-

Detta är min lista till tomten i år, tänkte publicera den här eftersom det var så lyckat och uppskattat till min födelsedag tidigare, inte minst från min sambo som kollade listan medan han gick ner på stan. :D Så nu hoppas jag att tomten läser bloggar!

 

 

Proffshårtork, någon av dessa två skulle sitta fint:

http://halens.se/elektronik-personvard-harvard-harfonar-404/hartork-artist-pro-082230/paging$1,27?oc=036

 

http://halens.se/elektronik-personvard-harvard-harfonar-404/harfon-session-style-kit-067668/paging$1,27?oc=036

 

 

 

Apropro White Tea Body Lotion:

Finns till bra pris på denna sida:

http://www.shopping4net.se/Skoenhet/Foer-henne/Kroppsvaard/Bodylotion/Apropro-White-Tea-Body-Lotion.htm?sPartner=Prisjakt&sClickID=Prisjakt-7-1

 

 

 

DKNY Be Delicious (jag har slut på en av mina favoritparfymer!)

Bra länk om tomten inte vill gå på stan:

http://www.pricerunner.se/cl/55/Damparfymer?other_hits=253:dkny%20be%20delicious|509:dkny%20be%20delicious;;1823;&q=dkny%20be%20delicious&ref=redirect&search=dkny%20be%20delicious&sort=4&sp=1

 

 

Loreal Absolut Repair, Lactic Acid (mitt schampoo i betydligt större och billigare ekonomiförpackning)

Finns på denna länk:

http://www.lyko.se/sv/artiklar/loreal-absolut-repair-shampoo-xxl-1500ml.html

 

 

Från The Body Shop

- Baked-Eye-Colour, shade 05 sage och 08 amethyst

Presentkort på Kicks (bl.a. så jag kan köpa smink från Clinique) 

 

 

Tack, tomten!!

 

//Cecilia, som har varit SÅ snäll och duktig i år - har ätit min spenat var dag och dessutom satt en söt unge till världen

 

...sedan jag tryckte ut en unge och sen knappt kunde sitta på veckor. Nu sitter ungen själv. Tiden har gått så fort, framförallt efter att koliktiden tog slut och vi fick tillbaka kvällarna, med en tjej som lärt sig att somna själv. Hon skrattar mer än hon är ledsen, och vi skrattar säkert hundra gånger om dagen.

 

Det här inlägget har jag skrivit två gånger förut, men på grund av en dator med haltande stabilitet har inläggen magiskt försvunnit medan jag skrivit dem (några hundra svordomar senare fick jag ändå lova att inte misshandla Kevins dator, han satte mig i soffan med ett glas vin och så småningom dämpades morrandet). Så sedan jag började skriva på ett inlägg om min fantastiska dotters otroliga utveckling (och eftersom hon är HELT unik är denna utveckling så otroligt mer fantastisk än alla andra bäbisars - förstås), har hon nu hunnit bli en månad äldre och det händer mycket på några veckor när man är pytteliten och växer.

 

Men poängen är i alla fall att hon inte är så pytte längre. Hon är mycket mindre pyttig. Hon sitter själv nu, är mycket mer koordinerad än hon var som det lilla knyte vi tog hem från BB på midsommarafton. Att interagera med folk är superroligt, och det tycker såklart tanterna på ICA är så sött. Kevin är övertygad om att hon säger "heeeeelllloooooo" men jag håller inte med - hennes första ord ska ju vara på svenska. Hon har vänt på sig ett par gånger, älskar att bada över allt annat (mest för att pappa skrattar så mycket när han blir totalt nerskvätt av hennes sprattlande) och har nu börjat äta riktig mat. Sötpotatis och banan är favoriterna, men broccoli och katrinplommon går också bra. Kyckling är hon inte helt säker på än, men det blir mer och mer. Gröt verkar bero på vilken dag det är och vilket humör hon är på. För humör har hon. Kan inte förstå var hon har fått det ifrån.

 

Hon snurrar hela varv på rygg i babygymmet, och sträcker sig efter och greppar saker. Mest så hon kan stoppa dem i munnen och tugga på dem. Därför jag är ändå glad att jag inte ammar längre, fick lite försmak på det en gång för några veckor sedan när hon bet till, glömde av sig i sugandet. Eh, aj. Mjölken tog slut för drygt en månad sen, det sörplade till som ett sugrör i en tom milkshake och sen fick det bli ersättning. Lite ledsen var jag först, men nu har jag ändå kommit på hur mycket lättare livet blivit. Kevin kan mata, hon kan äta liggandes i vagnen eller sittandes i bilen medan vi rullar, och hon har betydligt smidigare matrutiner och äter bara dagtid. Hon sover hela nätterna, runt tolv timmar. Det är egentligen en sån sak man nog inte ska säga till andra nyblivna föräldrar som ser ut som spöken och är helt slut av nattvakandet. Men jag hoppas att detta är vår belöning för koliktiden, då hon skrek 4-6 timmar varje kväll i tre månader. Det är sån skillnad på bäbis, nu är det så mycket enklare att vara borta på besök på kvällarna.

 

Humor har hon också. För ett par veckor sedan hade Kevin övat henne på att göra pruttljud med tungan hela dagen. På kvällen var hon dock ovanligt kinkig och ville inte alls somna själv som hon annars gör. Kevin dansade, jag vaggade, upp och ner ur sängen... Till slut la jag henne i vagnen och stod och vaggade medan jag tittade på teve. Något trött och frustrerad var jag, men märkte att det hjälpte eftersom hon tystnade. Jag vände på huvudet efter en längre stund för att kolla om hon somnat, och möts då av en tjej som, då hon fick uppmärksamhet, plirade till med ögonen, gjorde pruttljud med munnen och sen storflinade åt mig. Dubbelvikt av skratt, Kevin blev lockad att komma och kolla vad som stod på. Jag kunde inte andas och kunde därför inte förklara vad hon gjorde, men som på en given signal tittade hon upp på honom - och upprepade pruttljudet och sen storskrattade hon själv. Efter att jag och Kevin rullat klart på golvet kunde vi efter ytterligare en halvtimme lägga ner henne i sängen för natten.

 

7,6 kg och 64,5 cm. Lite skillnad mot 3,2 kg och 48 cm. Barnmorskan såg på kurvan att hon förmodligen blir längre än mig. Det är väl typiskt. Men jag har i alla fall mina högklackade skor. Fast fortsätter hon i den här takten har hon väl börjat använda dem och slitit ut dem för mig innan hon är fem år. Ni vet, samma år som hon skrivit sin doktorsavhandling. Still, unge. Mamma hänger inte med.

 

...Barcelona 2013!

 

2010 träffades jag och Kevin i Barcelona och började något fantastiskt. Och en tradition. Vi bodde på ett härligt men litet hotell, såg mycket och njöt av varma dagar och vin och att lära känna varandra.

 

2011 bodde vi på det bästa hotell vi varit till, Ohla Hotel (fantastiskt läge och service, modernt, underbar personal). Vi njöt av staden och hotellet, av att vara tillbaka igen - något ingen av oss trodde skulle hända.

 

2012 var jag sex månader gravid men vi gick ändå mycket och upptäckte ännu mer av staden. Vi besökte Ohla Hotels bar och bartendrar som kom ihåg oss, och grattade till magen - däremot var kostnaden för hög denna gång för att vi skulle kunna bo där. Vi bodde istället på ett stort hotell i en av hamnarna.

