-

Jag har på sistone märkt hur jag inte har känt mig lika lätt som jag gjorde för några år sedan. Hur leenden känns tyngre, att molnen på himlen liksom smittat sig till mig inre. Inte för att jag är olycklig, eller för att något i mitt liv är fel. En natt när jag låg i sängen började jag fundera på denna känsla, skillnaden mot den för några år sedan. Mitt liv nu är kantat av mycket oro, och någonstans känner jag att de senaste två årens slit med min fysiska hälsa förmodligen är en stark bidragande faktor. En annan är att jag som mamma blivit mer sårbar, orolig. Och kanske också för att vardagen tagit över lite. 

 

När jag tänker efter känner jag mig nog inte längre lika fri, ledig. Jag har den anställdas ekonomiska trygghet, men kan ibland sakna studentlivets frihet. Då när jag till 90 procent styrde mina dagar, och många gånger kunde plugga från varsomhelst i världen. Det paradoxala i att den låga inkomsten inte utgjorde något hinder eftersom man ändå inte hade mycket mer än hyra och mat att betala, och heller inte hade några ambitioner för mer. 

 

Med jobb kommer ansvar och rutiner på andras villkor, men förstås också ekonomisk trygghet. Jag har mindre att göra idag än då jag studerade (som student är man aldrig ledig), men känner att min tid inte räcker till annat i mitt liv som studenttiden tillät mer balans för. Men jag har inte längre press inför tentor, mitt liv är inte uppdelat i delkurser. Och jag har råd med mer kvalitet i livet. 

 

Jag kommer fram till att alla faser i livet har sina för- och nackdelar, men att jag genomgående har ett behov av att känna mig fri att åtminstone påverka vad som händer i mitt liv. Och att det nog är där det blivit lite tokigt de senaste åren, med operationer och oro. Ryggsäcken har blivit tyngre. För allt kan man ju inte styra över, och det är nog tur - hur förutsägbart skulle livet inte bli? Så jag bestämmer mig för att medan livet tar några spontant negativa vändningar så gör jag det jag kan göra och ser till det positiva här och nu, ser framåt med en tilltro till att jag snart åter springer med lättare steg igen. Sådär lika plötsligt och uppfriskande som en varm vårdag efter en lång vinter.

 

Jag behöver bara titta på Kevin för att bli påmind om att sånt händer. Jag behöver bara titta på honom för att le lätt igen. 

 

 

Men så har det ju regnat mycket.

 

Är det någon som sett var solen har tagit vägen? Jag såg den för ett par veckor sedan, men nu verkar den ha flytt landet?

 

Själv har jag den senaste månaden lidit av självömkan orsakad av en läkare med inställningen att varje gång jag är dit är något nytt fel på mig. Javisst, ingen är perfekt, men måste man verkligen anstränga sig så för att hitta felen? Muntergök. Först var det brist på B12-vitamin. Så då fick jag äta det tillsammans med folsyra. Ett halvår senare var B12-vitaminnivån bra igen, men då hade istället folsyra börjat lysa med sin frånvaro(!). Nästa check – låga zinknivåer. Läkaren tror att jag är glutenintolerant. Jag tror att läkaren är paranoid.

 

På fredag väntar gastroskopi. En slang ner i halsen. Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som jag såg fram emot tentan i termin 3 på juristlinjen. Det vill säga inte alls. En undersökning jag inte vill göra för en sjukdom jag inte vill ha. Som tur är känner jag någon som känner någon på den avdelningen, och därför har jag bokats in med en ”duktig” läkare som min väns vän lovar ger mig starka droger och professionellt handlag. Efter de senaste 18 månaders upprepade kontakter och vård har inte mycket slutat lyckligt och jag har utvecklat en smärre sjukhusskräck. Faktum är att jag nog tänker sluta gå till vården eftersom de bara hittar fel på mig. Dåligt upptag av spårämnen. Ärrbildningar. Foster på fel ställen. Såna saker. Det enda, och klart övervägande, positiva som kommit av dessa sjukhusbesök är den där guldklimpen till dotter som efter mycket tandagnissel, blod och en del dödslängtan kom ut i juni förra året. Därefter har min kropp bestämt sig för att arbeta emot mig. Nu är det ju tyvärr så att jag och min kropp inte kan bryta med varandra, utan måste lära oss att leva igenom konflikter och djävulsskap. Jag gör mitt bästa för att hålla humöret uppe och min kropp gör sitt bästa för att sänka det. Helt klart ett destruktivt förhållande. Tror inte att parterapi skulle hjälpa. Men nu råkar det ju vara så att även om jag fysiskt är ett måndagsexemplar så är jag psykiskt mer som en fredag – rätt trött efter veckan men jävlar vad jag ser fram emot helgen!

 

Så när den där solen slutat förirrat sig och november gått, då ska jag mysa under årets sista månad. Det råkar som så många andra år, de flesta faktiskt, vara just december och då ska det njutas av granar och julmusik och röda kulor och glittrande barnaögon. Även om det visar sig att jag är glutenintolerant, att jag aldrig mer kan äta normal pasta, laga mat med vanligt mjöl, vanliga buljongtärningar och andra högst brukliga ingredienser, så är det trots allt så att jag kommer runt även det. Visst, restaurangbesök och utlandsvistelser blir aldrig mer enkla. För att inte tala om att man nog kan glömma middagsbjudningar – vem vill ha en laktos- och glutenintolerant gäst? Men livet är inte alltid så jävla lätt och när man bara accepterar det och lär sig leva med det, kommer det gå lite smidigare. Man får göra vissa justeringar, helt enkelt. Det kanske inte blir en stutmacka till jul för mig, men då får jag väl äta mer köttbullar istället. Kanske måste jag lära mig baka till slut så jag får glutenfritt bröd att äta. Eller så ger jag Kevin det uppdraget. Han är så stöttande att han gladeligen visar mig hur enkelt det är att köra på glutenfria alternativ, bara för att det ska kännas mindre motigt för mig. Så även om jag har en destruktiv relation med min kropp är det ju skönt att tänka att mina övriga relationer faktiskt inte är dysfunktionella utan rentav uppmuntrande.

