-

Mamma och pappa vill hålla dig, se på dig och känna hur len och go du är. Disa vill slicka på dina fötter, Dolis vill ligga på platsen i spjälsängen eller i barnvagnen du värmt upp när du sovit, mormor vill snusa dig på huvudet och fötterna. C2 vill se hur liten du är när du kommer till världen, morbror vill se dig växa och leka med dig, Maja vill träffa sin kusin. Morfar vill se dig i kläderna han köpt, mammas och pappas kompisar vill se om du fått mammas eller pappas näsa. Du har söta bodies att prova, en alldeles ny barnvagn att sova och upptäcka världen i, mössor, sockor och vantar så små att det är svårt att tro hur liten du kommer vara, men så fort du kommer växa ur dem! Vi har en pyjamas med stjärnor på, den kommer vara för stor när du föds men som den lilla stjärna du är kommer du snart kunna ha den. Det har varit underbart att känna hur du har växt i magen, hur dina rörelser har gått från att vara enstaka sparkar till att nu vara ansträngda förflyttningar av ben och armar då det är så trångt för dig. Men nu vill jag se dina fötter istället för att känna dem i sidan och se dem avtecknas under huden på mig. Nu vill jag mysa med dig i min famn istället för i magen. Din pappa vill också kunna bära dig, lugna och trösta dig, lära dig saker, spela fotboll med dig. Och det har varit sådant fantastiskt väder nu, det är vackert så här års. Du kommer få se att maj-juni är en av de härligaste månaderna, en härlig årstid i början på sommaren då allt är nytt, luktar ljuvligt, bär med sig ett löfte om en härlig sommar. Ibland regnar det, och då stannar vi inne och myser. Kom, så ska du få se.

 

Kom nu, lilla älskling. Vi väntar på dig!

 

 

---

---

Nu är det vecka 36 och det är tydligare än någonsin att det är en liten människa i min mage. Jag känner hur Pyret flyttar knäna, för händerna framför sitt ansikte och att den gärna sparkar fötterna vilt omkring, speciellt när den har hicka och blir irriterad. För hicka har Pyret ofta. Allra helst när jag ska lägga mig och sova, vilket är stört omöjligt att lyckas med när det rycker rytmiskt i magen. Sammandragningar har jag av och till hela dagarna, och även om jag haft mycket ända sedan vecka 14 är det nu rätt obekvämt eftersom livmodern är så stor och det blir så påtagligt spänt i hela magen. Värst är det på kvällarna, och jag har nu också börjat få ont i magen och nertill kvällstid, med resultatet att sängen blir enda lösningen. När jag väl lyckas somna drömmer jag extremt livligt och konstigt, värre än under de flesta av fullmånarna i mitt liv! :P

Ändå njuter jag mer av att vara gravid nu än jag gjorde för några veckor sedan, känner mig inte alls lika less nu. Visst är jag otympligare, det är begränsande med så stor mage. Magen tar i ratten i bilen så Kevin har belagt mig med körförbud, han låter mig inte lyfta det minsta lilla som är tungt, jag får inte stå på stolar och fixa i skåp eller dylikt (även om jag gör det ibland när han inte ser) och han vill inte att jag cyklar. Jag tycker han är överbeskyddande, han hävdar att det är hans rätt att skydda sin investering. Det är svårt nästintill omöjligt att måla tånaglarna, ta på strumpor och skor. Att sätta sig upp i sängen på morgnarna eller resa sig upp i soffan har blivit till en vaggningshistoria där jag antingen får gunga fram och tillbaka tills jag tar mig upp, rulla på sidan och ställa mig upp eller helt enkelt ta hjälp av någon. Saknar mina magmuskler.

Men ändå. Det är inte så långt kvar nu. Det gör det lättare att stå ut. För några veckor sedan hade jag fortfarande begränsningar, men mycket längre till mållinjen vilket gjorde det jobbigare. Nu kan det i stort sett vara dags när som helst, inte ens om man tänker att jag går över tiden är det så många veckor kvar. Om sex-sju veckor är jag definitivt mamma. Det kan vara dags redan nästa vecka. Ingen som vet, och det är inget att göra åt. Och jag vet att jag haft en relativt lätt graviditet och mått bra, så det är jag tacksam för!

Då livmoderns och barnets tillväxtkurva varit lite sådär har vi ett par gånger fått gå till specialistmödravården för extra ultraljud. Första gången visade undersökningen att bäbisen "var mindre än normalt, men normalt liten"(?!). Andra gången hade barnet på två veckor vuxit runt 500-700 gram! Inte klokt, men hursomhelst var Pyret utom riskzonen att vara för liten så det finns verkligen ingen anledning till oro. Extra ultraljudsbilder har vi fått också. Att vi kommer få en liten bäbis har stått klart hela tiden och alla barnmorskor har konstaterat det om och om igen. Men det är ju inte konstigt, jag var liten när jag föddes och jag är ju fortfarande inte stor så det finns inte så mycket kropp att växa i. Det gör inget. Som min mamma säger, det är sött med små bäbisar. :)