 

2013 kommer vi åka tillbaka med en nio månaders bäbis och lycka av all lycka - vi kan bo på härliga Ohla Hotel igen! Jag ser fram emot att resa dit - så mycket! Då är det ett år sedan vi varit utomlands, och det blir Celinas första utlandsresa (utanför magen). :)

Apropå hemska spindelhistorier och Halloweens fascination för dessa kräk med åtta ben, återkom sommarens näst värsta minne (det absolut värsta minnet var de självmordstankar jag upplevde medan jag klamrade mig fast i lustgasmasken ett par timmar innan Celina föddes). Vi tillbringade en vecka på landet, vår ö utanför Nynäshamn. Det är ett litet paradis med en stuga för var och en av mormor och hennes tre syskon, och det innebär lata dagar med sol och bad (om man inte just fött barn och ska hålla sig på torra land). Tyvärr innebär det förstås också ett och annat kryp.

 

Så första kvällen då jag skulle gå på toa innan jag skulle lägga mig tänder jag lampan i gången utanför dasset och duschrummet, och tittar mig storögt omkring för att titta efter djävulskap. Såg ett par mindre spindlar och rös, försökta kalkylera i vilken vinkel jag kunde gå för att undvika att vara direkt under en eventuellt fallande skithög. Tittar upp mot vänstra hörnet och fryser till is i tre sekunder innan jag ger upp ett mycket ynkligt och patetiskt läte, tar ett skutt bakåt och springer tillbaka mot stugan.

 

Jag öppnar dörren och Kevin ser på en gång att något är på tok. Jag gråter och skakar. På fullt allvar. Jag förklarade enkelt att spindeln som hänger där gör att jag hellre håller mig, den är ju stor som en jävla dörrvakt. Efter att han erbjudit sig att följa med mig försökte jag ta mig samman, men det gick inte. Han skakade på huvudet - jag är inte mörkrädd, har jobbat med våldtäktsmän och seriemördare, ägnat större delen av min studietid med att läsa om fruktansvärda fall och hemska mänskliga monster, har inget emot att få händerna skitiga med trädgårdarbete bland maskar och grodor - men en liten jävla spindel gör mig livrädd och handlingsförlamad? Jag insåg att min underläpp darrade och att jag förmodligen såg ut som en femåring när jag med gråten i halsen svarade: ....men den ÄR inte liten...!

 

Okej. Irrationellt, jag vet. Men jag erkänner mig slagen när det gäller spindlar. Kevin kunde inte hitta spindeln när han följde med mig ut, den satan gömde sig nog när jag förde oväsen och det hjälpte ju knappast mitt case i att övertyga Kevin om att den verkligen VAR stor. Men det var den. Så nästa dag sms:ade jag min bror.

 

Jag: Kommer du ihåg när vi för många år sedan tog med din soft air gun ut i ladugår'n och sköt sönder den där gigantiska spindeln?

Joachim: Hm... lite vagt. Hur så?

Jag: Ta med pistolen ut när du kommer imorgon.

Joachim: Ah, jag förstår. Will do!

 

Åtminstone en på min sida. Men när Kevin ett par dagar senare faktiskt såg spindeln erkände han att det nog var den största han sett i Sverige. Sen försvann den in i sopborsten och kom ut som delar. Vettskrämd stod jag bakom Kevins rygg, men jag fick min hämnd. Världen var räddad och jag kunde gå på toa igen.

Jag går in i Celinas rum för att kolla till min sovande lilla ängel som somnade till så lätt i sin egen säng, för en powernap under dagen. Jag står där bredvid spjälsängen och ler sådär som bara en lycklig kärleksfull mor gör, beundrar hennes fridfulla ansikte och små knutna nävar som ligger på kudden bredvid hennes huvud. Och lika löjligt gosigt böjer jag mig ner för att snusa lite på henne, dra in hennes underbara doft innan jag lämnar rummet - när jag plötsligt stannar upp mitt i rörelsen.

 

Det sitter en spindel där. Vid spjälsängens kant. Två decimeter från min dotters huvud. TVÅ DECIMETER FRÅN MIN DOTTERS HUVUD. Mitt i luften, uppenbarligen på ett redan spinnt nät. Jag kan inte skrika, då väcker jag Celina. Den där jävla spindeln förstår det, ser det, och ler elakt mot mig.

 

Men den spindeln skulle ha förstått bättre. Mig jävlas man inte med. Jag tänkte tyst för mig själv, spindlar accepterar jag inte i närheten av min dotter. Det kallas modersinstinkt. Muckar do med mäj, muckar do med döden. Så stolt i ryggen och med bestämda steg gick jag ut ur rummet för att ta itu med saken.

 

Jag gick fram till Kevin. Sa med huvudet något sänkt sådär så att mina ögon fångar uppmärksamhet och han därmed kan förstå att jag har något viktigt att säga. Min röst är allvarlig så medan jag proklamerar denna överfarliga situation tittar Kevin upp och jag säger väldigt modigt:

- Jag kan inte skrika detta eftersom jag inte vill väcka Celina. MEN. DET. SITTER. EN. SPINDEL. VID. HENNES. HUVUD.

Kevin himlar med ögonen och jag kastrerar honom mentalt för att han inte bara flyger ur stolen och springer in till henne för att rädda henne.

- HOW. ARE. YOU. STILL. SITTING. IN. THAT. CHAIR?

Rädd att jag får ta tag i situationen helt alldeles själv går jag och hämtar lite hushållspapper att linda in djävulsskapet i. Kevin tar det ifrån mig och börjar gå mot Celinas rum. Jag säger då att detta är INTE en situation då han ska försöka rädda den lilla satan ut i friheten utan att detta är en AIM TO KILL-situation.

 

Kevin konstaterar förvånat att jag faktiskt hade rätt, jag kastrerar honom lite till mentalt för att han ens tvivlat på mig. Jag har ju alltid rätt när det gäller spindlar.

 

Spindeln ihopknycklad och borta. Ordningen återställd. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag böjer mig slutligen ner för att kyssa min dotters panna. Under tiden tittar jag dock något paranoid omkring, ifall spindelfan har lämnat egna döttrar ikring min dotters spjälsäng.

 

Man skulle ju kunna tro att jag är grymt rastlös. Sedan 2006 har jag bott i fyra olika lägenheter i tre olika städer, i två länder. Jag har läst upp till 450 högskolepoäng, farit runt halva Europa, bilat genom 7 länder, hunnit gå på bal på Park Lane i London, dansat på en nattklubb i Barcelona, fått matförgiftning i Rom och ätit fantastiskt god italiensk och spansk mat i Köpenhamn. Jag har bytt sambo, skaffat barn och jobbat på Manpower och Kriminalvården. Jag har gått på museum i gamla fängelsehålor längs Southbank i London och ätit något av de godaste som serverats mig på tallrik i gamla fängelsehålor i Uppsala. Jag har bestigit mindre berg i Grekland, åkt skidor utför lite högre berg i Storlien. Jag har haft hemligheter, lycka, tårar och ovisshet. Inte en enda höst sedan 2004 har jag kunnat säga att jag vet var jag är om ett år. Och 2012 är inget undantag. Jag har ingen aning om var jag kommer vara hösten 2013. Det kan vara skrämmande, orsaka lite snurrande i sängen om natten. Men inte länge. Sen somnar jag i alla fall med ett leende på läpparna, trygg i att det alltid ordnar sig.    