 

Min relation till min läkare är dock lite sådär. Hon är vänlig men kommer sällan med något positivt. Jag förstår nu att hon menar väl och att hon gör sitt jobb. Att hon inte vill överse en sådan sjukdom, speciellt eftersom glutenintolerans kan leda till cancer. Det är ju bra. Men när hon försöker beskriva botemedlet glutenfri kost som ”enkel” undrar jag hur hon tänker. Och när man läser på om glutenintolerans – ”det går bra att äta majsmjöl, rismjöl och sojamjöl, amarant, tapioka och hirs”. Ja ochhurjävlaoftaätermandetdå? Tapi-vadå?? 

 

Under tiden fram till "domen" passar jag på att ha kvalitetstid med min absoluta favoriträtt - italienskt. Pasta. Spaghetti. Även annat, som vörtbröd. Bulgur. Nudlar. Och mer spaghetti.

Det känns som att den senaste debatten kring hovrättsdomen där sex pojkar friades för våldtäkt förtjänar en kommentar även från mig. Diverse politiker, bloggare, krönikörer och polismän har engagerat sig och jag har under de senaste fem åren inte sett något fall som rört upp så mycket. Ändå är det inget konstigt med fallet. Inget nytt som inte hänt förr. Skillnaden är att vi äntligen börjat fatta. Att "nej" inte måste bestå av högljudda skrik och våldsamt motstånd. Att såna nej faktiskt inte alltid är möjliga. Att rädsla, chock och förtryck kan dämpa även den starkaste röst.

 

Vad som inger mig hopp i den här debatten är att fokus äntligen har flyttats från offret, vad hon hade på sig, att hon druckit, att hon ens var i den där lägenheten. Istället ifrågasätts killarna. Hur kunde de tro att hon ville ha sex med dem på kö? Att bli fasthållen var en del av leken som hon viskade att hon inte ville vara del av? Och hur kan de sno hennes mobil, lämna henne mer utlämnad och utsatt?

 

Och fokus har lagts på omgivningens reaktioner. Allt från att tjejer i hennes klass ifrågasätter hennes berättelse för att hon faktiskt orkar gå i skolan, prata med folk, till att gamla tanter dömer unga tjejer för deras klädsel, menar att de bjuder ut sig. Nu har vi börjat fatta att det här problemet varken slutar eller börjar med hur tjejer klär sig eller att de pratar med killar.

 

Problemet är att killarna i fall som det aktuella saknar respekt för andra människors sexuella integritet, och omgivningen saknar förståelse för att killarna aldrig lärt sig den gränsen. Att gamla tanter som dömer klädseln hos en tjej eller kvinna göder den antika synen att en man alltid har rätt till en kvinna, och att hennes egen åsikt i frågan alltid är sekundär, obetydlig. Att bilden av hur en flicka ska bete sig och hur det ideala offret ska vara är grovt felaktig och missvisande på så många nivåer.

 

Vi måste alla vända på detta. Vi måste alla förstå hur det ligger till. Män är inte djur vars lust övergår deras förstånd. För det första är de intelligenta människor, har förmåga att känna empati och respekt som alla andra. För det andra handlar sexuella övergrepp (oavsett ålder, kön eller relation) inte om lust, utan om makt. Makt som har sin grund i icke fungerande jämlikhet, fördomar och bristande insikt. Det här är ett problem på gräsrotsnivå. Vi måste bränna ner ogräset och låta något friskare växa upp.

 

Jag kommer att prata med min dotter om de risker hon tar när hon i tonåren är ute. Inte för att skrämma henne, utan för att göra henne medveten om vad som finns där ute. För att jag själv känt mig förödmjukad efter att en kille i skolan tyckte han hade rätt att hårdhänt grabba tag i min rumpa mitt under en konsert i ortens centrum. Att jag placerat ett knä i skrevet på en man som tog en dans som en invit att klämma på mina bröst. Jag kanske inte berättar om den gången jag blev indragen i ett förråd, hur en kyss förvandlades  till våldsamt hårdragande och panikkänslor. Hur maktlös jag kände mig den där gången när en full, stor karl tryckte ner mig på min egen säng under en fest, inte hörde eller märkte att jag sa åt honom att ge sig, tryckte bort honom om och om igen. Om blåmärkena jag fick längs hela ena sidan av kroppen efter att samma man tryckte upp mig mot trapphusets stenvägg, innan jag till slut med stöd och hjälp från festens övriga deltagare (uteslutande killar, ska tilläggas) jagade iväg honom. Eller så berättar jag även om det. För att hon inte får vara naiv. För att hon måste ta hand om sig. Och då syftar jag inte på hur hon väljer att klä sig, utan att hon verkligen måste förstå sitt eget värde, att hon alltid och oavsett situation har rätt till integritet och respekt. Och själv våga berätta om, gud förbjude, något händer henne eller någon i hennes närhet. För även om jag tror på att såna här situationer på sikt kan motverkas, att samhällets värderingar och folkvett kan genomsyras av förakt för och avståndstagande från övergrepp - och att det finns förståelse för ett nejs alla nyanser - så har det gräset uppenbarligen ännu inte vuxit till sig.

 

 

Jag stirrar på Kevin. Vad sa han?
- What? Are you serious?!

Kevin biter ihop lite, ser lite nervös ut, sen ler han.

- Just answer the question...

Jag gapar lite, mållös. Då kommer servitören med våra förrätter. Jag kan inte förstå hur någon kan ha så otroligt dålig tajming, och förbannar honom inombords. Kantarellsoppa har aldrig verkat så obetydligt. Servitören är trevlig men jag önskar honom på andra sidan jorden när han ställer ner tallrikarna framför oss och bryter luftrummet mellan mig och den man som just ställt mitt livs viktigaste fråga. När servitören går iväg fortsätter Kevin att titta på mig, nu med händerna ihop sådär som jag vet att han gör när han intensivt lyssnar och tar in. Mina ögon börjar svida lite, tåras. Min älskade Kevin, vad är det du säger??

