-

Tisdag 2 november

Vi anlände samma sekund som det slutade regna i Rom. Marken var blöt och vi gick runt pölar, men solen sken och det var behagligt varmt. Vi letade oss till tågstationen till tåget som tog oss in till centrala Rom. Jag smet in i tre skoaffärer på väg till hotellet. Den italienska känslan var påtaglig i byggnader och kyrkor, liksom i hotellrummet som hade balkong och en gammaldags stil på inredningen.

 

 

Efter en lunch letade vi oss till Colosseum och Forum Romanum. Det var rätt sent när vi kom fram så vi använde eftermiddagen till att strosa runt på gatorna. Vi drack Long Island Teas och åt en middag på en italiensk restaurang, och tittade i affärer på väg tillbaka till hotellet. Väl tillbaka, trötta efter tidig morgon och resan till Rom, och fulla med nya intryck, kröp vi ner under täcket och delade på en Smirnoff Peach (eller nån annan tropisk frukt) och såg på teve tills vi slocknade. Typ tre minuter senare.

 

 

Onsdag 3 november

Vi startade dagen med hotellfrukost som gjorde oss lika besvikna som hotellrummet. Vi hade under dygnet där upptäckt flagnande tapeter, fläckar på sänggavlarna till dubbelsängen som utgjorde två hoptryckta enkelsängar, och en stol så vinglig att vi inte ens tordes röra den. Dessutom ramlade saker från väggarna i badrummet – krokar att hänga morgonrocken på och plastbiten runt knappen för toalettspolning ramlade ner i toaletten för Kevin…

 

Byte av hotellrum. Till ett riktigt mysigt dubbelrum med betydligt bättre inredningsdetaljer som nästan gjorde hotellet värt två av de fyra stjärnor de enligt webbsidan skulle ha. Blä. Ingen balkong, men bättre utsikt, modernare teve och betydligt trevligare (riktig) dubbelsäng.

 

 

Efter godkännande av nya rummet började vår sightseeing. Vi började med att gå till Spanska trappan, för att sen utforska de tjusiga butikerna kring gatorna nedanför. Jag sögs förstås in till Jimmy Choo och föll för ett par skor värda endast 8000 kr. Rena fyndet. Vi fortsatte i sommarvärmen vidare mot Tibern, såg en ruin efter en kyrka som ersatts med en ny precis intill, vi såg italienare dricka likör på små fik, läderaffärer och rusningstrafik oavsett gata och tid.

 

 

På andra sidan Tibern letade vi oss förbi fästningen Castel Sant`Angelo i riktning mot Vatikanstaten. Vi åt lunch och bröt oss senare över staketet in till Petersplatsen där Kevin fick nog av sin tröja och strippade om till en t-shirt. Härligt väder, och att se en katolik byta om med påvens bostad i bakgrunden var en upplevelse i sig.

 

 

Vi gick vidare och korsade Tibern, letade oss in på en bakgata på väg till Piazza Navona med dess berömda fontän och torg. Där letade vi upp ett bord i solen, drack Martini, åt oliver och chips och blev underhållna av en italiensk servitör som kunde några svenska uttryck. Jag satte nästan en oliv i halsen och förbryllade Kevin när jag började skratta högt åt servitörens ”I Stockholm man prata prata… I Göteborg man tjata, tjata.”. När vi tittat klart på folk som gick förbi uteserveringen gick vi via Pantheon och Fontana di Trevi tillbaka till hotellet. På vägen tillbaka hann vi se presidentens residens och olovandes plocka en mandarin från en närliggande trädgård. Sju timmar av vandrande i solen gjorde oss trötta nog att unna oss en powernap. Vi gled ur kläderna, dök ner i sängen och slocknade inom sekunder.

 

 

Vi vaknade ett litet tag senare betydligt piggare. En dusch, och sen gick vi mot Spanska trappan för middag. Efter några meningar fram och tillbaka över Spaghetti Bolognese serverades jag Spaghetti… med köttbullar. Okej, inte vad jag beställde, men riktigt gott och det var verkligen Lady och Lufsen-känsla. Vi köpte en flaska rosévin med namnet från kyrkan vid toppen av Spanska trappan: Trinità dei Monti. Jag skrattade gott åt en scen hämtad ur en brittisk komedi, då servitören log mot mig, öppnade dörren till köket med höften då händerna höll en bricka, och tvärvände chockad för att titta genom fönstret i dörren. På andra sidan hörde man en duns då personen som blev omkullvält av dörren fick närkontakt med golvet. Oops.