Sedan förra inlägget om graviditeten har vi förberett oss betydligt mer. Jag har efter en del tjat äntligen packat BB-väskan, jag har tvättat bäbisens alla kläder och tillbehör, vi har inhandlat skötbädd, badbalja och blöjor, och igår hämtade vi ut barnvagnen och bilbarnstolen. Nu är det i stort sett bara sängen kvar vi inte ännu köpt. Och såklart andra smågrejer vi kommer komma på allt eftersom att vi behöver. Som en termometer. En kudde till. Ett spjälskydd. Men det är småsaker. Det ser faktiskt ut här hemma som att det är en bäbis på väg. Utan att man tittar på min mage, alltså. Den har vi för övrigt fotat i två omgångar á la studio med hjälp av en vän med bra kamera. Vi fick en del bra bilder att leka lite med, i svartvitt blev en hel del av dem riktigt bra. Tanken är att vi ska göra någon canvastavla av en bild med mig, Kevin och magen. Några bilder kommer jag så småningom publicera här på bloggen, men de flesta är för personligt bruk, för att föreviga graviditeten och ha att titta på år framöver.

Djuren är ännu så länge lyckligt ovetande om vad som komma skall, men de undersöker allt nytt. Dolis har tingat skötbädden som sin säng, och när vi tog hem barnvagnen såg jag till att köpa ett myggnät att ha över vagnen så Dolis inte kan sova i den. Jag har inga illusioner om att hålla barnvagnen hårfri, men det är ju bra om Dolis kan hålla sig till korgen under liggdelen istället för att ligga direkt där bäbisen ska vara. Disa har varit fram och luktat på barnvagnen och jag har förklarat att det blir många promenader för henne med den framöver. Hon bara viftar på svansen. Stackars små älsklingar, de har ingen aning om vad som väntar dem. Jag är säker på att de kommer att vänja sig; även om ingen av dem är barnvana och gärna håller sig undan när det kommer barn kommer det ju bli annorlunda när det bor ett barn här hela tiden. De får helt enkelt acceptera läget, och jag är övertygad om att Pyret kommer bli en i flocken. Dolis var ju knappast överförtjust när vi tog hem en nio veckor gammal Disa, och det löste sig ju väldigt fort. Nu är de så goa med varandra så.

 

Pyret i magen i vecka 36.

 

Om en månad, 17 juni, blir jag ett år äldre. Undrar om jag hunnit bli mamma tills dess? Hursomhelst är jag, precis som min egen mamma, fortfarande ett barn när det gäller födelsedagar - de är toppen! ^^ Man får ju äta tårta, öppna presenter och bli sjungen för. Utöver att jag hoppas vi får ett starkt, friskt barn någon vecka innan min födelsedag, har jag i år för ovanlighetens skull inte bara presentkort på önskelistan.

Det har varit många besök på sistone, både från och hos oss. Vi har varit ett antal svängar till mamma i Rimbo för tjejmingel, valborg och begravning. Här hemma har vi haft mormor hos oss några dagar, det var jättemysigt att bara umgås och slappa med henne några dagar. Vi satt en del i solen och njöt, pratade om allt mellan himmel och jord, var på Ikea en sväng, åt goda måltider, såg på filmer på kvällarna och bara mådde allmänt gott.

På själva studenternas dag, Valborgsmässoafton, dimper det tjocka kuvertet från Stockholms universitet ner i brevlådan. Medan studenter och andra på festhumör tågar mot centrala Uppsala och njuter av den vindstilla dagen som hittills är årets varmaste, medan de sitter i parkerna och dricker champagne och tittar på de diverse aktiviteterna under stadens livligaste högtid, öppnar jag kuvertet och plockar ut beviset på min andra examen. Många år av dubbla studier och drygt ett år efter min juristexamen har jag officiellt en filosofie kandidatexamen med kriminologi som huvudämne. Skål, Uppsala!

22 mars

Efter en flygresa (med mellanlandning i Prag) som var något mödosam för en kvinna i sjunde månaden men med några (läs många) gratis drinkar för Kevin, anlände vi i Barcelona där marken fortfarande var blöt efter regn. Det var 13 grader så något svalare än de tidigare åren vi varit där, men vi satte oss i alla fall med leende ansikten i en taxi (efter att ha letat upp det där stället på flygplatsen vi först sågs 2010...) och åkte till hotellet. Medan solen försökte leta sig igenom molnen kom flashbacks från första taxiresan för två år sedan tillbaka. Detta år hade vi valt ett hotell i hamnen, i byggnaden World Trade Center. Vi checkade in och blev visade till ett inte alltför imponerande rum med en desto härligare utsikt mot industrihamnen och berget Montjuic, som vi år också också planerade att besöka. Vi skrattade lite åt att kvinnan i receptionen för två år sedan nervöst upplyste oss om att rummet vi bokat var ett dubbelrum, uppenbarligen orolig över åldersskillnaden mellan oss vilket vi själva då var så medvetna om, medan kvinnan i hotellreceptionen detta år log och undrade hur långt gången jag var. Kontraster...

