-

Till och börja med riktar jag mig till alla er som hört av er under de här dagarna - jag ber om ursäkt för att jag varit frånvarande eller inte ens svarat. Ni kommer förstå varför när ni läst nedan.

Nu sitter jag i sängen som står på golvet utan ben. Jag har just vaknat efter en 8 timmars sömn - äntligen. Omkring mig ligger kartonger, möbler, väskor, teveapparater. Utanför fönstret kvittrar fåglarna väldigt intensivt, men jag ser dem inte då persiennerna (det finns persienner här!) är neddragna. Erik har just klivit upp, en underbar känsla att vakna bredvid honom efter många nätter ensam. Men nu tänker jag berätta hur vi tog oss hit.  

Jag började på lördag att flyttpacka de 75 kvadratmetrar Umeliv som jag levt de senaste 3 åren. Jag blev mer och mer less, då jag hade en sex timmar lång 30-poängstenta i fredags och redan var rätt slut efter en stressig - för att inte säga kaotisk - vår. Terminen har varit den stressigaste hittills, och med extrajobb, dubbelplugg, mycket träning, förberedelser inför flytten och mycket mer... Jag hade behövt en veckas solsemester, inte börja nästa jobb. Hursomhelst, det blev packande, middag hos goda vänner - änglar som räddade mig för en timme! - och mer packande. Björn, Eriks lillebror, kom söndag kväll, Ellinor måndag morgon. Mer packande, mer stress, mer press. Tisdag, packande, fixande. Erik åkte från Uppsala till Gävle, hämtade ut lastbilen där och körde upp till Umeå - vilket tog tid. Han var framme vid tio på kvällen, och nattskiftet kunde börja. I början gick det smidigt, jag och Björn tog oss an de tyngsta och största möblerna och det flöt på rätt bra några timmar.

Runt halv ett kom en ung, väldigt full, granne som gick in i hissen där en av våra hyllor stod kvar, Erik och Björn hann inte ta ut den. Hissen åker upp till 6:e våningen, Erik springer trapporna upp. När han kommer upp ser han precis grannen stänga dörren om sig, och hissen är på väg ner. Erik springer ner. När hissen öppnas är hyllan sönderslagen. Jag får veta detta, vi åker upp och ringer på dörren, jag är arg, trött, uppretad, less och har inget tålamod. När killen öppnar förklarar jag att jag vill ha 600 spänn för hyllan. Han börjar skrika, gorma. Han sluddrar, stinker alkohol och är väldigt kaxig. Jag lägger märke till att det ligger en kniv precis innanför tröskeln. Han har en blåtira, hans tänder verkar trasiga och på handlederna har han ärr och sår - parallella, vilket säger att de är självförvållade. Han frågar först hur vi kan veta att det är han som haft sönder hyllan, det var ju många kompisar med honom, sen menar han på att han ju var ensam i hissen, han vet inte riktigt vad han säger. Han är bara förbannad. Han blir mer och mer aggressiv, vi förklarar att vi vet att det var han, vi såg ju honom gå in i hissen ensam och åka till sjätte våningen. Erik förklarar att då tar han det med pappan istället, som Erik haft lite kontakt med tidigare angående bilarna - i all vänskaplighet. Killen ropar upp pappan som tydligen sov, och sen eskalerar det.

Erik pratar med pappan, kvar står killen och skriker slagord till mig, innan han väldigt aggressivt går mot mig, ställer sig så tätt att han försöker knuffa mig med bröstkorgen, skriker så jag får saliv i ansiktet. Jag står kvar, vägrar vika blicken eller flytta mig en centimeter för dåren. Det verkar reta upp honom ännu mer, jag är livrädd och jag trodde han skulle klappa till mig eller knuffa mig. Han gör ingenting, har knutit nävarna men går tillbaka mot lägenhetsdörren. Där står Erik lutad och försöker föra en dialog med pappan, som inte sagt ett ord hittills. Där attackerar killen Erik. Han tar tag i Eriks skjorta, försöker slita in honom i lägenheten, höjer andra handen och tänker slå. Erik kämpar emot, skriker tillbaka att han ska släppa honom. Pappan lyckas hålla tillbaka killen så han inte får kraft att slå eller dra in Erik i lägenheten. Jag försöker hjälpa Erik loss, vilket inte fungerar, killen skriker, hotar. Jag är livrädd, både för Eriks och för min skull. Jag har aldrig varit i en så fysiskt hotfull situation tidigare. Han släpper inte, och jag känner inget annat val än att slå killen i magen. Då kommer han av sig och släpper Erik, börjar skrika till mig att han ska anmäla mig för misshandel. Jag drar till mig Erik längre bort från dörren, säger tillbaka att ja, ring hit polisen du! Pappan säger fortfarande inte ett ord, och kämpar på med att hålla tillbaka killen som försöker ta sig ut efter oss. Jag drar med mig Erik  och springer ner för trappen, och ringer polisen som kommer efter 10 minuter. Förhör, de pratar med killen i någon timme eller två, innan de vill prata mer med oss. Jag får sitta i polisbilen och prata, då det var för kallt ute (det var långt efter midnatt, närmare 2-3 på natten) och i trapphuset stod några av killens kompisar och verkade hålla koll på vad vi gjorde och sa. Så jag sitter min sista natt i Umeå på främre passagerarsätet en polisbil och berättar för en mycket trevlig kvinnlig polis om hur nära det var att jag och Erik blev misshandlade.

Efteråt funderar vi på hur vi ska göra. Lastbilen var inte färdigpackad med grejer, vi var trötta, klockan var mycket, vi hade jobbat länge och blivit avbrutna i 2-3 timmar av tjafset. Vi valde att stänga igen, gå och lägga oss. Vi sov 3 timmar. Sen packade vi färdigt lastbilen, tömde lägenheten och förråden - kvart i tolv lämnade vi Umeå. Jag grät, kändes sorgligt då jag trivts så bra i den där lägenheten, och den var ju mitt första hem. Men livet går vidare, så vi styrde vårt bohag mot Uppsala. Erik körde lastbilen, jag nysaaben. 60 mil och många timmar senare når vi ett grönskande Uppsala. Vi har fått stanna några gånger längs vägen, trötta och utpumpade efter att ha burit och kämpat flera dygn i sträck. Väl framme kommer räddningen - min bror, en kompis till honom från Krokom som bor i Uppsala över sommaren, och hans svåger som han bor hos. Min bror körde från Västerås, Robin har jag bara träffat några gånger, och svågern Joel har jag aldrig ens hört talas om. De jobbade på som djur med saker som inte var deras, och tänk främst på Joel - skulle ni kunna tänka er att släpa främmande människors grejer i fyra timmar? Alla jobbade på som galningar, och vid halv ett på kvällen var sista prylen inpackad, Erik ordnade med parkering av bilar och lastbilen, och våra underbara starka flyttkarlar åkte hem till Joel för att sova.

Vid det här laget var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Jag var så utmattad att jag hade kunnat sätta mig i ett hörn och gråta, helt slut både fysiskt och psykiskt. För att varva ner tog jag, Björn, Ellinor och Erik oss varsitt glas vin, skålade framkomsten och pratade lite om allt. Jag och Björn lagade lite pasta, åt ståendes i köket. Jag och Erik duschade, bäddade sängen och jag minns inte att jag la mig. Förmodligen somnade jag innan huvudet nådde kudden.