 

 

På väg hem stannade vi till vid en cocktailbar. Vi drack ett par goda drinkar medan servitören flörtade med mig över sliskiga raggningsrepliker på knagglig svenska.

 

Torsdag 4 november

Vi avnjöt en senare frukost ute på hotellets terrass i solen. Lugn förmiddag med dusch, innan vi gick mot Colosseum. På vägen stannade vi till vid en restaurang med uteservering, och solen brände i min rygg, kanske inte så smart med en svart skjorta. Bad om ett litet glas vin, blev serverad en halv flaska. Beställde Spaghetti Bolognese som var helt fantastisk. Vi fick sällskap av en äldre danska vid bordet bredvid. Lunchen drog ut på tiden, men vad gör det när man njuter till fullo?

 

 

Colosseum. Guidad tur med en vältränad rolig kille som inte direkt hade engelska som modersmål varför jag fick be min engelsman att översätta engelskan till engelska. Blev hotad med ett plastsvärd av en gladiator som utropade ”VIKING!” när han hörde att jag var från Sverige.

 

 

Efter turen gick vi mot Tibern, gick förbi Tiberön och satte oss vid en irländsk pub för en cocktail. Pissade nästan på oss när ett gevär gick av, och de hundratals (tusentals?) fåglar som fascinerat oss i träden och taken intill tyckte det var lämpligt läge att flyga lite till. Efter ytterligare två-tre smällar gick vi tillbaka till hotellet längs små gator och tog in Rom.

 

Dusch, ombyte och så middag vid samma restaurang som lunchen, då menyn frestade med flera alternativ och servitörerna var så trevliga och generösa. När vi anlände fick vi ett bord utanför restaurangen med levande ljus, rödvit-rutig duk och ett glas champagne serverat (utan att vi beställt det). Middagen var inte riktigt var vi (jag) väntat oss (mig), men det mesta var gott även om vi inte orkade dricka upp vinet.

 

Fredag 5 november

Vaknade tidigt och undrade varför mina tarmar höll på att krypa ur kroppen på mig. Sa åt Kevin att sätta på teven för ”cover noise” och kastade mig sen in i badrummet för att prata med toaletten. Medan jag undrade hur jag kunde må så direkt illa utan att ha druckit någon större mängd alkohol borstade jag tänderna och kröp tillbaka till sängen. Låg väl där några tiotal minuter innan det var dags för ett nytt besök. Ungefär fem-sex besök senare, en svimning och några timmar av darrande på kakelgolvet inlindad av filtar och Kevins armar kom så gryningen. I sällskap av magkramper, hunger och ett äntligen avtagande illamående försökte jag mig på några klunkar vatten innan försöken till vila avbröts av en utcheckning från hotellet.

 

För att inte tråka ut stackars Kevin som varit sån ängel under natten klistrade jag på ett leende medan jag gick långsammare än en rullatorstödd pensionär med skruvförsedda höfter i riktning mot tågstationen. Syftet var att köpa skor. Hade letat de senaste dagarna men inte hittat något par bortsett från Jimmy Choo-skorna (som uppenbarligen inte var ett alternativ för min CSN-plånbok). Men banne mig om jag lämnar Rom utan ett par skor. Så först blev det en tredjedels banan och några klunkar vatten i en trädgård utanför ett museum, där vi fick sällskap av en social, gossjuk katt som njöt lika mycket som vi av solen. Efter en stunds vila kämpade jag mig mot gatan med skoaffärerna vi sett första dagen. Fick stanna en gång eller två för kramperna, men hittade till slut ett par rockiga pumps inom min skobudget. Hittade dessutom ett par höga, välvda, röda sexiga skor som kära Kevin tyckte jag (och han…) förtjänade.  Med ett mer äkta leende på mina läppar slog vi oss ner vid ett fik där vi åt mackor (när jag säger att jag åt menar jag att jag åt bäbistuggor av min macka, som var riktigt god dock).