 

Efter dusch och ombyte gick vi ut i den svala eftermiddagen och började röra oss mot Port Vell och Barceloneta. Vi åt en trerätterslunch till imponerande lågt pris och gick sedan mot en stadsdel vi tidigare inte varit i för att leta upp en tapasbar vi läst om, men som visade sig vara stängd. Vi fortsatte förbi Picassomuséet mot de gotiska kvarteren och La Rambla (och blev gratulerade till gravidmagen av främlingar på gatorna) innan vi återvände till hotellet och vilade oss en stund. Cecilias mage och rygg värkte fortfarande lite efter flygresan och sängen som visade sig vara lika bekväm som en strykbräda gjorde inte saken bättre.

 

Vi avslutade dagen med ett par drinkar i hotellbaren där en otroligt talangfull pianist spelade kända låtar, vi tittade på grupper av affärsmän, par i 30-årsåldern och personer som njöt av vad hotellrestaurangen hade att erbjuda. Framåt midnatt tog hungern över och vi åt lite mat innan vi gick och la oss.

 

 

23 mars

Med klarblå himmel och strålande sol såg vi fram emot att börja leta oss bort mot berget Montjuic. Målet för dagen var att se den ”magiska fontänen” med dess ljud- och ljudshow kl. 19. Precis som under gårdagen gick vi via Port Vell mot Barceloneta och stannade för lunch vid en tapasbar som visade sig vara rent fantastiskt bra, både service och mat gjorde det till ett ställe vi markerade på kartan för framtida besök. Solen sken starkt och när vi betalat notan märkte jag att jag redan hunnit bränna mig på axlarna, trots solskyddsfaktor.

 

Mätta och belåtna började vår färd mot Montjuic. Vi tog linbanan upp vilken passerade vårt hotell, och trots min höjdskräck var det ändå värt den korta resan över hamnarna för att se utsikten över staden. Väl på berget började solen gassa och vi njöt medan vi promenerade längs gator och genom parker, förbi museum, Joan Mirós utställning och teatrar. Vi stannade utanför Nationalmuséet för en glassdrink och njöt av solen och utsikten över avenyer och torg samt fontänen vi skulle återkomma till senare för att se showen. Först styrde vi dock stegen mot Poble Espanyol, den lilla byn bestående av hus med arkitektur från hela Spanien som byggdes inför världsutställningen 1929. Förvirrad av den något missvisande kartan vi hade med oss tog det tid att hitta ingången, men efter lite promenerande kom vi till slut rätt och kunde beundra husen, butikerna och atmosfären inne i byn. Vi såg glasverk, smakade på choklad och sangría och gick en snabb runda i en konstutställning. Vid byns stängningsdags började vi känna oss hungriga och det hade blivit dags att gå mot fontänen igen.

 

Fontänen och showen var helt fantastisk, det spelades klassisk musik och gradvis började fontäner längs gatan vi stod på att tändas upp och skjuta vatten upp i luften. När vi kände oss nöjda och för frusna för att stå kvar och titta promenerade vi den långa vägen tillbaka till hotellet. Vi räknade ut att vi nog gått en bra bit över en mil den dagen, inte riktigt vad vi hade tänkt göra med en gravidmage men förutom väldigt trötta fötter mådde C bra. Vi tog en dusch, bytte om och gick ner till hotellrestaurangen där vi åt en mycket god middag. Vi beställde dessert men var för mätta för att äta upp, så vi bad att få med oss Cecilias fantastiska fruktsallad och Kevins ostbricka upp till rummet för att avnjuta på morgonen. Det visade sig vara en mycket lyckad idé. Helt slut efter dagen somnade vi gott.

 

 

24 mars

Vår tvåårsdag inledde vi med att öppna upp fönstren till den varma dagen och sedan avnjuta vår härliga frukost – jordgubbar, meloner, nötter och goda ostar. Efteråt gick vi ut i solen med sikte på La Rambla och Passeig de Gracia. Efter att ha tittat på en av Gaudis främsta verk – Palau Guell, ett hus vi faktiskt hamnat utanför av misstag första året då taxichauffören först tog oss till fel hotell – åt vi lunch på det livliga Placa Reial . Det var värt väntetiden för ett bord i solen (C blev dock erbjuden en stol så länge om hon behövde), och vi fortsatte efter det mot de härliga butikerna och husfasaderna á la Gaudi. Tidigare år har vi missat att gå till Jimmy Choo, helt enkelt då vi inte sett butiken, men Cecilias mål var idag att hitta den och prova lite skor och titta på väskor. Vi gick längs hela Passeig de Gracia utan att se butiken, gav upp och började gå tillbaka med sikte mot Ohla Hotel för ett besök hos bartendrarna som serverade oss så fantastiska drinkar förra året – Kevin ville friska upp minnet. Av en slump råkade Cecilia se Jimmy Choos gyllene bokstäver och sprang överlycklig med magen före in i butiken och visade upp  favoritskorna för Kevin som engagerat tittade och lyssnade, och lovade: en vacker dag.