- Of course I will...! svarar jag.

Han ler, och jag ser att hans ögon inte är torra.

- Good. Cos then I can give you this.

Han lutar sig bakåt, stoppar ena handen i kavajfickan och tar ut en ring. Han håller fram den och jag sträcker fram min hand. Han trär den på mitt finger och jag tittar. En modernt skuren guldring med små diamanter som glittrar. Ögonen vattnas lite till och jag kan inte sluta le. Jag tittar upp på Kevin.

- Come here...!

Han ställer sig upp och går runt bordet, jag ställer mig upp i mina Jimmy Choo-skor och vi omfamnar, kysser. Helt ärligt, jag glömmer bort var vi är för en stund, att vi står i en fullständigt fullsatt restaurang. Han viskar i mitt öra:

- I love you. Can I put my ring on now..?

- Oh... Here, I'll help you.

Han tar ut sin ring, en bredare guldring skuren som min, men med en fyrkantig diamant mot ena kanten. Jag sätter den på hans finger och vi ler, kysser varandra.

 

Efter en stund släpper vi taget och sätter oss ner. Jag tittar på min ring igen, kan inte ta in. Kvinnan vid bordet bakom Kevin ler brett och mimar "Grattis!" mot mig, det äldre paret bakom oss grattar och lyckönskar oss glatt. Jag kan inte sluta le. Kevin häller upp champagne och vi skålar. Han ser på mig, och överrumplar mig igen:

- You didn't really answer the question, I believe.

Jag tittar på honom, vad menar han? Åh... Än en gång ler jag, känner det där pirret. Jag tar sats.

- Yes..!

Han ler, brett, lyckligt. Tar min hand.

- You know you are the one, don't you?

 

Min aptit är som bortblåst och jag tvingar i mig den där kantarellsoppan. Den är god, liksom oxfilén med västerbottenpuré som jag tar två tuggor av, resten blir måndagens matlåda. Celina klappar händerna förtjust när hon får smaka av Kevins mat, och ler åt folk som plockar upp hennes klossar hon slänger på golvet bara för att se vad som händer. Jag tittar hela tiden på ringen, vickar på fingret för att se hur diamanterna glittrar. Känner mig alldeles varm av lycka.

 

Vi struntar i efterrätt, betalar och går. Vi stannar till vid en utebar där ett bluesband spelar, för att ta ett glas, njuta lite till av kvällen. Celina mår gott inlindad i en filt i Kevins knä, diggar till musiken. Jag beställer ett glas rött. Det är ju trots allt en överraskningarnas kväll.

22 mars

Vi kliver upp löjligt tidigt och gör oss själva i ordning och ställer väskorna vid dörren, innan vi försiktigt lyfter vår sovande tjej ur sängen. Hon blinkar förvirrat mot oss medan jag tar på henne jackan över pyjamasen. Hennes ansikte börjar strax stråla av glädje och hon ler hela vägen ner till bilen (är detta verkligen min unge??). Vi lämnar ett snöigt Uppsala och åker till Arlanda där Kevin släpper av mig, Celina och väskorna utanför entrén innan han far och parkerar bilen. Han tar 5.00-bussen från parkeringen till terminalen medan jag lämnar in väskorna och barnvagnen.

 

Incheckade och klara. Inne på gaten äter vi lite frukost och jag känner mig lite nervös över hur flygresan ska gå - en niomånaders bäbis och två flyg, två starter och landningar. Celina vet inte alls vad som väntar och flinar mot alla som tittar mot henne.

 

Väl på flyget är hon först exalterad men blir sedan trött och hittar sig tillrätta i Kevins knä med fingrarna i munnen. Starten går hur bra som helst och snart sover hon, och vaknar inte förrän strax innan landning i Berlin.

 

Andra flyget är hon vaken hela resan och glad. Det är bara de sista minutrarna innan landning som är lite kinkiga, sedan landar vi i ett varmt och soligt Barcelona. Fjärde gången jag och Kevin sätter oss i en taxi utanför terminalen för att åka till hotellet. Den här gången har jag dock en bäbis bredvid mig i baksätet, Kevin sitter fram. Han sträcker sin hand bakom sätet och greppar min.

 

Vi kommer fram till Ohla hotel och njuter av att vara tillbaka, samma härliga hotell som andra året. Vi checkar in, byter om och beger oss mot Passeig de Gracia för lunch. Rosévin, sol, glada spanjorer som ler och pratar med Celina. Härliga Barcelona.

Efteråt går vi i några butiker innan vi återvänder till hotellet. Väldigt trötta efter den tidiga morgonen, resan och barnpassandet slocknar vi en stund i sängen. Jag tar till slut Celina i barnvagnen och går ner till hotellbaren för att låta Kevin vila en stund. En av de två bartendrarna som arbetat i baren både förra året då vi bara hälsade på, och året innan då vi bodde på hotellet, känner igen mig och kommer fram för att prata lite. Han blir glad att se Celina eftersom han minns att jag var gravid förra året. Han frågar efter Kevin. Jag frågar efter den andra bartendern och får veta att han har slutat och nu driver sitt eget i norra Italien.

 

Vi avslutar dagen med en snabb middag i i hotellets gastrobar innan vi utmattade tar en tidig kväll. Celina är upprörd och har svårt att komma till ro, och vi somnar till slut alla tre i vår stora säng. En annorlunda första dag i Barcelona, helt klart. Vi har aldrig lagt oss kl. 22 på ett hotell förut. Ja, inte för att sova i alla fall. 

 

   

 

 

23 mars

När jag vaknar sträcker jag på mig, njuter av de mjuka egyptiska bomullslakanen, tittar mig omkring i det eleganta hotellrummet och vänder på mig för att kyssa Kevin. Tittar rakt in i en barnblöja. Hm, något har förändrats. Makar mig upp lite och pussar på Celinas lilla näsa, och böjer mig över henne för att nå Kevin. Vi känner oss utvilade och går upp för frukost. Blir chockade när vi ser att klockan inte ens är 8.