 

För exakt ett år sedan var jag fortfarande ovetande om att jag var gravid. Däremot hade jag fått ett brev om att jag var tvungen att flytta från lägenheten jag bott i ett par år. För två månader sedan hade jag inget jobb. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle träffa en engelsman som skulle ta några månader på sig att vända upp och ner på mitt liv. Nu sitter jag i en bostadsrätt, nattade för en timme sedan min lilla solstråle till dotter och min sambo for iväg för att spela badminton med några kompisar. Själv sitter jag och funderar på vad jag ska ha med mig på tjänsteresan jag ska iväg på, min första vecka på mitt första jobb som jag påbörjar i december. Det känns som att det bara blir bättre och bättre. Var kommer jag vara om tre månader, tre år? Jag väntar med spänning.

 

Jag har läst det så många gånger på Facebook, andras statusrader. Folk som har fått jobb efter examen, lyckats stadgat sig och vet med sig att framtiden är stabil. Jag har läst så många skriva "Det går bra nu". Fortfarande kan jag inte säga att jag vet var min närmsta framtid kommer ta mig i långa loppet, och det är charmen med mitt liv. Det oförutsägbara, inte tacka nej till chanser, våga ta stora steg, testa nytt, se livet som ett äventyr. Och så vill jag ha det. När jag nu också har ett jobb, sambo, barn... Trots att det för de flesta betyder att de stadgat sig och "slår sig ner" vägrar jag göra det. Jag är inte bunden. Man är inte mer låst än man gör sig, det har Kevin lärt mig. Jag är fri och villig att fortsätta se och upptäcka. Och så vill jag ha det.

 

Så nu är det min tur att säga det:

Barn är inte speciellt praktiska. De tar plats, kräks på grejer som därför ideligen måste tvättas, de tar tid ifrån ens vardagssysslor och för mig är det helt oförståeligt att en liten tjej på en halvmeter kan fylla upp en halv bil. Barnvagn, bilstol, kläder, blöjor, skötväska, bröstpump, amningskudde, mängder av handdukar och extra lakan då man ska sova borta. Babysitter, babygym, skötbord, garderobsutrymme. De tar plats. Tid. Och så mycket kärlek man inte visste att man hade. Men det har man.

 

Och apropå praktiska detaljer som underlättar existensen av detta opraktiska underbara väsen så har jag ett par råd till föräldrar eller blivande föräldrar (ni andra har förmodligen inget intresse av att läsa vidare utan kan återkomma till ett mindre bäbisfokuserat inlägg - de kommer!). Observera att de är råd och inget annat - alla är olika, både föräldrar och barn, och därför är det inte säkert att detta fungerar för er. Så det är därför bara rekommendationer. Men jag har såklart som nybliven mamma upptäckt några saker som är OTROLIGT funktionella och som jag och Kevin absolut inte skulle vilja klara oss utan.

 

Lägg det märket på minnet. Bröstpump och flaskor - allt totalt kompatibelt, pumpa ner i en flaska du antingen sätter lock på och ställer in i kylen/frysen, eller sätter napp på och använder som nappflaska. Underbara grejer. Köp extra så behöver själva förvaringen av bröstmjölk aldrig bli ett problem. Flaskorna kan sen såklart också användas när bäbisen äter fastare mat. Att pumpa är definitivt jag rekommenderar: sådan frihet för mamman som kan undvika att amma offentligt, ta ett glas vin då och då, springa på gymmet, sova längre - pappa kan mata! För mig släppte en del av pressen kring amning, för det ämnet är otroligt hypat. (Amma amma amma säger alla. Ja, ja.) Dessutom finns babylarmet SCD535, toppen på så många sätt jag inte orkar rabbla och babbla om här. Philips Avent har också en mängd andra grejer som kan vara av intresse!

 

2. Adapter till barnvagnen som bilbarnstolen kan fästas i. Underbart på shoppingrundor då en sovande bäbis inte behöver väckas! Har verkligen underlättat så många gånger att jag inte kan räkna dem.

 

Under föräldrautbildningen före förlossningen och genom informationen man får efteråt får man höra precis allt man ska eller inte ska göra, och det är kurvor och amning och pekfingret hit och dit. Till slut blir det så mycket att man undrar om det ens finns rum för eget sunt förnuft och ungefär när det började pratas om att man inte ska äta jordgubbar under amningen slutade jag lyssna. En härlig barnmorska på MVC sa till och med att man ju faktiskt inte behöver berätta allt för BVC. Jag bestämde mig för att prova mig fram och ta saker som de kommer, och jag har då inte haft några problem. BVC finns om man behöver dem, men har jag någon fråga en tisdagseftermiddag om amning eller smakportioner eller sovrutiner fungerar Googles sökfunktion alldeles utmärkt, såväl som erfarenhet av vänner och familj. Hemsidan 1177 räcker också långt!

 

Att få bäbis är billigt. Gratis, faktiskt. Att HA bäbis är betydligt dyrare. Alla ovan nämnda saker kostar skjortan och jag är inte ett dugg förvånad över att andrahandsmarknaden av barnsaker är så utbredd som den är i Sverige. De hinner knappast slitas ut och är ofta i bra skick. Men det är inte alltid det känns lika roligt att använda begagnade saker. Vad vi har upptäckt är att saker är så otroligt mycket billigare i England, även om man beställer hem. På amazon.co.uk har vi köpt saker till upp till en tredjedel av priset här i Sverige - inklusive fraktkostnad! Och leveranstiderna har varit jättekorta, bara några dagar. Så spara tid och pengar, och kolla där först innan ni åker ner till Babyproffsen eller Barnens Hus och lägger ut hundratals kronor mer än ni behöver på saker ni vill ha. Vi har köpt bröstpump, alla tillhörande flaskor och babylarm därifrån.

 

Sudocrem är en salva mot röda rumpor. Istället för att köpa en 50g Silon-salva på Apoteket för 50 spänn kan du få tag på 400g Sudocrem för runt 35 spänn i England. Råkar man inte besöka England något (eller har en bonusdotter därifrån som kommer på besök med jämna mellanrum) går det att beställa från amazon.co.uk för 50-lappen. Vad gäller blöjmärken och vad som är bäst mot röda rumpor har vi märkt att det totalt varierar från bäbis till bäbis, så prova er fram istället för att köra på det som alla säger är bäst - alla säger olika (däremot rekommenderar jag att ni går med i Pampers- resp. Liberoklubben och samlar poäng till gåvor!). 

 

Istället för en skrymmande balja i badrummet (för oss som inte har ett badkar att bada den lilla människan i) är Flexibath ett hopfällbart badkar som är så himla lätt att stoppa undan när det inte används! Går även att köpa ett stöd till att sätta bäbisen i när den är i badkaret så man får händerna friare. Mycket praktiskt, gillas starkt av en minimalist som jag. :)

 

Nu ska jag mata bäbis i vår nya soffa och titta på Desperate housewives medan höstvädret trycker på och ger en lust att tända levande ljus. Att vara mamma är kanske inte alltid så praktiskt eller billigt, men förbaskat roligt och mysigt! Och med rätt grejer behöver det inte vara speciellt krångligt heller. ;)

Jag klagade inatt på att min bäbis sov i fyratimmarspass. Ett rejält tillbakasteg från de sju timmarna hon sovit i stort sett sen hon föddes, kände jag.

 

Sen sms:ade en kompis mig. Hennes 20-åriga kusin hade dött i sängen under natten. En annan vän satt på tåget på väg till sin döende farfar. En tjej jag känner från min studietid i Umeå visade idag bilder från begravningen av sin bäbis som dog i magen. Den lilla flickan fick aldrig se sina föräldrar.