 

En förnöjd Cecilia senare väntade Ohla Hotel. Vi trodde aldrig att bartendrarna skulle känna igen oss, det var ett år sedan vi var där och då baren har en ingång från gatan och således inte bara är för hotellgästerna har såklart massor med människor varit där. Så döm om vår förvåning när vi öppnar dörren och bägge bartendrarna säger ”Välkomna tillbaka!” och kommer fram till oss, kramar, kindpussar och tar i hand. De pekar mot fåtöljerna vi satt mest i och kommer med drinklistan och en skål chips. Det kändes gott att vara tillbaka, hela atmosfären och designen på hotellet, lukterna – vi kände att vi verkligen måste försöka bo där igen framöver. Drinkarna var lika fantastiska som förra året (även om C höll sig till Detox Lounge-listan) och vi blev inte förvånade över att höra att både huvudbartendern, hotellet och några av deras drinkar vunnit priser.

 

Efteråt vandrade vi tillbaka till hotellet, duschade och bytte om för middagen. Vi beställde taxi till Port Olimpic (skakig och snabb bilresa, C fick hålla i magen i svängarna), till samma restaurang vi varit till bägge föregående åren och det blev att vi beställde samma rätt. Mannen som mötte oss i dörren frågade om vi hade reserverat bord varpå Kevin leende svarade ”Ja, för ett år sedan!”. Vi blev erbjudna ett större bord av hänsyn till Cecilias mage, men när vi såg att ”vårt” bord var ledigt insisterade vi på att få det. Underbar middag följdes av en sväng till casinot, Kevin ville se om vi hade bättre tur nu än första året. Det hade vi inte, men ändå roligt att gå dit igen. Nattklubben vi besökte första året skippade vi dock. En lugn drink i hotellbaren för Kevin och benen upp på en fåtölj för Cecilia lockade mer. Några kilometer avverkade, goda måltider, bekanta ansikten och en alltigenom romantisk dag.

 

25 mars

Sista dagen. Vi klev upp alldeles för sent och fick snabba oss att packa och checka ut från hotellrummet. Solen sken och det var varmare än någon annan dag vi tillbringat i Barcelona. Vi inledde med en glass i Port Vell och fortsatte sedan mot Parc de la Ciutadella, den underbara parken vi varit till de tidigare åren. Vi åt lunch precis intill på en italiensk restaurang och köpte sedan lite nötter och dryck (cava till Kevin, Nestea till Cecilia...) och letade upp en plats nära den lilla sjön. Folk omkring log åt gravidmagen, och personerna precis runt om vår filt frågade lite om hur långt gången C var – och vi pratade en del med en ung kvinna med en niomånadersbäbis, bosatta i London.

Efter några timmars solande i parken letade vi oss mot stranden så Cecilia kunde doppa fötterna i vågorna. Same procedure as every year. Lite snäckplockande senare fick det så bli en taxiresa till hotellet för att hämta upp väskan och sedan åka till flygplatsen. Kevins ansikte hade, då han tackade nej till solskyddskrämen Cecilia erbjudit, en värmestrålning som räckte för att hålla passagerarna på flygplanet inom fem raders avstånd från oss varma. Under flygresan hem kände vi oss nöjda med resan men längtade redan tillbaka, och började därför fundera på vad vi vill göra i Barcelona vid nästa års besök. Med en niomånadersbäbis.

Att klä sig tjusigt börjar bli svårt. De flesta klänningar gör inte mer än hånar mig och mitt midjemått numera, och ytterst få klänningar är stretchiga nog att inte se extremt ansträngda ut i sömmarna när jag tar på dem nu. Däremot gick den lilla svarta klänningen jag sist faktiskt bar på Halloweenfesten i höstas (då jag för övrigt var i vecka 6 och alldeles nyss fått reda på att jag var gravid) att använda till Kevins födelsedagsmiddag för en vecka sedan. Det var nästan lite underligt att se hur icke-gravid jag såg ut rakt framifrån, medan profilbilden absolut inte höll tillbaka med sanningen:


Igår åkte Alice hem efter några dagar hos oss, men i lördags tog hon ett par bilder av mig och Kevin. Gött att ha någon annan som kan ta bilder utan att man måste använda spegeln som medhjälp.


Dessutom följde hon med på en liten shoppingrunda i fredags, då vi på Ikea inhandlade sängkläder, kudde och täcke till spjälsängen (som vi köper lite senare), små handdukar och en filt. På Barnens hus gick vi lös på lite kläder till en nyfödd, köpte söta, hyfsat könsneutrala bodies och pyjamaser som Alice valde ut. På Babyproffsen köpte vi tre helvita bodies och en vit skötbädd till badrummet. Så där. Nu är vi en bra bit närmare att ha vad som behövs. Folk har börjat nämna att det är dags för mig att packa en väska utifall jag vaknar någon natt nu och måste åka in. Icke då. Barnvagnen har ju inte levererats ännu, så bebben får allt vänta. Inte för länge dock, vill fortfarande att vår lilla skrutt kommer under första halvan av juni snarare än andra halvan. Det händer för mycket då, födelsedagar (inkl. min egen) och midsommar går inte riktigt ihop med en sprickfärdig gravidmage, känner jag. Och bäbisar är ju alltid medgörliga och gör som man säger, så det fungerar att planera. Eller hur var det nu...?