 

Så, vår första hotellfrukost (vi har aldrig varit uppe i tid för hotellfrukost förut). Vi äter croissanter, färsk frukt, goda ostar, beställer en varm macka med parmaskinka och brie, dricker ananasjuice. Vi blir serverade ett glas cava (!) vilket smakar förvånansvärt uppfriskande en så tidig morgon. Hotellets personal och gästerna omkring spenderar mycket tid på att le mot och prata med Celina som är supernöjd över all uppmärksamhet.

 

Efter frukost beger vi oss tillbaka mot Passeig de Gracia. Vi har ett mål. Jimmy Choo. I år har Kevin lovat mig att vi inte ska gå tomhänta därifrån. Jag är förväntansfull som ett barn på julafton och har fjärilar i magen. På vägen stannar vi i några affärer och jag handlar ett par toppar. Vi tar oss tid att njuta av vädret, ledigheten, vår glada och lättsamma unge, modet på gatan och i affärerna, och lukterna från caféer, tapasrestauranger och blommor. I affären Mango kommer varenda kvinnlig butiksbiträde fram för att gulligulla med Celina och till slut blir jag lite less då jag vill gå vidare. Kevin har däremot inget emot att ha unga spanjorskor flockandes omkring honom när han håller Celina i sin famn.

 

Vi börjar närma oss Jimmy Choo. Kevin gör mig uppmärksam på att jag slutat prata, och retar mig lite för att jag är så fokuserad på vad vi ska göra. Jamen ursäkta då. Jag stannar till och byter om från mina hemska men praktiska promenadskor till ballerinaskor. Mina promenadskor är inte värdiga att gå in i en Jimmy Choo-butik. Vi ser de diskreta mässingsbokstäverna över butikens dörr och beger oss dit. En stilig man i kostym öppnar leende dörren och ler lite extra glatt mot Celina när hon rullar in. Jag räcker min väska till Kevin och börjar se mig omkring, lyfter, känner, vrider, vänder, beundrar. Försöker lugna nerverna och se cool och sofistikerad ut. Inte som den glädjesprudlande flickan som sett sitt livs största glass, vilket är hur jag känner mig inombords.

 

Jag provar några skor. Klassiska pumps, vilket Kevin tycker jag ska satsa på. Men jag känner mer att ska jag äga Jimmy Choos, då ska de vara mer... speciella. Provar några skor, vänder och häpnar över prislapparna. Sen ser både jag och Kevin ett par skyhöga skor, intensivt gröna i en lite mörkare nyans med glittrande stenar. De har ingen prislapp på, vilket alltid betyder ”mer än du har råd med”. Jag provar i alla fall skorna. Mitt hjärta slutar slå och det blir dödstyst i affären. Jag vänder mig för att titta på Kevin och dömer av hans blick att han är lika förtjust som jag i skorna. De sitter perfekt, och ser helt fantastiska ut. Kevin frågar mannen i butiken vad de kostar, och jag börjar direkt och med krossat hjärta att ta av mig skorna. Då stoppar Kevin mig, ber mig snurra lite till i dem. Han frågar om jag vill ha dem. Jag tittar på honom och undrar varför han som annars är så intelligent frågar något så oerhört korkat. Han lutar sig fram, kysser mig på kinden och viskar leende att jag ska be mannen lägga dem i en låda så vi kan ta med dem. Jag tittar stumt och storögt mot Kevin och börjar stammande fråga om han skämtar, och tillägger att det i detta läge vore grymt att skoja så med mig. Han har redan kortet framme.

 

Världens lyckligaste kvinna med en Jimmy Choo-påse i handen, den underbaraste ungen i vagnen och den mest generösa, älskvärda mannen vid sin sida. Det var vad som syntes gå ut ur butiken den 23 mars 2013.

 

Jag går som på moln några kvarter, och vi stannar för ett glas vid en restaurang och vilar lite. Därefter fortsätter vi över Placa de Catalunya mot La Rambla, via en marknad och ett par butiker, vidare mot Port Vell och Barceloneta. Vi letar upp den där tapasrestaurangen vi föll för förra året. Det har dock blivit kyligare så vi sitter inomhus, beställer in goda smårätter och delar en flaska vin (något jag inte kunde göra här förra året). Jag är salig, lycklig och bara njuter. Kevin mår gott, Celina tar hungrigt in alla intryck och fortsätter le mot allt och alla.

 

Vi går tillbaka mot hotellet, det är fredagkväll och Barcelona är aktivt. Gatumusikanter, skrattande sällskap och kärlekspar som går hand i hand. Vi stannar till i en mataffär för att se till att ha lite vatten m.m. på hotellrummet, passar på att köpa några flaskor likörer, cava och rom som vi ser är betydligt billigare än i Sverige. De två unga killarna i affären frågar hjälpsamt om vi behöver hjälp och vi pratar lite snabbt med dem – den ena visar sig kunna lite svenska. De blir förtjusta i Celina och hon får med sig en liten bil. Ännu gladare av denna härliga, varma och vänliga atmosfären bland människor kommer vi tillbaka till hotellet. Vi tar en dusch och byter om.

 

Vi bestämmer oss för att gå ner till hotellbaren och avsluta dagen med ett par av deras fantastiskt goda drinkar. Bartendern från igår kommer fram och hälsar glatt, skakar hand med Kevin. Medan vi väntar på drinkarna, vilket med all förberedelse och allt arbete bakom tar ca en halvtimme, kommer den unga, nya bartendern ut med en whiskeygelé, med hälsningar från ”vår” bartender. Som vanligt omhändertagna och mötta med värme.

 

Celina har lite svårt att komma till ro. Trots att det är lugnt och stillsamt i baren, knappt några gäster, är hon engagerad och vill se vad som händer. Efter lite bus somnar hon till slut i sin vagn. Jag och Kevin njuter av en drink till innan vi också gör kväll.