 

Livet är bräckligt. Ålder är bara en siffra, en siffra utan garanti. Det är en sådan klyscha, men det gäller verkligen att leva medan man kan och uppskatta det man har. Imorgon kanske det inte finns. Jag tänker inte gnälla på att min dotter skriker på kvällarna eller sover korta pass på nätterna. Det betyder ju ändå att jag har henne. Min lilla älskade tjej som nu skrattat för första gången. Ett sådant där härligt barnskratt med lysande ögon och uppspelta gester med kroppen. Så omedveten om allt det tunga som finns i livet. Åh vad jag önskar att hon aldrig behöver uppleva sorg och smärta, att hon kan ha ett sådant genuint leende på läpparna resten av sitt liv, så oskyldiga, djupa ögon som aldrig sett ont.

 

Å andra sidan, om hon inte upplever tårar kanske hon inte uppskattar de där härliga stunderna när det är så lätt att skratta och livet är underbart. Det kanske behövs kontraster för att man ska få perspektiv. Och verkligen se när det är toppen. Som när det är fredag och man äntligen får äta sina favoritchips. Eller gå på gymmet efter månader av graviditet. Kanske till fullo betalat av en skuld som länge hängt över en. Som när man är nykär. Som när man lyckats på en tenta. Får det där första jobbet. Äntligen köpt sig sin drömbil. När man hänger på stan med närmsta vännerna. Det där leendet man får på läpparna när man ser en liten valp göra klumpiga, urgulliga rörelser. När det plötsligt händer och man vinner pengar. Eller som att få en dotter som får även det mest ledsna hjärta att lättas, och det tröttaste ansiktet att le efter en lång natt.  

För er som inte hört eller läst om det, eller som vill läsa det igen - jag har fått jobb! Jag sa till Maria, en härlig tjej från studietiden i Umeå (bläddra tillbaka några år på bloggen så finns hon i vart och varannat inlägg!), mer eller mindre på skämt att fixar hon mig ett jobb med henne i Östersund så kommer jag. Och det gjorde hon. Så nu kommer jag.

 

Efter semestern frågade hennes chef om några i teamet kände jurister som ville ha jobb. Maria nämnde mig, chefen blev eld och lågor och samma eftermiddag frågade han över telefon om jag ville komma på intervju. Dagen efter ringde jag tillbaka och sa att jag skulle köra upp till Östersund en vecka senare. Måndagen efteråt gick jag från en vad som kändes som en mycket lyckad intervju på Kronofogdemyndighetens skuldsaneringsenhet. Ett par veckor senare blev jag erbjuden ett vikariat (när jag gick på intervjun fanns nämligen inte ännu ett jobb ledigt) som jag påbörjar den 3 december och som fortgår till sista augusti nästa år. Jag sökte inte det här jobbet innan jag gick på intervjun. Han hade inte ens ett CV, jag var ett blankt papper för honom så intervjun var definitivt annorlunda mot de tidigare jag varit på. Men det är också ett sätt att få jobb. Jag skojade med en kompis. Hon levererade, så nu köpte jag pliktskyldigt en topp till mig själv i hennes favoritfärg - chockrosa.

 

 

Så vad innebär då detta rent praktiskt? Jo, vi behåller lägenheten och Uppsala som vår bas. Initialt var vår idé att hyra ut lägenheten, men idén att främlingar bor i vår bostadsrätt, sliter på våra golv och skitar ner i våra skåp var inte särskilt lockande. Bara tanken på att flytta hela bohaget sved till i plånboken, så den klappade igen och gömde sig. Istället ska vi i början bo hos min mormor i Krokom, en tillfällig lösning som fungerar alldeles utmärkt att starta med, både ekonomiskt och praktiskt.

 

Såklart blir det några ledsna miner här i södern. Jag har lovat att skriva ett kontrakt till mamma att jag flyttar ner om ett år igen, hon vill inte släppa iväg mig utan att ha det svart på vitt. Jag nämnde att det är ju i alla fall inte är så att vi ska flytta till London, men då sa hon att restiden dit är kortare. Suck, Nåväl, hon vänjer sig nog. Speciellt som vår plan är att komma ner till Uppsala nån gång i månaden och träffa folk och njuta av lägenheten. Under tiden kommer sms, Whatsapp och chattfunktionen på Wordfeud användas hårt med alla vänner. I alla fall de som bor här. Men sedan kommer jag tillbaka, det här för en kortare period - det är i Uppsala jag vill vara. (<-- Se mamma, svart på vitt!)

 

För de som bor i Östersund/Krokom har det blivit många glada reaktioner. Pappa får sin dotter och dotterdotter tillbaka några månader, Linda har lovat att jag kommer se så mycket av henne att jag till slut ledsnar, och jag ser fram emot fler härliga middagar med Jenny och många skratt med Maria och Markus! Sen ser jag verkligen fram emot själva jobbet! Nya kollegor, nya uppgifter, flextider som passar sig mot familjelivet och ett team som verkar vara toppen! Och mitt jobbsökande är över för denna gång. Istället ska jag njuta av att få användning för mina examen och den arbetslivserfarenhet jag har, medan jag skaffar mig betydligt mer!

 

Champagneflaskan jag fick då jag tog ut min juristexamen och som jag lovade mig själv att öppna när jag fick mitt första jobb... Så gott det smakade!

 

 

Såhär blev projektet med Celinas rum, som hon nu har flyttat in i. Hon sover jättebra där, mycket bättre än förväntat, som att hon inte märker någon skillnad mot när hon sov i vårt rum. Jag flyttade med Nalle Puh-bilderna jag satt upp på väggen ovanför spjälsängen så hon inte skulle märka någon större skillnad första natten, men det är väl klart att hon ser att det inte är samma ändå - det luktar ju såklart annorlunda, ljuset är inte detsamma. Men hon har inte varit ett dugg svårare att ha i det rummet. Det är faktiskt nästan så hon sover bättre, förmodligen för att hon får vara ostörd. Hon hör fortfarande ljuden från lägenheten, men katten kommer inte in och väcker henne, jag och Kevin kan gå ut på balkongen utan att störa och det finns uppenbara ställen att förvara hennes saker på. Som vanligt är det väl jag som stått för det mesta av inredningsvalen (förutom hyllorna, det var Kevins absoluta önskemål) och för det mesta har jag fått som jag vill (helt enkelt för att Kevin helt hållit med) - utom vad gällde orkidétavlan. Den var Kevin väldigt anti, och jag som för det mesta böjer mig för hans invändningar sket denna gång fullständigt i vad han sa och införskaffade den. Efteråt har han många gånger stannat upp i dörröppningen och nickat uppskattande. Och sagt att jag fick till det bra. Till och med tavlan.

Olivträdet i fönstret där även babylarmet står så vi alltid harstenkoll på henne. Lite nojig att jag inte ska höra henne på en gång när vi sover har vi nämligen det med oss under natten. 

 

 

 

Nalle Puh-mobil. =)

 

 

 

En mjuk lekhörna när hon börjar krypa och gå. Sittpuffar med förvaring i, gillas!

 

 

Den omstridda tavlan. Jag älskar den, tycker det är så härliga färger!

 

 

Sovhörnet där Celina ofta kommer till ro helt själv på kvällarna och nätterna, och där hon på morgnarna ligger och funderar för sig själv och sedan blir jätteförtjust när mamma eller pappa säger godmorgon.

 

 

Filten är supermysig, "fluff" på ena sidan och mjuk fluffigare fleece på andra. Blir bra i vagnen sen när hösten smyger sig på :)

Kevins dotter är underbar, hon bjuder på sig själv, och är rolig både genom att vara snabb och seg! =P Några exempel:

 

Kevin till Alice (de pratar om meloner och citroner): Melon and lemon are anagrams.