Tränar fortfarande på, går hyfsat bra trots att jag är i åttonde månaden. Kör lite lugnare kondition nu och får tyvärr börja dra ner på vissa styrkeövningar också, men överkroppen och rumpan (magen borträknat, har nog aldrig haft så otränade magmuskler) kör jag på med. Hur länge till jag kör träningspass på gymmet får vi se, börjar känna att stavgångspromenader får ta över mer och mer nu när magen börjar bli otymplig och ligamenten klagar mer än någonsin. Kvällstid får jag också rätt ont i ländryggen, trycket mot revbenen börjar bli rejält obekvämt och bäbisens sträckningsövningar och sparkar mot höftbenet gör det inte bara svårt att hitta bekväma sittställningar i soffan utan också att somna. Från att vara ett organ som knappt märktes av till att bli ett uppspänt hamsterhjul eller fungera som yogamatta har min livmoder det lite jobbigt nu och då. Men nu börjar resten av min torso gnälla lite också. Skönt att nedräkningen ändå börjat. Vecka 32 imorgon.

Nine weeks to go.

Nu är det dags att ge svenskheten en rejäl dänga. Jag insåg inte innan resan till Barcelona hur totalt graviditetsointresserat samhälle Sverige är, hur absolut ingen notis tas om en gravidmage och hur självupptagna människor verkligen kan vara här. Det är inte fråga om icke-diskriminering i arbetslivet, jämställd föräldraledighet eller annan politisk korrekthet vi envist stoltserar med och hävdar karakteriserar en högt utvecklad civilisation - utan om vanlig vettigt, medmänsklig, sunt förnuft.

 

Det började på planet till Barcelona. Flygvärdinnan på det tjeckiska flygbolaget noterade vid ombordstigningen min mage och kom innan vi lyfte fram till mig och gav mig en kudde. För min rygg, förklarade hon med ett leende. Wow. Hade jag inte ens tänkt på själv. Men jag förstod snart vad hon menade när G-krafterna i planet tryckte hela min insida bak mot stolen och kudden gav det stöd jag behövde.

 

Väl i Barcelona. Kvinnan i hotellreceptionen som checkade in oss och ledde oss till vårt rum frågade glatt hur långt gången jag var. Det slog mig att det var första gången en främmande människa frågat mig det. Sen bara fortsatte det. I restaurangköer frågade man mig om jag ville ha en stol medan vi väntade på vårt bord. Inne på Jimmy Choo erbjöd de mig att sitta ner och hämta vad jag var intresserad av åt mig. Vi erbjöds stora bord i restauranger, eftersom jag kunde behöva mer plats. Främlingar på gatan slängde snabba ”Congratulations!” åt oss när de passerade. De stora leendena vi fick. Män och kvinnor som utan att tveka ställde sig åt sidan och såg till att de inte gick in i mig. Pausade sina egna promenader för att titta lite extra på magen och sen se oss in i ögonen med förstående och förväntansfulla leenden. I Parc de la Ciutadella sken folk upp som solar när jag och Kevin parkerade oss på en badhandduk, personerna precis runtom oss frågade hur långt gången jag var, var vi var från, tyckte jag var så fin så, ojojoj. Kvinnan som lät mig gå före i toalettkön och förklarade för sin dotter att om man väntar barn behöver man springa på toa ofta.

 

Det blev plötsligt något stort att vara gravid. Jag gillar normalt inte särbehandling, men jag måste erkänna att det var förbaskat skönt att få bli behandlad så bra, få det där lilla extra, och emellanåt tillåta mig att medge att jag faktiskt var trött i fötterna, att ländryggen värkte lite. Det fantastiska i att se hur min putande mage och mina och Kevins knäppta händer framkallade leenden, kvinnor och män i alla åldrar som utan att veta det minsta om oss delade vår glädje, vårt livsviktiga beslut att skaffa barn. Det var inget att gömma, dölja eller bara ignorera. Istället blev min graviditet något offentligt vackert, värt att fira, uppmärksamma. Den spanska kulturen delade vår glädje över barnet, och det var som att människor tog det som sitt ansvar att göra det så bekvämt för mig som de bara kunde. Jag blev behandlad som en drottning – vilket det såklart tog en stund för mig att vänja mig vid, självständig svensk som man är – men för dem var det så naturligt. Jag var ju gravid.