 

24 mars

Vi vaknar på vår tredje årsdag, sträcker på oss och konstaterar att vädret verkar bra nog för en lååång promenad till Parc Guell som ligger rätt högt upp i stan. Det är söndag och det mesta är stängt när vi börjar promenera längs gator vi inte gått förut, förbi små dammar och mini-parker. Folk är ute med sina barn och leker, rastar sina hundar, åker inlines, sitter på bänkar och filosoferar. Vi går i ett par-tre timmar och mot slutet tog det, trots det inte alltför varma vädret, emot att gå upp längs backarna mot den häftiga mosaikparken som utgör en av Gaudís mästerverk. Vi får stanna vid en kiosk och köpa vatten.

 

Väl framme kan vi utläsa Parc Guell i mosaiken och vid entrén hörs musik från en liten grotta. Det är stort, soligt och fullt med människor överallt. Vi tittar uppför mängden av trappor och strömmen av människor och bestämmer oss för att INTE ta den vägen med en barnvagn. Istället letar vi upp en alternativ väg som leder runt hela parken. Det skulle visa sig vara helt rätt val. Det går inte riktigt att beskriva de vridna kolumnerna av sten, stigarna av gatusten i mosaikanda och den härliga utsikten över parken och omgivningarna. Och när vi väl kommer upp till ”torget” av sand och ser utsikten och all mosaik som allt är uppbyggt av blir man smått yr av tanken på hur mycket tid det måste tagit att anlägga detta. En vänlig själ kommer fram när jag tar en bild av Kevin och Celina och tar en bild på oss alla tre. Vi beundrar utsikten och går sedan nerför höjden på andra sidan torget och påbörjar vår tur tillbaka. Celina är som vanligt på toppenhumör och får leenden från turister från världens alla hörn.

 

Vi tar en liten annan väg tillbaka till hotellet, via La Sagrada Familia och förbi det hotell där vi bodde första året i Barcelona. Vi stannar och äter en sen lunch på stället på andra sidan vägen från hotellet, och det känns väldigt märkligt att vara tillbaka. Det är bara ett kvarterscafé, inget märkvärdigt ställe. Men vi minns hur det var för tre år sedan. Här delade vi på en flaska vin, pratade och var nervösa. Här kysstes vi för första gången. Här åt vi i stort sett alla våra bruncher de där dagarna.

 

Efter att kvinnan bakom baren ägnat ca 10 minuter åt att gulla med Celina och bett att få hålla henne, frågar vi om det går bra att sätta oss till bords. Hon nickar men sliter inte sina ögon från Celina, helt förtjust. Kevin och jag utbyter leenden och sätter oss, och beställer. Kvinnan kommer tillbaka med maten och frågar om hon får ge Celina en liten bit baguette. Vi försöker förklara att vi var här för tre år sedan, men varken hon eller hennes man förstår engelska och vår katalanska är i det närmsta obefintlig. Istället återgår vi till vår måltid. Vilken märklig känsla att sitta vid det där bordet, tre år senare (då i alla fall jag hade sagt att vår vistelse i allra högsta grad skulle förbli en engångsföreteelse) med vår niomånaders bäbis.

 

Vi rör oss tillbaka till hotellet (efter att kvinnan kommit ut på gatan för att säga hej då till Celina), mätta, trötta och redo för en lugn kväll. När vi kommer till hotellet och vårt rum är en städerska i full gång, går vi istället upp till takterassen. Jag beställer ett par Martinis medan Kevin är på toa, och vi sitter och njuter av utsikten. Celina vaknar och vi leker lite, visar henne att man kan doppa händerna i poolen, låta hennes badankor flyta där lite. Sedan går vi tillbaka i rummet och vilar ett par timmar.

 

Eftersom det är vår årsdag har Kevin bokat bord på en av hotellets restauranger, den mer exklusiva varianten som bara har öppet ett par timmar och därför endast tar förhandsbokningar. Vi hade i vanlig ordning reserverat bord för 2½ personer. Vi gör oss i ordning och jag känner mig spänd och förväntansfull. Min första kväll i Jimmy Choos... Vi duschar, jag sminkar mig, tar på mig min nya klänning från Monki, sätter upp håret och letar fram min söta lilla guld-clutch som var min mormors, och som hon gav mig i våras. Därefter tar jag försiktigt fram skorna, och jag riktigt hör hur någon gospelkör sjunger Halleluja medan jag tar på dem. De är höga. De är vackra. Jag känner mig som ”a million dollars”. Vi är klara lite tidigt och bestämmer oss för att ta en drink i baren medan vi väntar på att restaurangen ska öppna.

 

I baren är jag tacksam att jag valde en svart klänning till mina skor. De glittrar och glänser i den dämpade belysningen. Bartendrarna välkomnar oss mer än glatt, och medan Kevin beställer en G&T beställer jag en Vodka Martini. Vi sätter oss vid baren för att kunna konversera med bartendrarna. Den yngre gör min drink, och han gör mig inte besviken i sin konst att förbereda den. Han sprayar rysk vodka i ett nedkylt glas, häller graciöst i martini, drar snabbt och elegant en skiva citron över glasets kant och avslutar med att lägga i en enorm oliv. När han räcker mig glaset känner jag doften från citronen. Drinken är ljuvlig och vi sippar lite för länge eftersom det är dags för oss att gå till restaurangen. Kevin går dock och meddelar personalen, som glatt ger oss menyn att titta på i baren under tiden.

 

När vi väl tar hissen upp en halv våning och går över glaspassagen in till restaurangen finns där tända ljus, härliga orkidéer och stora tavlor på de vita neutrala väggarna. Ett bord har gjorts i ordning för oss, med en stol för Celina. Hon ler åt alla hon ser och bordet bredvid som redan är på sluttampen av sin fördrink blir distraherade i sitt samtal, måste sluta prata för att vinka åt Celina som förtjust skrattar tillbaka. Vi beställer och serveras ett gott vin.

 

I ärlighetens namn var maten sådär. Helt enkelt inte i vår smak. En av aptitretarna var helt okej, en klarade jag inte av att äta och förrätten gjorde att jag tappade matlusten. Maten var vackert presenterad, servicen var helt fantastisk och atmosfären underbar, men maten föll oss inte i smaken, trots väl genomtänkt och bra tillagad. Ankmousse och råa musslor, havskräftor och konstiga såser. Näe. Höjdpunkten var de utskurna stenarna som maten serverades i.