Jag sitter där och tycker Kevin är otroligt nedvärderande som påpekar detta uppenbara faktum för sin dotter, jag menar, det är väl klart hon fattar det? Tittar på henne och ler, stelnar mitt i leendet när jag ser att hon sitter och suger på sin Coca-Cola och verkligen funderar på vad Kevin just sagt. Känner min självklarhet inför hennes förmåga att hänga med svikta något när hon efter någon minut höjer blicken i plötslig insikt och säger:

- Oh yeah....!

 

Kevin: Cecilia keeps getting hit on. I don't get hit on!

Alice: No, you just get hit.

 

Kevin: Cecilia is really fat now, she is! *pekar på min gravidmage*

Alice: She is pregnant, what is your excuse?

 

Kevin till Alice: Do you know of Mark Twain?

Alice: ....Ehrm... Is he a brother of Shania Twain?

 

Cecilia till Kevin: Kevin, have you heard of this word, I can't quite remember what it was, bit it ended with "-ology" and it is about "the love for the written word". Quite poetic.

Kevin: Hm, I see... Interesting, did you read about that now?

Cecilia: Yeah.

Kevin till Alice: Alice, do you have a love for the written word?

Alice: What word?

 

Cecilia: They call this the land of the midnight sun because the sun is up all day and all night.

Alice: At what time can you really see the sun then?

Cecilia: At midnight...

Alice: Oh.

Vi har fått otroligt mycket fint till vår lilla tjej - bodies, jackor, byxor, skallror, mössor, skor (yay!!), böcker och mössor. En riktig höjdare var förstås blöjtårtan från brorsan, C2 och Maja-Mys:

 

 

Ramen står på en hylla i Celinas nya rum, den lilla mysapan ligger i barnvagnen och napparna har använts för fullt. Skorna har hon nog ett par månader kvar innan hon kan använda, men ett par av bodiesarna har hon nu vuxit i. Av blöjorna finns inga kvar. Vad som inte syns på bilden är ett par hårspännen i samma mönster som skorna, har förstås försökt använda dem då jag tycker det är så sött att Celina har så mycket hår - men det är alldeles för fint och tunt för att några spännen ska kunna stanna kvar på plats! (Can't blame a girl for trying...) Både jag och Kevin uppskattade verkligen denna present, den hade liksom allt. Jag sparade till och med rosetten och hade i hennes rum ett tag, medan det ännu var rött. Nu är Celina däremot inflyttad i ett rum som numera har lila och vitt tema, stora tjejen...

 

Toppenpresent, helt enkelt. Tusen tack igen, hörni! ;)

 ...för dessa stunder!

 

Tre kvällar i rad skrek och grät Celina tills vi gav upp och jag gick och la mig med henne, tänkte att så bunden man blir som mamma, inte kan göra exakt det man vill när man vill. Men tre kvällar i rad låg jag där med en liten tjej som kurat in sig tätt intill och jag låg och snusade henne i håret, kände hennes lilla varma kropp mot min och höll hennes hand. Så liten, och äntligen lugn. Tre kvällar i rad då jag inte velat vara någon annanstans, och låg kvar trots att hon för länge sedan somnat och jag till slut gjorde detsamma.

 

Visst är väl livet annorlunda. Men ändå inte. Jag tycker verkligen inte det är så superstor skillnad mot det vi hade innan, inte nu när jag äntligen mår bättre och nästan känner mig helt som mig själv igen. Jag och Kevin gör fortfarande sånt vi tyckte var roligt. Åker runt och tittar på saker. Handlar mat. Lagar god mat. Eftersom jag kan pumpa mjölk så bra kan jag också ta ett glas vin då och då. Visserligen ser kvällarna helt annorlunda ut, i alla fall tills lilltjejen äntligen ger upp kampen mot John Blund. Sen ser vi en film, tar en kopp te och pratar, äter chips eller tar en vattenpipa i sommarkvällen.

 

Det är nog mer jag som är annorlunda. Inte lika stressad, saker får ta sin tid, jag bryr mig verkligen inte. Jag känner att jag har all tid i världen. Att gå upp halv fem på morgonen är inte jobbigt. Ja, ni läste rätt, sömnens drottning och den mest morgonskygga människan skrev just svart på vitt att det inte är jobbigt att gå upp tider som hon tidigare skulle klassat som olagliga. Jag har använt högklackat EN gång under hela sommaren (det blir dock mer av det bara foglossningen läker!). Jag har inte brytt mig om att halva sommaren regnat bort, jag har ju haft Celina att mysa med inomhus. Mysa. Med det menar jag allt. INKLUSIVE att byta blöjor. Inte för själva blöjbytandets skull, utan för att Celina känner igen figurerna jag satt upp under skåpet ovanför skötbädden, och hon älskar dem. Hon blir jätteglad och börjar jollra åt dem. Jag shoppar hellre åt henne än åt mig (trots att jag gått ner så pass att jag redan för några veckor sedan vägde mindre än innan jag blev gravid). Jag absolut avskyr och hjärtat blöder när hon gråter, men jag vänjer mig mer och mer och har nu blivit så pass stark att jag börjat natta henne i sin säng under högljudda protester. Det är dock jobbigare när någon annan har henne och hon gråter - och just det är en annan sak som ändrats hos mig. Jag var inte säker på att jag trodde på den biologiska modersinstinkten, men satan så starkt bandet är mellan mig och mitt lilla hjärta. Det som skrämmer mig mest av allt numera är att det ska hända henne något. Jag har blivit nojig, tycker inte om när Kevin kör fort, tänker ut diverse mardrömsscenarior av olyckskaraktär som absolut inte får hända. Sedan blir jag såklart smått personlighetskluven när jag mår dåligt över att jag ens lyckas fundera ut dessa scenarior, och överväger då om jag är sjuk, överbeskyddande eller helt enkelt en vanlig mamma. Men typ i karikatyr.

 

Mitt i allt pysslande, nojande och ammande finns där något annat som växer fram. Inte bara kärleken, som ju blir starkare för varje dag som går, utan glädjen. Jag tänker på hur mycket hon redan har vuxit, och ser fram emot det som kommer, när hon vänder på sig första gången, börjar krypa, gå, säga sina första ord (som självklart ska vara på svenska och helt självklart kommer vara "Jag älskar dig mamma, och pappa också, men varför pratar han så konstigt?"). Jag ler inombords när jag ser framför mig hur jag kommer hem från en lång arbetsdag till en matkladdig liten unge med kritrester över kläderna som springer emot mig för att krama mig och ge mig en teckning. Och det är faktiskt det absolut bästa av allt med den här lilla tjejen. Tecknen på att hon känner igen mig och visar med hela kroppen hur glad hon blir när hon ser mig, och hur hon kommunicerar med diverse läten och miner, mer och mer som prat och skratt.

För det är nog den största skillnaden. Det absolut bästa jag vet i hela världen är numera ett leende från min dotter. När Celina skrattar mot mig och Kevin försvinner allt annat.

John Martyn spelar i bakgrunden, Kevin vaggar runt lilla Celina i deras nattrutin de haft sedan hon föddes. Sex veckor har gått sedan vi kom hem med denna nya lilla människa, och då var allt så nytt och fantastiskt och omtumlande och stort. Vi har hunnit med en förlossningsdepression, några BVC-besök och resor till skärgården, Jämtland, Bobacken och en mindre (och något internationell) släktträff i Hälsingland. Det har gått några veckor sedan jag sist uppdaterade bloggen, men för mig känns dessa veckor mer som ett par-tre månader.