 

Tillbaka i Sverige. Gränby centrum, Ica Kvantum. Lagerkillen drar förbi en back full med konservburkar i plastbalar en centimeter från min snart obefintliga navel. En ung kvinna backar in i mig med armbågen rakt in i magen. En kvinna i 50-årsåldern pressar sig förbi mig så jag måste trycka mig mot vår varuvagn, herregud människa – det är ju inte som att jag bara kan dra in magen så du kommer förbi och fram! Jag känner hur irritationen stiger och hur lilla bebben i sin tur reagerar med att röra på sig lite extra, vända på sig, sträcka ut fötterna i sidorna på mig. Folk pressar sig fram, förbi varandra, har bråttom. Inte en människa reagerar på att jag har en 7 månaders gravidmage. Mellan konservburkar och chipspåsar och hämta ut paket innan posten stänger och få middagen på bordet i tid till sjunyheterna inser jag att det lite lugnare tempo och lite mer utrymme jag fysiskt kräver just nu, inte får plats i den svenska kulturen. Vänner förstår att jag lätt blir trött på kvällarna, familjemedlemmar tycker det är fullt naturligt att jag vill sätta mig ner, lägga upp fötterna. Främlingar? Total ignorans och arrogans. Att erbjuda sin plats på bussen eller framfusigt känna på en främmande kvinnas gravida mage har varken jag eller mina vänner som nyligen varit gravida sett röken av. Snarare tvärtom. Här är gravida magar inte värt mer än den egna tiden och bekvämligheten.

 

Skäms, Sverige.

I höstas var jag på en make up-rådgivning som en gåva från mina kära familjemedlemmar, något jag verkligen uppskattade och som gav mig bra idéer och bra produkter. Hade nu också ett presentkort på The Body Shop och passade på att önska en sommar-make. Resultatet? Guld, grönt och brons. :)

Under förberedelserna för vårt barns ankomst har jag systematiskt ratat barnkläder och annat i rosa och blått som antytt en könsindelning, anspelat på förväntningar på barnets framtida personlighet utifrån det fysiska könet. Personer in min ålder har reagerat betydligt mindre än den äldre generationen, som gärna blivit lite förvånad. Att jag inte automatiskt vill ha babyrosa, hästar och princessmotiv om det blir en tjej eller babyblått, bilar och superhjältemotiv om det blir en pojke gör mig dock inte till hen-anhängare eller nazifeminist. Visst uppskattar jag män med typiskt manliga attribut som muskler och breda axlar, och själv använder jag höga klackar och smink. Jag låter inte håret under armarna växa ut och jag har inte bränt behån.

 

Jag anser bara att en liten flicka inte med passiva förebilder som värnlösa prinsessor ska hållas tillbaka i tron att det är killarnas sak att rädda dagen, eller att en pojke måste leka med bilar och monster för att det gör dem tuffa och skiljer dem från de beskedliga tjejerna, som att det skulle vara något negativt att vara "tjejig". Detta innebär inte att jag förnekar det fysiska könets betydelse för ens personlighet, bara att jag är en mamma som inte vill att min unge ska växa upp in en genusspäckad men -omedveten värld och drillas av förväntningar och könsroller, utan istället ha och känna utrymme att göra egna val. Tro det eller ej, men vårt samhälles hjärntvättande av vad som konstituerar manligt och kvinnligt börjar med rosa och blåa bäbiskläder.

Jag hade inte köpt stilettklackar på 1,5 år. Jag borde inte ha gjort det nu heller, nu när jag egentligen ska undvika att gå på så höga höjder. Men inte heller Kevin kunde motstå dessa saftiga, läckra, härliga skor i fräscht orange som satt så bra på mina fötter och berättade för oss hur väl de skulle gå med väskorna jag fick av mamma i examenspresent. Så i examenspresent från Kevin fick dessa mockaskor följa med mig hem. Lycklig som ett barn kommer jag inviga dem en kväll i Barcelona. Försiktighet kommer iakttas, men inte behöver väl total avhållsamhet från stilettskor vara nödvändigt på grund av graviditet? Nio månader utan rosévin och vattenpipa går an. Men inte nio månader utan stilettklackar.

 

Till och med ett par främmande kvinnor i affären uttryckte sitt gillande genom att tala om för mig att jag verkligen måste ha dessa skor. Vilken tur att min sambo höll med dem, för de gjorde sig fort hemmastadda hos oss.

Kevin viskade en morgon sin kärleksförklaring till mig och vår växande bäbismage:

- I love you... Thank you for being my incubator.

 

Inkubator, jo jag tackar. Men är man en inkubator får man se till att förhållandena är optimala. Nog med näring, det ska vara tempererat, rymligt. Ja, det sista kan det förstås ruckas på när habitanten blir alltför utrymmeskrävande, men att det ska vara beboeligt kan inte ifrågasättas. Därför är det viktigt att inkubatorn är i gott skick och fungerar. Det är viktigt att inkubatorns muskler och leder upprepande testas och övas upp med motion och träning. Utöver regelbundet intag av (mestadels) nyttiga födoämnen är såklart också flödet av positiv energi av största vikt för habitantens spa-känsla. Det är alltså viktigt att inkubatorn tar hand om sig och producerar lyckohormoner så att habitanten, barnet, får sin dos. Att jag som inkubator har nymanikyrerade naglar, åtnjuter en kroppspeeling åtföljt av ett lager body butter och har plockade ögonbryn ÄR således gynnande för barnet. Av samma anledning är det direkt positivt för barnet att inkubatorn har snygga väskor att använda och läckra skor att gå i. En välaccessoariserad (ja, det är numera ett ord) inkubator är helt enkelt en bra inkubator. Visst är det väl för väl (för barnet såklart) att jag har härliga outfits i vår? Mamma har organiserat garderoben och köpt nya leggings. Så nu kan bebben sparka på nöjt därinne.