 

Vi är trots allt nöjda med kvällen, njuter av varandras sällskap och jag ler, varm inombords, åt blickarna som mina skor får när vi lämnar restaurangen.

 

 

25 mars

Vi sover ut, packar och gör oss i ordning för en picknick i Parc de Ciutadella. Först äter vi en god sista frukost på hotellet, checkar ut och lämnar väskorna där innan vi börjar gå mot parken. Vädret är varmt och härligt, och vi stannar vid en butik för att köpa dricka. Vi har med oss gelégodisar i ett fint paket som fanns på rummet när vi kom in kvällen innan, och nötter vi köpt i marknaden på La Rambla i förrgår.

 

Väl i parken letar vi upp ett ställe som verkar bra, nära dammen. Kevin påpekar då att det var exakt samma ställe där vi höll till förra året. Medan vi sitter där häller jag mig ett glas cava, lutar mig tillbaka och ser på när Kevin matar Celina. Hon kryper runt på filten med solhatt och jag fullständigt solar i minnet av förra året, när jag var sex månader gravid, Kevin drack cava och jag längtade efter just den här stunden, just nu när jag själv sitter med ett glas cava, och min underbara bäbis är med oss och kryper runt. Vi är bara i parken ett par timmar, men för mig är det den absoluta höjdpunkten på resan. Sol, en filt, vackra omgivningar och det bästa av sällskap, i en park i Barcelona. Vad mer kan man begära?

 

Så småningom bryter vi upp, med samma tunga känsla som alla år – måste vi åka hem? Måste vi lämna vårt paradis? Det är den varmaste dagen denna resa, vi börjar känna hur det bränner... Men vi går tillbaka till hotellet, möts upp av taxin som tar oss till flygplatsen och åker hem. Celinas första resa avslutas med ytterligare två flyg där hennes leende smittar av sig och hon i gången på väg in till Berlins öppna flyghall får ett skrattanfall. Närmare hundra resande vänder sig upp mot oss i trappan, och möts av en glad liten tjej i en BabyBjörn som bara inte kan sluta skratta. 

 

 

 

---

Tidigare resedagböcker från vårt Barcelona - staden där vår kärlek på riktigt började. :)

 

Barcelona 2012 - Sex månader gravid är jag åter tillbaka med denna man. :)

Barcelona 2011 - Återkomsten ett år senare, och vi firar 1 år..!

Barcelona 2010 - Jenny var ju egentligen Kevin... :) (Förlåt att jag ljög, mamma!)

 

 

Och bara sådär har sommaren gått. Senaste inlägget skrevs ett par dagar efter jag opererades för utomkvedshavandeskap. Lång paus efteråt. Men livet går vidare. Allt som finns kvar av den graviditeten är tre små ärr på magen och ett brev från sjukhuset.

 

Vi har hunnit med en midsommarvecka på ön i Nynäshamns skärgård och en intensiv vecka i London. Vi har haft många sköna och framförallt lata veckor i Uppsala. På balkongen i solen. I soffan framför en film. Vid köksbordet med härliga rätter och goda viner. Långa morgnar i sängen. Det enda någorlunda vettigt jag gjort är att (när jag väl fick lite mer energi efter vårens resande mellan Östersund- Uppsala och efter de helt ärligt rätt ansträngande operationerna) totalrensa hemma. Gick igenom alla garderober och skåp. Vi tog till och med tag i förrådet. Saker for ut i en väldig fart. Det är något terapeutiskt med att rensa. Ut med gammalt skräp eller icke-skräp man bara inte använder. Det behövs inte nödvändigtvis ersättas igen. Bara göra lite mer utrymme för sådant som faktiskt får plats i ens liv. Har man hundra plagg använder man ju bara de fem längst upp i högen. Har man tjugo plagg använder man alla. Efter inventeringen kan vi konstatera att vi har en hel del böcker, vinglas, musikinstrument och hundhår.

 

Och Celina…. Oj oj. Min älskade lilla tjej. I början på sommaren hade vi en bäbis. Nu har vi ett litet barn. En 1-åring. En riktig glädjespruta. Hon håller upp handen och tittar dig i ögonen när hon berättar, med mycket menande nickanden eller skakningar på huvudet, om något som är totalt omöjligt att förstå men så otroligt spännande. Hon har sagt sina första ord, och jag kan med stolthet meddela att de var på svenska. ”Tack”, ”oj” och ”hej”. Hon förstår dock en hel del annat. Säger man ”porridge” på morgonen börjar hon klappa händerna och titta efter sin skål med gröt. Säger man ”oh dear!” sätter hon handen mot pannan. ”Hur stor är Celina?/How tall is Celina?” får samma respons – upp med händerna i luften. Mormor sjunger ”Klappe klappe söte”, och då klappar vi händerna. När vi hittar pappas strumpor tar vi oss om näsan.

 

Och nu går hon. Hon tar sig fram överallt och vill helst gå själv, inte sitta i vagnen. Så hon har köpt sina första skor. Hon har också ärvt sin mammas organiseringsförmåga. Även om hennes mest går ut på att omorganisera. Hittade en leksaksring i min väska när jag kom till jobbet förra veckan. Kevin hittade ett trälock till en låda i diskmaskinen när han tömde den igår morse.

 

Ytterligare något nytt är att jag blivit lite av en pendlare. Jovisst, när jag arbetar i Sundbyberg på huvudkontoret åker jag minsann pendeltåg. Lite nytt för en jämte sådär. 1,5 timme dörr till dörr innebar totalchock de första dagarna och sedan en våg av insikt om hur lite egentid jag haft de senaste tre åren. Helt plötsligt har jag ju möjlighet att stirra blint ut genom ett fönster, lyssna på musik i hörlurar, och tänka på allt och ingenting. För att inte tala om lyxen att i smyg iaktta folk, ta det lite lugnt innan jobbet med te i en minitermos, eller på vägen hem varva ner efter alla härliga samtal med kollegor och mer eller mindre insiktsfulla gäldenärer. Kan nästan vänja mig vid att pendla. Kanske bäst jag ber om en permanent omplacering till Sundbyberg. Hoppsan! Redan gjort.