 

Celina har haft ett par skrikiga veckor, så misstankar om kolik väcktes. Nu har hon de senaste fyra kvällarna varit en betydligt lugnare bäbis, så vi får hoppas det bara var en skrikperiod. Vi börjar så smått införa nattadags-rutiner nu när vi märker hur hennes dygnsrytm ser ut. Hennes dag slutar inte förrän någonstans mellan midnatt och två på natten, men hon sover hur bra som helst - mellan fem till åtta timmar. Underbaraste nu är att när man tittar ner i spjälsängen på morgnarna när hon vaknat får man världens goaste leende till svar.

 

Jag har också hunnit gå på arbetsintervju. I Östersund. Den kom lite sådär oväntat och snabbt som ett strömavbrott, och nog blev det ett avbrott alltid. Vi satte oss ner och diskuterade huruvida jag ska ta jobbet om jag blir erbjuden det och att vi i så fall ska flytta, eller om jag ska tacka nej och hoppas på det bästa här nere. Svaret är att jag inte kommer tacka nej. Och vi kommer flytta oss uppåt Krokom/Östersund OM jag blir erbjuden jobbet. Det kan falla på att jag inte vill börja förrän 1 december från mammaledigheten (Celina är då fem månader) och de kan behöva någon tidigare, men vi har i alla fall det praktiska ordnat om jag får jobbet. Vi behåller lägenheten i Uppsala och har det som vår bas/holiday inn. Vi åker hit när vi kan och vill, och när jag jobbar bor vi hos min underbara mormor som inte väntade med att erbjuda oss att bo hos henne i hennes stora hus..! Jag är ju trots allt född och uppvuxen där, har pappa, mormor, vänner... Skulle vara mysigt att åka "hem" några månader.

 

Vi vet inte riktigt vad det blir än, men det kan bli Östersund i slutet på november. En fot i Uppsala och vårt liv där, en fot i Jämtland. Gammalt och nytt. Hur det än blir är det ett nytt kapitel, och det är så härligt och spännande!

 

 

 

Nu har vi börjat landa hemma. Första dagarna var jag helt klart i något sorts efter-förlossnings-adrenalinvakuum, var fruktansvärt öm men inte så fasligt trött. Celina sov så bra att vi fick ta igen många timmar under nätterna och hemma kunde vi stöka på som vanligt utan att vara konstant uppehållen av bäbispysslande då hon sov så mycket. Jag hade till exempel tid att göra comeback på balkongen när hon var sju dagar gammal (fy f** vad jag älskar att inte vara gravid längre!):

 

 

Jag måste dock säga att jag inte var förberedd på hur jobbigt det skulle vara efteråt. Med stygnen, oron för om det kommer läka ordentligt, med smärtan i muskulaturen, ömheten och svullnaden i brösten, hormonerna som påverkar humöret och det förbannade eviga jobbet med amningen och få till jämn matning på bägge brösten, hoppas att de inte blir stinna och när de blir det hoppas att det lägger sig snart. Det sa de ingenting om. Andra mammor är uppe och går bara någon vecka efteråt. Förklaringen jag fick till den värkande muskeln är att foglossningen jag har gör att muskeln måste jobba hårt för att kompensera det lösa bäckenbenet och därför lätt blir ansträngd. Fruktansvärt obekvämt, men skönt att åtminstone veta varför jag har ont. Har heller aldrig hatat mina bröst så mycket som nu. Det är synd att de inte går att haka av och lägga ifrån sig. Däremot har jag på två veckor gått ner 8 av de 11 kilo jag gick upp under graviditeten vilket känns förbaskat skönt. Magen är såklart slapp och hela jag behöver tränas till, men var sak har sin tid. Först ska jag lyckas gå på promenader utan att det gör ont, stygnen ska lossna alternativt tas bort och jag måste kunna göra enklare saker utan att bli slut innan jag kan ge mig på träningspass. Har dock tänkt köra igång med en ultralätt daglig träningsrutin på kanske 10-15 minuter för att stärka benen, axlarna, magen men framförallt rygg. Fick en liten broschyr med övningar med mig hem från BB som jag kan gå efter, känns som att det är bra att komma igång så smått med dem. Känner mig ungefär lika stadig och vältränad som en slak tvättlina.

 

Idag var vi till BVC för första gången (både vår barn-sjuksköterska på BVC och BB på väg var förstås hem till oss under de första dagarna för att kolla till lilltjejen) och hon har vuxit ungefär 10 % sen hon föddes! 15 dagar gammal och hon väger nu 3615 gram och är 52,5 cm lång. Navelstumpen lossnade när hon var 10 dagar. Hon är så underbart duktig med allt, tog både napp och nappflaska när vi testade efter fyra dagar, hon sover bra i vagnen och i bilen, hade inget alls emot att bada och sover majoriteten av nattetiden i egen säng. Hon kan både vakna och somna själv i sängen, ligger bara och tittar utan att skrika. Skriker gör hon för övrigt väldigt lite, bara när det är matdags eller gaser i magen. För det mesta spenderar hon sin vakna tid med att titta sig omkring och göra lustiga miner. Jag och Kevin funderar mycket på vilken hårfärg och färg på ögonen hon kommer få i slutändan. Hon är lite rödlätt på sidorna där håret är som tunnast, men tydligast är det mörka, långa och raka håret. 

 

Celina. Lilla älskade unge. Hon luktar så gott, är så go att hålla om och är ett riktigt lyckopiller för en öm och mörbultad mamma.

 

Här delar jag med mig av min förlossningsupplevelse. Så här gick det till när världens härligaste lilla unge kom till världen.

 

---

 

18 juni

Ligger och drar oss på morgonen, jag med ett leende på läpparna efter det härliga födelsedagsfirandet. Vi går upp, gör i ordning lunch (soppa och smörgåsar, mums) och sätter oss att se på Desperate housewives när vattnet går. Jag blöter nästan ner soffan. Det händer igen två gånger innan jag ringer förlossningen och blir ombedd att komma in. Tiden hos barnmorskan på MVC som jag bokat samma morgon ignorerar jag därför, kvinnan på förlossningen lovar mig att barnmorskan inte blir arg utan bara tacksam för hålet i schemat när jag inte dyker upp.

 

På förlossningen konstaterar de att vattnet gått. Inget mysterium dock, plaskar vidare så stackars läkaren får kolla att det inte kommit på hans skor. Vi får information om att vi ska komma tillbaka dagen efter, och då för att få barn. Spännande! Nu är det bara att åka hem, vila och hoppas att värkarna kommer igång  självmant.

 

19 juni

Det gör de inte. Jag ringer som instruerad på morgonen för att höra av en snäsig barnmorska att jag minsann inte står på någon lista, skulle jag kanske till bedömningsmottagningen? Men herregud kvinna, läs journalen. Vattnet har gått. 24 timmar senare ska jag bli igångsatt, enligt barnmorskan och läkaren från igår. Nej, det höll hon inte med om. Bad att få ringa tillbaka efter ronden, vilket hon gör och meddelar att vi får komma in kl. 18 för att kanske bli igångsatt. Jag spenderar dagen med att vila, gå några rundor upp och ner i trapphuset med Spotify i öronen iklädd morgonrock och badtofflor och använda tankekraft för att inte bli irriterad över den ändrade attityden på förlossningen. Det är en psykologisk process såväl som en fysisk att förbereda sig för en förlossning, en massa olika besked är knappast vad man behöver i det här läget... Plaskar mig genom timmarna. Konstaterar att Kevins kalsonger är otroligt sköna och praktiska.