Hjälpte mamma spara ner bilder från mobilen till datorn. Hittade då detta MMS jag skickat till henne från Grekland i somras. Minns att jag aldrig fick ett svar på det...

"Hur var det på jobbet idag?"

Visst önskar jag att jag bodde närmare mina familjemedlemmar. Framförallt pappa. Halva livet har jag bott mellan 40 och 60 mil från honom och telefonsamtal räcker långt men inte hela vägen in i vardagslivet.

Det är svårt att alltid vara där för varandra, att inte ens kunna äta middag ihop då och då utan att det först föregås av planering och sparande till resa. Men bägge mina föräldrar svarar alltid när jag ringer. De har alltid tid att lyssna och prata, skratta, dela historier, och med pappa blir det visserligen ofta i form av rena uppdateringar. "Idag har vi gjort det", "vet du vad som hände i helgen, det här måste du höra"... Det har också varit stunder när jag i ren förtvivlan bestämt mig för att vara 6 år och ringa pappa och gråta. Det hände i höstas senast, vet inte vad det gällde, kanske att jag var osäker inför framtiden med jobb, orolig över graviditeten eller kanske var det den där dagen när jag fick brev om att jag inte kunde bo kvar i lägenheten på Djäknegatan. Men uppkrupen på badkarskanten satt jag med fötterna i ett varmt bad och tårarna rinnandes nerför kinderna. En lika ovanlig som svag situation. Kände mig rädd som ett litet barn, och ringde pappa. Tror vi pratade i två-tre timmar. Han lyssnade, tröstade, försäkrade mig om att allt kommer bli bra, berättade roliga historier som fick mig att skratta och under andra halvan av telefonsamtalet kändes allt bra igen.

Jag träffar verkligen pappa alltför lite, och att vi knappt ses påverkar såklart insikten vi har i varandras liv. Man kan ju inte berätta allt över telefon, föra över synintryck och sådant. Det väger inte upp mot att spendera tid tillsammans. Snart har det gått ett år sedan jag såg pappa sist, och det känns inte bra. Speciellt när vi har svåra stunder och det är omöjligt att rent fysiskt vara där. Men vi försöker, bägge två. Och för ett par veckor sen kom pappa med ett nygammalt radikalt förslag: att vi skulle börja brevväxla. Först tänkte jag, men vadå, vi pratar ju i telefon flera gånger i veckan! Typiskt pappa och hans påhitt! :) Men egentligen är det en helt fantastisk idé - hur många år sedan är det inte man satt vid ett bord och handskrev ett brev till någon, sådär som man gjorde med sin barndoms brevkompisar? Och i brev kan man skriva vad man vill, berätta på ett sätt som i ett samtal annars kanske försvinner i ordväxlingar, man kan rita gubbar, parfymera brev... Nej, riktigt så långt har jag väl inte ens som barn gått, men jag kände mig väldigt engagerad i att skriva till pappa om vad barnmorskan sa i förrgår på besöket, hur det går för Kevin med svenskastudierna och hur mycket jag ser fram emot Barcelonaresan om två veckor. Med mera. Kändes mysigt. Personligt.

Nog tusan tänker jag ta mig tid att skriva brev till min pappa. Han vill ha dem. Jag vet att han kommer öppna brevet med ett förväntansfullt leende och läsa det medan han sitter vid spisen och dricker kaffe. Jag kan inte se det där leendet, men trots alla milen emellan vet jag att det finns där. Han kommer sätta upp utskriften på ultraljudsbilderna på kylskåpet. Han kommer berätta för kollegorna på jobbet att jag skrivit i brevet att barnet kanske får hans busiga ögon. Pappa kommer skriva tillbaka, och han kommer att sätta en prick över alla i:n, även de skrivna som versaler. Kanske skickar han med några bilder. Och jag kommer le lika mycket jag, när jag läser hans brev.

Visst, det väger inte upp mot att tillbringa tid ihop. Men jag tror verkligen att ett handskrivet brev förkortar avståndet.

I vanlig ordning och vår romantiska sentimentalitet till ära har vi bokat en fyradagarsweekend i Barcelona i mars för att fira vår årsdag. Första året hette Kevin Jenny och var kameraskygg. Andra året pimplade vi dyra drinkar och bockade av såväl nya sevärdheter som våra smultronställen. Gaudis arkitektur, den närapå sommarvarma luften, den gästvänliga atmosfären och den medelhavssalta luften njöt vi av bägge åren. Det lär vi göra i år också. Mina vinglas kommer dock innehålla köpt flaskvatten, mina klackar kommer vara betydligt mer jordnära och istället för mina bröst eller pekande finger kommer magen komma först in i de eleganta butikerna på Passeig de Gracia.