 

Det är ju faktiskt så otroligt skönt att komma hem till just Uppsala efter jobbet. Till sin egna fräscha, välrensade lägenhet, med en engelsktalande härlig man som lagar god mat, en unge som glatt kramas och exalterat jollrar om Nalle Puh-boken, och att ta en dusch tillsammans med en träkloss som någon lagt där.

Opererades igår och vaknade öm, förvirrad och fruktansvärt trött. Inte alls som förra operationen. Men denna pågick i två timmar och det var en annan sorts operation, förstås.

 

Efter lite sömn, lite illamående, lite fler sprutor genom en kanyl, en allergireaktion mot morfinet, tabletter och ett samtal med läkaren fick jag veta att jag fick åka hem. Finally.

 

Läkaren berättade att allt gått bra, att operationen tog två timmar men att de lyckades rädda äggledaren. De hade öppnat den och kunnat plocka ut fostret. Det finns en förhöjd risk för ytterligare utomkvedeshavandeskap nu men att jag med största sannolikhet, om jag så vill, kan bli med barn igen. Dessutom finns inga restriktioner på att motionera eller bada, jag frågade specifikt om jag får doppa mig vid sommarstället nästa vecka, och det fick jag. Jag jublade lite patetiskt och klappade händerna väldigt svagt. Kände mig lite löjlig med det bjöd jag på.

 

Så småningom kom jag hem. Jag går nu på starka smärtstillande och ser ut lite som en anslagstavla på magen, med tre plåster efter titthålsoperationen. Är fruktansvärt öm och går framåtlutad, väldigt sakta och skulle förmodligen behöva en rullator. Gick och la mig halv åtta igår och sov till nio imorse, så trött! Men jag känner mig så mycket gladare. Precis som jag skrev i mitt förra, extremt negativa och frustrerade blogginlägg som jag med tårar i ögonen och ilska i bröstet författade i sjukhussängen i torsdags - allt ordnar sig.

 

Har fått ställa in födelsedagsplanerna, förskjuta semestern och kan inte lyfta och hålla om Celina. Men jag är hemma, äggledaren är kvar och jag får simma nästa vecka. Då ska jag och Celina plaska och ta igen oss. Nu ska vi mysa, njuta av långledighet och glömma den här kämpiga våren.

 

Tack till alla er, vänner, familj och kollegor, som visat sådant stöd och engagemang! Tack för alla goa sms, fina meddelanden på Facebook och Whatsapp. Ni är underbara, det värmer i hjärtat och jag svär att åtminstone de inre såren läker snabbare tack vare er.

 

Pöss på er!

 

Mindre romantisk titel än 80- och 90-talsfilmerna kanske. Men sant. Det blir inget lekande och gosande nu. Inte semester. För istället ligger jag på sjukhus. Samma kvinna som idag tog bort de sista stygnen efter min förra operation konstaterade att jag måste läggas in på nytt. Så nu ligger jag med nytt plastarmband, ny nål, inväntar en ny operation imorgon bitti. Skillnaden är att jag inte ens får åka hem ikväll. De vill övervaka mig.

 

Precis när något läkt börjar nästa problem. Visst, jag kan vara tacksam för än det ena, än det andra. Att jag lever. Har en fin dotter. Arbete och inkomst. Och så vidare. Men just nu känner jag mig så less att jag nästan blir apatisk. När ska eländet sluta? När ska ovissheten upphöra? "Besked om två veckor" eller "vi vet inte hur illa det är förrän vi opererat dig" är meningar som för en kvinna som hatar frågetecken är i det närmsta oumbärligt.

 

Och kom inte och säg att jag åtminstone har en underbar dotter. Att jag behövde en operation efter förlossningen har för mig inget med henne att göra. Hon är världens underbaraste, och hon var mitt val. Att få problem efter förlossningen var inte mitt val. Eller hennes fel. Jag hade otur. Möjligtvis oerfaren barnmorska, vad vet jag.

 

Kom heller inte och säg nu att "problemet kommer lösas" efter den här operationen. Det är inte som att lämna in en bil på verkstan. Jag kommer inte vara tacksam för att "problemet" fixas, att jag får ligga på sjukhus i ett dygn och vänta på en operation jag ännu inte vet resultatet av. Att behöva opereras för utomkvedshavandeskap dagarna innan jag fyller år, Celina fyller år och det är midsommar - förlåt mig om jag är bitter och negativ, men jag är inte tacksam. Jag kan inte le jämt, och jag gör inte det nu. Jag säger alltid att saker och ting ordnar sig, nog gör det så nu också! Men säg inte åt mig att tänka positivt idag.

 

Sommaren förra året var hemsk. Nedstämdhet, blödningar, smärtor och foglossning som höll i sig i stort sett hela året. Jag såg fram emot just nästa vecka. Att bada vid sommarstället igen. Av alla veckor att råka ut för nästa sak - varför nu? Det blir inget bada nu. Jag kommer inte orka något på min födelsedag. Fler stygn, fler blödningar, fler ärr. Visst vill jag le och vara glad hela tiden, oavsett vad som händer. Men ibland bryter jag ihop. När saker blir för mycket är det svårt att göra annat. Jag klagar idag och går vidare imorgon. Så fungerar jag.

 

Och liksom för att runda av det hela kommer undersköterskan med sjukhusets middag: torr kyckling med överkokt ris och bönor.

Nämenskåldå.

 

En hel del har jag gnällt över det dåliga vädret förra året och framförallt sommaren, och eftersom jag spenderade de enda två dagarna det var soligt och varmt på förlossningen/BB har jag sagt att jag ska ta igen mig i år. Jag menar, jag brände mig inte ens förra året. Jag, som har rött hår, ljus hy och fräknar. Det säger ju en del.