 

Väl inne vid 18, bäbisen mår bra, jag har ingen feber och blodtrycket är acceptabelt om än inte idealiskt. Underbar undersköterska, barnmorska och läkare – som denna gång meddelar att hon inte kan sätta igång mig ikväll men att vi definitivt blir inskrivna imorgon då jag nu står på prioriteringslistan. Hem och hoppas värkarna startar av sig självt igen, det vore ju trots allt det bästa. Barnmorskan talar leende om att hon jobbar imorgon också och vi ses då.

 

Värkarna sätter igång vid elvatiden på kvällen.

 

20 juni

Sover dåligt, inte så mycket för de relativt lätta värkarna, utan av förväntan och spänning inför det som komma skall. Vid 10-tiden ringer jag till förlossningen och de säger att jag kan komma in nu. Vi gör oss ingen brådska utan går upp, duschar och fixar det sista innan vi åker in.

 

I ett undersökningsrum mäts värkarna, de är ungefär 2-3 stycken på 10 minuter. Barnets hjärtljud är fortfarande bra. Vi får komma till ett förlossningsrum och det känns konstigt när jag tänker att i det här rummet kommer jag bli mamma. Jag får en lång skjorta att ta på mig, lite fika och så småningom undersöks jag. Jag är 2 cm öppen och det beslutas att jag ska induceras med ballongmetoden, dvs. en kateter förs in och pumpas upp till en liten ballong som öppnar livmodermunnen till 3-4 cm. Katetern fördes in strax före 12. I drygt tre timmar har jag den inne, och värkarna andas jag mig igenom, känner att jag klarar av det. Får dock inte riktigt vila mellan värkarna då katetern ger mig en konstant värk, som en kraftig mensvärk, och jag känner mig olustig.

 

Plötsligt börjar jag må jättebra, känner mig pigg och glad. En effekt av att ballongen har ramlat ut och jag är öppen 4 cm. Jag får nu istället värkstimulerande dropp och får komma upp. Kevin sätter igång datorn, jag placerar mig på en pilatesboll och vi dricker saftsoppa och har det jättemysigt medan vi tittar på Desperate housewives – jag undrar var popcornen är. När värkarna kommer masserar Kevin min rygg, det hjälper mycket. Jag känner att jag ännu inte nått min smärtgräns, men tänker att jag vill ha en epiduralbedövning så jag slipper de värsta värkarna vid 7-9 cm. Det skulle visa sig vara ett klokt val....

 

Jag och Kevin myser på och har det faktiskt riktigt bra, skrattar åt programmen vi tittar på. Vattnet går rejält och jag får hjälp att byta i princip allt jag har på mig. Jag får sedan sätta mig i sängen igen och vid det här laget har barnmorskorna (jag hade faktiskt totalt 6 stycken under hela förloppet) dragit upp droppet och värkarna tilltar rejält i intensitet och frekvens. Jag får lustgas och lär mig andas in och ut, känner mig rätt snurrig men det lugnar. När värkarna tar i mer och mer säger jag i en paus till Kevin att lustgasen inte har en smärtstillande effekt, utan bara gör dig snurrig nog att inte gnälla för mycket mellan värkarna. Han vrider upp lustgasen i hopp om att det ska hjälpa...

 

Det gör det så småningom inte. Jag andas för blotta livet, värkarna är så starka att jag undrar var fan min epidural är, och till slut andas jag nästan konstant i masken. Jag känner hur jag faller ner i någon sorts bubbla, hör vad barnmorskan och undersköterskan och Kevin säger men bryr mig inte, önskar bara att jag inte gett mig in på det här, vill bara att det ska försvinna, vill hem. Jag börjar gråta. Till slut kommer narkosläkaren, vid det här laget är jag så borta av gasen att jag knappt kommunicerar, jag har däremot så ont att jag börjar sparka med benen och kvider. Det är otroligt jobbigt. Mellan två värkar ber jag Kevin att skjuta mig.

 

En barnmorska säger till mig att hon förstår att smärtan gör en galen när man vet att hjälpen är så nära, och de orden lugnar. Hon vet. Hon ser. Så småningom börjar epiduralen fungera, smärtorna klingar sakta av men först bara på ena sidan. Jag peppar mig själv med att det nu åtminstone bara är halva smärtan, det klarar jag. Sedan börjar jag känna en annan smärta, djupare inuti, och först blir jag orolig och ber Kevin ringa in någon. Då inser jag vad det är jag känner – när värkarna kommer så öppnas jag. Det är en sådan märklig känsla, jag har inte gjort det här förut men jag känner hur kroppen gör sig redo, så jag börjar arbeta med värkarna istället för att oroa och spänna mig. Någon vrider upp epiduralen, smärtorna klingar av allt mer och blir riktigt hanterbara, och fungerar nu på bägge sidor av ryggen. Samtidigt känner jag hur bäbisen börjar glida ner, med varje värk kommer min lilla bäbis närmare och närmare slutet på förlossningen. En barnmorska kommer in och jag förklarar högtidligt för henne att detta barn kommer bli ett ensambarn. Hon säger att jularna blir billigare så. Hon undersöker mig, innan epiduralen (som var drygt 3-4 timmar efter att ballongen ramlat ur)  var jag fortfarande öppen 4 cm vilket gjorde att vi trodde detta skulle ta evigheter. Minst in på småtimmarna nästa morgon. En timme efter epiduralen är jag plötsligt fullt öppen!  Jag hade alltså rätt, vad jag känner är kroppen som gör sig klar för slutfasen. Vi blir lämnade ensamma ett bra tag, men det gör inget. Jag känner mig glad, förväntansfull och betydligt starkare än innan epiduralen tog. Jag är redo.

 

Trodde jag, ja. Efter att fått hjälp att gå på toa ställer jag mig på knäna i sängen som rekommenderat under föräldrautbildningen, men barnmorskan insisterar på att jag lägger mig på rygg. Jag blir osäker men bestämmer mig för att göra som hon föreslår. Jag börjar krysta lite lätt med värkarna, och känner att det börjar närma sig. Så småningom tar jag i ordentligt och jag ser på Kevins upprymda min att det är nära. Plötsligt ber någon mig titta ner, huvudet syns. Jag tittar ner och undrar vad fan det skulle vara bra för, ska det där vara en uppmuntrande syn?! En del av huvudet sticker ut, och som någon (Kevin?) sa syns svart hår. Barnmorskan ber mig känna på huvudet. Förstår inte riktigt pedagogiken i det, jag har en bäbis mellan benen och det skulle vara något fantastiskt?? Ni inser väl att resten av bäbisen ska ut också?! I smärtornas töcken idiotförklarar jag personalen tyst för mig själv men fortsätter krysta. Då kommer det jobbiga. Jag kämpar och tar i och krystar men bäbisen fastnar halvvägs. Jag uppmuntras att ta i, jag gråter och säger (på engelska, för jag vet inte om jag pratar mer till Kevin än till barnmorskan) att jag inte klarar det, jag kan inte göra det. Kevin säger att det är klart jag klarar det, jag fixar det. Barnmorskan säger att det kommer gå, lite till bara. Jag vilar lite, känner egentligen inte värkarna utan krystar lite själv, rädd att ta i då det gör så ont. Jag ser hur barnmorskan och undersköterskan börjar titta på varandra, prata om alternativ. Nej, tänker jag, klipp inte..!  Undersköterskan vrider upp droppet, barnmorskan  tar glidmedel och rör ett finger runt för att hjälpa till att öppna upp. Det gör så fruktansvärt ont, en smärta inte epiduralen hjälper mot. Hon upprepar ett par gånger, och när jag tycker mig känna att jag har en värk tar jag i. De ber mig ta tag i mina ben när jag krystar, jag förstår inte hur det ska hjälpa men gör som de säger. I Kevins ansikte ser jag att det är nära, han är genuint exalterad, och jag hittar det lilla extra och tar i för kung och fosterland. Jag förstår på deras ord när hela huvudet komma ut, smärtan lättar något, jag tar i lite till, vet att kroppen måste ut, jag tittar, ser på hur bäbisen som vuxit i min mage i nio månader glider ut och plötsligt så ligger den lilla kroppen där.

