplockande av mat. På nätterna drömmer jag folkrätt, konstiga familjerelationer och förvaltningsrätt. Freud skulle nog finna mitt beteende och mina drömmar oerhört intressanta.
Och när jag inte pluggar eller jobbar… Ja. Då sitter jag mest apatisk och tittar in i väggen, gnäller över MSN med Maria om jobbiga lärare, inkompetenta schemaplanerare och inkonsekvent kurslitteraturinformation. Ända tills jag säger att vi måste sluta gnälla och börja jobba istället.
I tisdags hade jag en sån där skitlång dag. 8 timmar plugg, 2 timmar jobb, efter det 30 min löpning. Halv nio fick jag mat. Efter det hade jag inte mer intellekt än att jag klarade att se på teve ett par timmar. En konversation med Erik var omöjligt att genomföra, flera gånger suckade han och skakade på huvudet åt mig, när jag inte förstod vad han sa. Även om han förmodligen bara frågade hur jag jobbade imorgon, eller berättade att han skulle ut med hundarna.
Förra veckan hade jag haft en liknande dag, och vid läggdags var jag så slutkörd att jag inte ens hann klä av mig och krypa ner under täcket innan jag däckade. Erik smygtog en bild, fick jag höra efteråt. Såhär är det att vara en extraarbetande heltidsstuderande jurist som läser dubbelt, engagerar sig ideellt i ett par uppdrag, tränar och har ansvar för ett medelstort hushåll med härligt underbara nedskitande djur och sambo:
God natt.
Helvetet fryser till is
Jag och mamma skulle på H&M, under tiden skickade vi in Erik och Per på Coop för att köpa mager gorgonzola. Riktigt hedersuppdrag. Mor och dotter slank in genom dörrarna och börjar se sig omkring. Vi plockar på oss och varandra diverse galgar med klänningar, byxor, linnen och skjortor. Kliver in i varsitt provrum vägg i vägg. Står en kort stund, hinner prova ett plagg.
Då händer det.
Erik och Per kommer och letar efter oss, Erik berättar glatt att han hittat en gorgonzola på extrapris. Jättestolt. Jaja, jag skiter i gorgonzolan, jag provar ett läckert linne här. Och sen hör jag Pers röst:
- Cecilia, vilken storlek har du, räcker storlek 38 åt dig?
Jag sticker ut huvudet och tittar på Per.
- Det beror på, svarar jag, vad är det för plagg? Jag har typ 34/36 på linnen och tröjor...
Mer hinner jag inte säga innan Per vänder och går ut i butiken. Tänkte inte mer på det, han ville säkert bara vet hur fet eller icke-fet jag är. Fortsätter prova en tröja.
Och så, bara sådär, knackar Per på igen, drar upp provrumsdörren och sträcker in en klänning till mig. Per. Har valt ut en klänning. Mannen som med shopping menar ölhävning på en pub. Han som man släpper av på The Bishops Arms efter att man släppt av Erik på Clas Ohlson, innan man själv kan gå till Bianco och Gina Tricot.
Jag tar stum av förvåning emot klänningen, som är en delikat blå-svart-vit klänning. Jag brukar aldrig få på mig klänningar med dragkedjor, eftersom min timglasfigur gör att såna klänningar antingen gör att jag ser gravid ut om klänningen är lagom över höfter och byst, eftersom min midja är som en getings. Och sitter det bra över midjan, så gör mina höfter i storlek Volvo 740 att klänningen sitter som på Hulken.
Men denna klänning, som Per fastnat för och valt ut åt mig, sitter perfekt. Och är snygg. Mamma blir begeistrad, Erik nickar gillande och Per… Per. Ler. Stolt, och förtjust.
Så nu går jag och är lite nervös över att himlen ramlar ner eller helvetet fryser till is. Det är samma odds som att Per frivilligt kliver in på H&M och väljer ut en klänning som passar sin kvinna, eller sin kvinnas dotter. Och betalar den.
P.S. Skorna är också nya. Enklare saker i skön modell, men höga. Höga och sköna. Skor som gör att man kan motverka sitt vertikala handikapp och ändå orka gå runt och shoppa i flera timmar. Sånt är helt okej. D.S.