 

Och jag har också gnällt över vädret här i Östersund för alla som orkat lyssna. Men så helt plötsligt blir det varmt och skönt och vi kommer på att vår balkong har toppenläge med eftermiddags- och kvällssol! Vad händer då? HSB beslutar om fasadarbeten och sätter upp ställningar som skymmer alla fönster, och såklart även balkongen.

 

Då fick jag nog.

 

Jag tror att tystnaden här på bloggen talar för sig självt. Det har varit en rätt upptagen vår. Inte ett ord har skrivits sedan Alla hjärtans dag och sedan dess har jag hunnit med att fara till Uppsala för att sedan fara till Barcelona (resedagbok kommer inom kort, lovar...), tillbaka till Uppsala, upp till Östersund för några dagars arbete, vidare till Storlien för påskfirande, tillbaka till Östersund, dock förkyld och sjukskriven, för att sedan åka tillbaka till Uppsala för massinvadering av Burnsmedlemmar, vänner och dop. Därefter arbetade jag en vecka från Sundbyberg för att Kevin skulle kunna umgås några dagar till med sina engelska barn och fira sin födelsedag. Upp till Östersund för ett par-tre veckor för arbete, sedan ner till Uppsala igen för att jag skulle opereras i fredags. I söndags åkte vi tillbaka upp till Östersund igen och stannade till för kalvsläpp på Bobacken på vägen.

 

Hängde ni med?

 

Knappt så jag har gjort det. Sitter och för över närmare 500 bilder från mobilkameran till datorn - varken mobilen, bloggen eller jag känns synkad. Operationen skulle kunna vara det sista på agendan för denna vår. Jag har varit fruktansvärt öm och mår fortfarande inte riktigt hundra eftersom jag har lite ont. Efter att kommit överens med chefen idag att jag ska sjukskriva mig några dagar på halvtid gick jag så hem strax innan lunch. Vid ett-tiden slocknade jag i soffan och sov i två timmar.

 

Kanske var det behövligt. Det tar tid att komma igen efter en operation, tydligen. Och energi för kroppen att läka. Det är urtrist att vara sjukskriven och bara sitta, men samtidigt måste jag medge att det inte känns bra efter några timmar på jobbet, det börjar göra ont. Det är heller inte roligt att tänka att man förlorar inkomst på sjukfrånvaro... Men å andra sidan är jag fortfarande nyopererad. När annars kommer jag ha en sådan legitim anledning att bara vila? Kanske gör det inget att jag är ledig på eftermiddagarna den här veckan? Kanske behöver jag i vilket fall som helst ha några extra timmar om dagen efter denna hektiska vår...

 

Ja, så säger vi. I'm in (/out?).

Vi hade tänkt vi skulle gå ut och äta. Men det var fullbokat. Min käre sambo lovar då istället att han ska laga något extra gott till oss. Det skulle visa sig vara något av en underdrift. När jag kommer hem från jobbet möts jag av ett fint uppdukat bord som ställts i vardagsrummet (eftersom jag inte fick gå i närheten av köket):

 

Tänk att det skulle krävas ett läkarbesök, lite ledsna tankar och sedan shoppingterapi innan jag listade ut (helt okopplat till läkarbesöket i sig) varför min motivation till shopping varit så extremt låg på sistone.

 

När jag blev gravid var det såklart ingen idé att köpa nya kläder eller skor, bara några toppar i stretch eller i större storlekar som gav utrymme för den växande magen. Efteråt tänkte jag att jag skulle unna mig massor med nya kläder, och jag köpte väl några. Men så ledsnade jag så fort, tappade gnistan att köpa. Tänkte att det är ju roligare att köpa till lilltjejen nu.

 

Men så har jag gått på stan, gått förbi skyltfönster och direkt tittat bort, helt ointresserat. Och för en tjej som älskar modetidningar, allra helst går i höga klackar, gärna pysslar om sitt utseende med hårinpackaningar, ansiktsmasker, noppar ögonbrynen, använder bodyscrub och spetsunderkläder, och har hösten som favoritmodesäsong, stämmer det inte riktigt att jag skulle ha tappat shoppingstinget. Kanske är det postgraviditetskroppen som gör att jag inte känner att jag passar i något, vad vet jag.

 

Men i lördags morse såg jag av en slump en bild på en modeblogg som fastnade i mitt huvud någonstans i bakgrunden. Senare på New Yorker i Uppsala provar jag ett par byxor, och en topp helt annorlunda för min vanliga stil - och trivs superbra i det. Kevin drar fram en jacka i en supervågad färg som sitter jättebra och jag tänker att NU förstår jag. DÄR har vi det.

 

Någonstans längs vägen har jag bytt klädstil utan att ha fattat det. Inte sådär radikalt att jag kommer börja använda punkrockarkläder, kortkorta kjolar eller köpa rockabillyklänningar, men en ny stil. Inte det gamla invanda, trygga. Helt plötsligt har jag känt mig superinspirerad, sugen på att gå ut och titta på kläder, se om jag hittar något som fungerar med den stil jag numera känner mig mer bekväm med.

 

Inte vet jag om det beror på att jag fyllt 25, blivit mamma eller börjat arbeta, och jag tänker inte lägga någon tid på att analysera det. Men nu ska det gamla ut och det nya in. Jag har för längesedan röjt upp bland mina hår- och sminkprodukter, lagt ner mycket energi och tid på att hitta vad som fungerar för mig, testar ständigt nytt - nu ska detsamma göras med garderoben. Rensade just ut två hyllor med kläder jag räknar som "mitt gamla jag", och de får ligga i karantän under en prövotid medan jag håller mig till de kläder som nu blivit befordrade. Jag tänker fortsätta leta upp bra modebloggar som kan ge inspiration (tips emottages tacksamt) - och jädrar du så jag ser fram emot Barcelonaresan om några veckor!

Jag tänkerocksåpåvadjagäter. Varje gång jag öppnar en chipspåse tänker jag på hur gott och välsmakande chips är.

Det här skrivs med min nya surfplatta. Är jag nöjd nog för att behålla den? Behöver jag det externa blåtandstangentbordet eller klarar jag mig med bara plattan?