 

Jag gråter och skrattar, av lättnad, av kärlek, av lycka. Jag tittar på Kevin, han ler så brett genom tårarna, kysser mig. Jag tittar på den lilla kroppen på britsen mellan mina knän, som sprattlar, skriker lite, hör Kevin säga ”It’s a girl..!” och jag inser att jag bara stirrat på hennes huvud, hennes lilla ansikte,  jag tänkte överhuvudtaget inte på att kolla vilket kön det är. Jag tittar, han har rätt, det är en liten flicka. Vänder mig mot Kevin och säger att det är en Celina, eller hur? Han kan knappast protestera medan blodet fortfarande rinner ur mig.

 

Jag får upp henne på bröstet, hon lyfter på huvudet flera gånger för att titta på mig, jag kan inte fatta hur liten och varm och go och fin hon är. Rakt svart hår, hur gick det till? Pussar på henne, blundar och bara känner. Barnmorskan frågar om Kevin vill klippa navelsträngen vilket han vill, han har inte gjort det tidigare med sina första tre barn, och undersköterskan tar kort. Sedan frågar barnmorskan som rotar på där nere om jag vill krysta (ursäkta, om jag vill krysta?) så moderkakan kommer ut. Det gör den. Då börjar de oroa sig för att jag fortfarande blöder så mycket, måste hitta var det blöder och de börjar jobba lite fortare, vill sy. Jag känner mig plötsligt orolig själv och ber Kevin ta Celina, vill inte ha henne på bröstet om de måste jobba vidare, det är bättre om hon får vara med Kevin som är lugnare och kan fokusera mer på henne. I över en timme sys jag, en till  barnmorska och till slut en läkare kommer in och frågar om hon behöver hjälp att sy. Jag frågar om det är mycket kvar, hon tittar på mig med allvarlig min och säger bara ”ja..”. Tre gånger till under världens längsta timme frågar jag om hon är klar snart, hon svarar först ”nej”, sen undviker hon att svara med att förklara att hon måste sy på ett par ställen till och jag spänner mig, det gör emellanåt ont där den ytliga bedövningen hon sprejar på inte tagit riktigt, en gång skriker jag ”aj” så högt att Celina rycker till i Kevins famn. Den andra barnmorskan kommer in och kontrollerar, gör ett par stygn till. Jag frågar hur många stygn jag fått, de kan inte svara på det, har inte räknat. Under tiden har vi fått se på moderkakan, och Celina har vägts och mätts - 3220 gram och 48 centimeter. Hon får ett personnummer.

 

Äntligen får jag sätta ihop benen, Celina kommer tillbaka till mitt bröst och jag provar att amma henne. Ett helt magiskt ögonblick när hon så fort hon kommer till bröstet suger tag och börjar äta. Vilken instinkt! Alla smärtor färskt i minnet, men det var verkligen värt det, jag unnar alla den stunden efteråt när man äntligen får hålla sin lilla älskling. Jag tackar, matt men leende, barnmorskan och undersköterskan. Alla har tagit bra hand om oss och jag kände mig i trygga händer. För mig var förlossningen stundvis överraskande positiv och lätthanterlig, stundvis jobbig bortom vad jag förväntat mig. Lättnaden att det är över är enorm. Och nu har jag och Kevin blivit tre.

 

Här slutar själva förlossningen. Celina är född, den lilla varelse som sparkat och levt om och växt i min mage kan vi nu hålla, se och snusa på! I två dygn blir vi kvar på sjukhuset då jag mår så dåligt (fick extra dos livmodersammandragande då jag blödde mycket vilket snart gjorde mig väldigt illamående) och är otroligt svag efter förlossningen, tappade en del blod och hemoglobinvärdet sjönk till oacceptabel nivå. Jag får en järninjektion som inte riktigt hjälper och sedan också två påsar blod innan vi slutligen får åka hem på midsommarafton. 

Kvällen jag åkte hem från sjukhuset med en liten dotter var mild och solig och helt oförglömlig.

 

Inläggningen var inte direkt vad jag ville i slutet av min graviditet. Det är inte roligt att vistas på sjukhus. Att ha huvudvärk och må dåligt. Men man kan ordna det för sig. Låta sambon skämma bort en med godis, till exempel. Och ta vara på solen som strålar in genom rumsfönstren. Att vila strängt ordinerats får jag nu försöka acceptera utan att bli rastlös eller uttråkad. På riktigt, alltså. Ingen mer mathandling, inga hundpromenader eller turer på stan. Och medan jag vaggade runt på BB och avundsjukt glodde på de nyförlösta kvinnorna med något mindre magar och små små bäbisar i vagnar kunde jag ändå känna igen de rörelsemönstren bäbisarna gjorde från vad jag känner inifrån min mage... Jag tänker njuta lite till av att ha en liten boendes där inne. Jag börjar ana hur värt det kommer vara när han eller hon kommer ut. Så även om det är trist att vara inlagd får man se livet från den ljusa sidan.

Själva underskriften Kevin gjorde blev enligt regelboken bevittnad av två oberoende vittnen, i det här fallet handläggarens två kollegor som blev inkallade från fikarummet intill. Jag fick därefter bekräfta Kevin som pappa, trots situationens formalitet behövde jag inte uppge någon ed (”Säg efter mig...”) eller hålla handen på en bibel eller lagbok medan jag lovade dyrt och heligt att Kevin är pappa till mitt barn. Enligt papprena visade det sig också att Kevin är gift, skilsmässan som gick igenom i höstas har inte registrerats av svenska Skatteverket som därför tror att jag håller på att skaffa barn med en gift man. Intressant också eftersom vi befann oss på enheten därför att vi är just, vänta nu - ogifta. Därefter behövdes också en namnteckning från oss bägge om vi ville ha gemensam vårdnad, något som tydligen inte heller tas för givet. ”Ja, jag är pappa. Vårdnad, nej tack.” Hm. En gift pappa tar sitt ansvar automatiskt. Ogifta pappor måste skriva under på att de vill ha delad vårdnad. Innan Kevin skrev under sista dokumentet märkte han att alla papper saknade hans efternamn. De fyllde han i för hand. Under samtalet märktes det att det sakta gick upp för handläggaren att den här mannen, som är betydligt äldre än kvinnan, engelsk och tydligen gift faktiskt inte bara har ställt till det för sig med något vänsterprassel utomlands utan har alla intentioner att stolt erkänna sig skyldig till den unga kvinnans gravidmage, tänker stanna och bo i Sverige med henne och dela vårdnaden av barnet. Jeez, trots att hon var så trevlig har jag aldrig känt att vårt beslut att skaffa barn varit så motsägelsefullt. Utåt sett. För mig och oss är det fullständigt logiskt, så hit med papprena bara.