Uppdatering
- Jag klarade som sagt tentan galant. Five done, one more to go!
- Jag har kommit på vad jag vill göra efter utbildningen, jag kommer gå en kriminologiutbildning och använda mina juridiska och kriminologiska kunskaper till att arbeta med och påverka lagstiftning kring sexualbrott och kvinnomisshandel, m.m.
- Vi har tagit beslutet att flytta till Uppsala, som en följd av föregående punkt. Bättre kurser under sista delen av min utbildning, och närmare till alla nära och kära! Någon som har en lägenhet att hyra ut eller en miljon att låna oss till en bostadsrätt?
- Vi behövde inte betala ett öre för den krossade vindrutan! Jajemän, den arroganta skitstöveln till lastbilschaufför som först satte många bilister i fara och sedan förnekade allt ansvar fick allt punga ut med pengar trots allt. Mycket mycket mer, än om han varit tillmötesgående. Men det är väl det som kallas karma? ;-)
- Och jag har köpt ett par nya skor:
Och alltför många nya kläder. Men jag lovar och svär att älska och ära vartenda plagg!
- Erik har börjat sitt nya jobb som trafikplanerare. Ett jobb som innebär bättre arbetsuppgifter, bättre arbetstider och en gladare Erik! Nu jobbar han under högsta trafikplanerarchefen på Swebus i Solna. Han kör visserligen fortfarande också, men när vi flyttar söderut kommer han ha ännu bättre chanser att arbeta med trafikplanering på heltid. Och bättre chanser till högre lön.
- Vi har haft massor med besök: Först Eriks föräldrar och en bror, Tommy från Norrtälje, Louise från Täby och Linda från Krokom, för att fira Erik. På måndagen efter Eriks födelsedag for Louise, på tisdagen anlände Joachim och Cissi. Så roligt att träffa alla, och framförallt brorsan som varit utomlands så länge. Välkommen hem, bror! Ikväll kommer mamma och Per, ska bli mysigt att tillbringa en helg med dem, shopping, lite vin och popcornsmys. Om två veckor kommer pappa, det innebär god mat och bastande. Veckan efter det kommer kusin Yvette, och då blir det synd om Erik; två rödtottar med varsitt glas vin kommer skratta och prata hål i huvudet på honom! Tur att vi är charmiga, i alla fall. *ler*
Going on 30
Kvällen avslutades då med fest; snittar, tilltugg, mousserande rosévin, skratt och babbel. (Och just det - jag premiäranvände skorna från föregående inlägg. Tyvärr lyckades ingen kamera fånga upp detta. Men Erik fick en ny digitalkamera i present av sina föräldrar, så nu jäklar ska det fotas skor!! Och förresten köpte jag ett par nya skor medan Erik blev målad. Jag passade på att smita in i en skoaffär när allas uppmärksamhet låg på Eriks blodiga tänder. Bilder kommer garanterat senare.)
Grattis älskling!
Från ett beroende till ett annat
Ja, vintern är inte min favoritsäsong för skor. Tycker nämligen inte att sandaletter gör sig bra, när snön går lika högt som klackarna. Och bortsett från att jag råkade gå in på Biancos mellandagsrea i Täby centrum och köpte dessa
så har skoshoppandet vilat ett tag. Men vilar min plånbok? Icke. Jag har blivit smått manisk på postorder istället. Kläder. Har beställt träningskläder och bikinis från Haléns, och toppar från H&M. Har nog överskridit min budget, i alla fall om man tänker på att jag tänkt spara. Spara. Konstigt ord. Spara, vad innebär det egentligen? Långsam tortyr. Men jag hade tänkt s p a r a till en buffert. Ni vet, sån där som alla ekonomiskt smarta har. Utrymme för oförutsedda utgifter, möjlighet att klara av perioder av dålig ekonomi. Och jag hade tänkt spara till en utlandsresa. Skulle sitta fint att åka med Erik till en varm solig strand i juni... Men för det krävs kläder, eller hur?! Skor, toppar och bikinis. Kan ju inte åka utomlands utan just skor, toppar och bikinis. Hm, det är nog bäst att kolla några hemsidor till.