 

Det kommer bli vår babymoon. Viktigt nytt ord det där. Babymoon. Ursprungligen tänkt som den tid efter en bäbis ankomst som föräldrarna njuter av den lilla alldeles själva och tar det lugnt. Resebranschen gjorde om det till "den sista resan", "den sista semestern" som föräldrarna tar innan bäbisen kommer och vänder upp och ner på "the world as we know it". Lite tid att vila upp sig, åka på spa, förbereda sig för vad som komma skall, rå om varandra... Översättning – ni har ingen jävla aning om vad som väntar er så åk till en plats dit solen hittar, och sov, ha sex och njut av romantiska restauranger medan ni kan och fortfarande ser på varandra med kärlek i blicken istället för med "tack för att du gjorde mitt liv kaotiskt" i tanken. Typ.

 

Jag är absolut inte cynisk. Och jag ser verkligen fram emot att bli mamma. Skulle dock ljuga om jag sa att jag inte är det minsta vemodig över att ge upp det extremt bekväma liv det innebär att bara vara två vuxna, med bara vårt eget schema och vår egen vilja att rätta oss efter. Jag ler varje gång bäbisen tar ett varv i magen, jag skrattar till av lycka när jag med handen tydligt känner en fot avtecknas i magen. Min lilla bäbis är så välkommen, och vi ser fram emot alla hyss vi får vara med om (och med tanke på att bäbisens energinivå är på Kebnekaise-nivå lär det bli en del). Vi vet att det blir vad vi gör det till också, att en hel del kommer att ändras men att det i slutändan handlar mycket om vår inställning till vad vi kan göra med en bäbis. Man kan ju fortfarande resa, till exempel. Livet tar absolut inte slut, tvärtom. Det kommer bara vara fler av oss. Men i fyra dagar tänker jag vara bara jag, ena halvan av ett älskande, oförstört par i en underbar sydeuropeisk stad där människor inte vet mer om oss än att kvinnan är gravid och att paret, att döma av deras konstant leende ansikten och glittrande ögon, är mycket lyckliga.

 

 

Jag har gått i pension. 5,5 års universitetsstudier i diverse ämnen, främst juridik och kriminologi. En sexsiffrig studieskuld. Fyra orter. Har inte räknat tentor men sammanlagt har de lett till 450 högskolepoäng. Det blir två examen.

 

Jag är numera en pensionerad student.

 

Nu har jag haft en vecka ledigt. Lämnade in min sista uppgift, vilket i princip var en miniuppsats i trafficking, förra torsdagen. Efter det har jag mest försökt komma in i den nya vardagsrutinen: att vara ledig. Det är tänkt jag ska vara ledig nu. Leeeeeedig. *smakar på ordet*

 

Jag vill vara ledig ledig ledig - bara sitta bredvid, bredvid, bredvid
Inte göra nånting, nånting alls - bara göra nånting, nånting nice…

 

Medan Mange Schmidt poppar in min nya tillvaro tycker jag ändå det är rätt svårt att ta in allt. För det första är jag klar. Jag som studerat hela mitt liv har nu inte en enda uppgift kvar att göra, ingenting att lämna in, inga deadlines att hålla, inga tentor att plugga till. Bara senaste året bestod vårterminen av 150 % studier plus lite extrajobb, sommaren av 100% parallellt med sommarjobb på heltid och så hösten med sina 225 % studier. Jag läste över två års studier förra året. Och innan dess har det också varit extra studier, extra jobb, ideella engagemang.

 

Och bara sådär är det tvärstopp. STOPP. Klar. Färdig. Done.

 

Var på en arbetsintervju i tisdags som nog inte blev något eftersom min mage inte riktigt motsvarade deras förväntningar att ha någon som kan jobba också över sommaren. Inget juristjobb men något som kunde dryga ut kassan fram till föräldraledigheten börjar. Lär fortsätta söka jobb, har svårt att se hur jag ska kunna vara helt ledig fram tills min nya anställning som mamma börjar (vilket ju kommer bli det viktigaste jobbet jag någonsin kommer ha). Men jag ska också börja vänja mig vid att vara ledig.

 

Någon sa att jag förtjänar det. Några, faktiskt. Och medan jag inväntar examensbeviset och stundande examensfirande kommer jag njuta av de underbara väskorna mamma köpte mig i examenspresent:

 

Spring/summer 2012, let's roll!

 

Vill också säga att jag har världens underbaraste mormor som köpte mig en ros för att gratta mig, och världens underbaraste mamma som på fredagen bjöd på examensmiddag. Tack för allt stöd från alla runt omkring mig, och tack alla som grattat!

 

Nu är jag i mål. Så nu ska jag öva på att vara ledig en stund.