Har ju fått göra om min garderob helt, gäller att disponera utrymmet effektivt så att så mycket som möjligt får plats. Jag är i starkt behov av en walk-in-closet, men Erik säger att vi inte ska skaffa en fyra bara för att ha ett extra rum att stoppa alla kläder, skor och väskor i. Erik är väldigt stöttande i mitt shoppande, bra kille det där, men han drar gränsen vid att skaffa en större lägenhet för någon annan anledning än tillökning i familjen. Måste en tjej bli gravid för att få sig en klädkammare? Well. A woman's gotta do what a woman's gotta do!
Dagens (nattens)!
Sängdags. Tvättar bort sminket och går på toa, bara för att upptäcka att Jävla Veckan är här. Tjurig kryper jag ner under täcket, Erik vänder sig mot mig och vill kramas. Trumpet försöker jag vända mig åt andra hållet, men Erik kryper närmare.
- Men vafan, kan du sluta trycka ditt underliv mot mig?!
- Ursäkta...? säger Erik förvånat.
- Ta på dig kalsonger. Måste jag sova med trosor kan väl du visa sympati och ha på dig kalsonger.
- Men vad är det, gumman?
Jag muttrar och morrar.
- Men kan du ge dig då? HUR SKULLE DU TYCKA DET KÄNDES OM JAG TRYCKTE MITT UNDERLIV MOT DIG, OM DU VAR IMPOTENT?!
- Älskling... Hur är det egentligen?
Han tittar på mig på det där förstående, "såja"-sättet. Jag resignerar.
- Ehm... Jämförde jag just mens med impotens? frågar jag lite skamset.
- Jag tror bestämt du gjorde det, gumman.
Med en suck vänder jag mig om och borrar in ansiktet mot hans hals. Jävla Jävla Veckan.
Uppsala
En nattlig incident
Cecilias version:
Vaknar mitt i natten av ett ljud Erik åstadkommer, ett täppt snörvlande högt nog för att grannarna ska vakna och tycka synd om honom. Suckar, tänker en tyst irriterad tanke om förkylda män som blir till hjälplösa patetiska offer.
Springer på toa, natt-kissar. Kommer tillbaka, fortfarande detta irriterande snörvlande. Trött som fan, kallt som fan. Ber Erik tända lampan så jag kan leta fram nässprayen åt honom (inte så mycket för hans skull som för min). Han börjar yrvaket svamla nåt om att jag kan tända själv så jag kan ställa in ljusstyrkan (vi har dimmer). Under den tiden det tar honom att ge mig dosan, mumla en lång förklaring som bottnar i ett försök att verka generös och omtänksam (vilket jag vet bara är ett sätt för honom att faktiskt själv slippa behöva göra nåt) sliter jag dosan ur handen på honom, tänder lampan under en kort sekund, vilket ju är allt som krävs för att jag ska lokalisera nässprayen i min låda. Ger honom sprayen och försöker släcka lampan. "Jaha...?" undrar han. Helt borta. "Ta nässpray" svarar jag, "så får du lättare att andas". "Vadå..?" svarar han. Jag fortsätter bråka med dosan, som inte vill släcka lampan i sovrummet, men väl tända upp hela jävla vardagsrummet. Irriterad börjar jag säga åt Erik att han får gå upp och släcka där (för det är bara han som lyckas med det när dosan krånglar). Han börjar vråla "Varför ska jag alltid gå upp?!", varvid jag svarar att "Ja förlåt så jävla mycket för att jag ville ge dig nässpray!" Skittrött stoppar jag in öronpropparna, lägger mig tillrätta i sängen. Hör att Erik säger något, hör dock inte vad. Frågar vad han sa, hör hans röst igen men inga ord. Säger att jag inte hör, eftersom jag stoppat in öronproppar för att slippa lyssna på honom. "Tack!" säger han i betydligt högre ironiskt tonfall medan han demonstrativt vänder ryggen mot mig. Jag somnar gott.
Eriks version:
Vaknar mitt i natten av att Cecilia sparkar på mig, helt utan anledning. Sen skriker hon åt mig att tända lampan, helt utan anledning. Istället för att tända lampan ger jag henne dosan. När jag snällt och lamt ger henne dosan och förklarar, som den generösa (okej, lama) man jag är att hon på det viset kan justera ljusstyrkan själv (egentligen ville jag bara slippa trycka på en liten knapp, och istället sova vidare) så sliter hon helt oprovocerat dosan ur handen på mig. Kort därefter börjar hon kasta saker på mig, helt utan anledning, och kräver att jag ska gå upp. Varför ska jag behöva gå upp när hon tänder lamporna? Irriterad går jag upp, släcker skiten, går och lägger mig och somnar utan att säga nånting. Någon nässpray har jag aldrig hört talas om.
Dagens, 31 januari
Jag chattar med ******, vi pratar bland annat om en resa hon ska göra framöver, vilka grejer hon ska ha med sig.
Jag: Har du laptop?
Hon: Ja. Och urinvägsinfektion.
Jag: ??!!
Livet - återkomsten
Bloggen har vilat, som synes. Jag har haft annat i tankarna. Till exempel den misslyckade tentan. Men det är över idag, för idag kom resultaten.
Jobb i två timmar, sen skolan. Parkerar, träffar på Maria, vi går tillsammans till föreläsningssalen. Hon berättar att betygen skulle komma efter kl. 13. Klockan är nu 13.07, och vi har absolut ingen omedelbar tillgång till dator. God damn it.
I 45 minuter sitter jag på föreläsningen och försöker lyssna på läraren, som pratar om kommunens kompetens. Och ungefär här blir jag analfabet. Och dessutom blind och döv. Läraren pratar, jag hör inte. Jag frågar Maria gång på gång vad läraren pratar om.. Hon har inte heller någon aning. Vi sitter bara och tänker på att vi ska springa till biblioteket i pausen och kolla våra betyg... Jag kollar ner i mitt block, har jag skrivit detta? När då? Och vad fan står det här?? "Zverieg"? Skärp dig Cecilia! Tungan i ena mungipan, rättar till: Sverige. Såja. Duktig flicka.
Och under den tiden det tog mig att reagera över att jag faktiskt antecknat nåt, visserligen stavat som en dyslektiker, men ändå faktiskt förstått hur man för pennan till pappret och formar något som liknar bokstäver, så har läraren ny text att skriva av. Och jag spänner mig, anstränger mig för att försöka hålla koncentrationen. I kommunallagens andra kapitel paragraf sex... Hm... undrar hur lärarna tänkt när de rättat tentan? Räcker det jag skrev till godkänt? Snälla snälla snälla snälla snä...
"Men detta tar vi efter pausen." säger läraren.
Va? Rast? Jag ställer mig upp, slänger mig över raden av stolar i stil á la actionfilm och drar med mig Maria till biblioteket. Efter fem minuters letande bland webbsidor, diverse frågetecken kring exakt var man loggar in för att hitta sitt betyg, hittar jag det till slut. Och blir halvt svimfärdig. Det gick bra. Det gick bättre än bra!
Lyckliga går jag och Maria tillbaka till föreläsningssalen. Nu jäklar är jag redo för nya terminen, hotet om omtenta är definitivt borta, och jag kan koncentrera mig på nya ämnet. Peppad sätter jag mig i stolen, redo att lyssna på läraren, som börjar prata. Och ungefär där försvinner jag igen. Nu är jag i eufori, lite svårt att landa, kan inte riktigt fokusera på vad nämnder får besluta när jag mentalt dansar salsa.
Halle-fucking-lujah!
I nästa rast går jag, Sus och Maria till Café Tornet för att köpa nåt att dricka. Jag läser på menysedeln: "Dagens: Quinoa med linser". Torrt, påpekar jag glatt. Maria frågar hur jag ska fira, och jag (som just börjat ett supernyttigt liv utan chips, alkohol eller annat smått och gott) säger att jag faktiskt ska slå på stort, och ta ett glas saft och äta rostade solroskärnor. "Men, jävla fågel!" säger Sus, Maria idiotförklarar mig med blicken, "Du som just pratade om torrt!" och jag får efter en del tillrättavisning både från dem, pappa och svärmor höra att ett par glas vin faktiskt inte är helt olämpligt i detta läge.
Så mina vänner - SKÅL!