 

 

Vi gick tillbaka till hotellet där vi lämnat väskorna tills avresan. Jag föll ihop utmattad i en av sofforna i lobbyn och sov en timme innan vi gick tillbaka till tågstationen igen. Vi lämnade ett soligt Rom och avslutade med en middag på flygplatsen. Kevin åt en festmåltid med biff och ett par Cuba Libre. Jag åt lite av en grönsallad, drack vatten och smakade för mycket på ett underbart olivbröd. Utan att berätta för Kevin att jag var så dålig att jag behövde ytterligare ett snabbt samtal med en toalett flyttade sig magen tillbaka på plats igen och jag orkade gå vidare. Kevin ville rädda dagen genom att unna mig något och frågade vad jag ville ha. Så ovan man är den frågan… Jag var inte direkt på shoppinghumör, men jag såg i Kevins ögon att han verkligen menade allvar. Det enda jag hittade som föll mig i smaken var ett halsband från Hermes för drygt 2000 kr, och Kevin var tveklöst beredd att köpa det åt mig. Helt otroligt, för honom handlade det inte om prislappen, utan om att få mig att må bättre och lämna Rom med bara gott i minnet. Det gjorde mig så rörd att han sett mig vara så sjuk och svag, ändå höll mig i handen, kysste mig och ville unna mig vackra ting han vet att jag inte kan bekosta…

 

Av principsak lät vi bli att köpa halsbandet då den visade sig vara felmärkt och var betydligt dyrare, men för mig var bara tanken från Kevins sida tillräckligt för att veta att jag är den lyckligaste tjejen i världen. Och till skillnad mot förra gången vi tillbringade en weekend utomlands tillsammans kunde jag hålla hans hand när jag gick på planet och åkte hem – med honom. Och med hem den här gången menar jag London.

Vaknade inatt med panikkänsla. Ni vet en sån där obeskrivlig känsla av nåt är riktigt fel. Har inte vaknat orolig i den här lägenheten en enda gång sen jag flyttade hit, men imorse vaknade jag, stirrade mot den stängda dörren och bara kände att nåt var fel.

Såklart var inget fel. Utom att jag var orolig.

Vaknade på morgonen och hade samma oroliga känsla. Förstås var det för att jag kom på vad det var jag låg och grubblade på kvällen innan. Min framtid.

Gud vad de orden känns skrämmande. De borde ha sån där neongrön färg mot svart bakgrund med bokstäver som se ut att darra, som i skräckfilmer - MIN FRAMTID. Min framtid i darrande grönt.

Har ägnat åtta (8) timmar (tim) åt att skruva och fixa på min uppsats (uppsats) idag. Har kommit så långt jag möjligtvis kan utan att min handledare hör av sig. Vilket hon inte gjort de senaste fem (5) gånger (ggr) jag mailat text till henne. Så nu fick hon i alla fall mitt tredje (3:e) utkast, och jag är officiellt slut på uppgifter tills hon talar om annat för mig.

Och jag har opponering i Sverige på fredag. Halvt förberedd utan min handledares tankar kring uppsatsen. Hoppas verkligen hon återkommer denna vecka.

Och utöver denna svartvita text jag stirrat på hela dagen har jag i ett desperat hemlängtande försök lyssnat på julmusik för att påminna mig om att det är första advent. Druckit glögg. Tog ett varmt bad för att slappna av. Fråga mig inte hur, men när jag sträckte mig efter badsvampen ramlade en svart spindel ner i badkaret. Jag har badat med en spindel. Jag flög upp ur badkaret och skrek (ignorerade språkvalet trots att Kevins dotter var här) "HOW THE HELL DO YOU GET A FUCKING SPIDER OUT OF THE BATH TUB?!". Kevins dotter är trots allt 13 år.

Klar med uppsatsen. Ätit god middag. Tar ett glas vin. Sätter mig vid bordet. För glaset mot munnen. Ser något i glaset. Vänder ena ögat till och zoomar in likt en detektiv med jättelikt öga. En lus av något slag. Ni vet en sån där grön sak med ben och vingar. Skitliten sak. Ligger i mitt vin och kravlar.

Told you. Min framtid. Grön och darrande.

Min längtan till Sverige börjar växa lite nu när det närmar sig hemflytt. Utöver familj och vänner saknar jag såklart Disa och Dolis.

Men så är det de där små sakerna.
Som att krypa ner i sin egen säng.
Eller titta på svenska teveprogram.
Lukten i lägenheten - hemma.
Snö. Svensk julstämning.
Min rödvit-randiga tekopp.
Braskaminen.

Allra mest av allt av de där små sakerna saknar jag att krypa upp i min svarta stora fluffiga soffa med... CCC!
En skål av mina favoritchips och en bra film, en karaff med vatten och det kan inte gå fel.

Älsklingar, jag kommer snart hem!

Äkta njutning... Det godaste av gott som finns.

Långdistansförhållande? Det suger. Finns inget värre.
Men det finns sätt att vara tillsammans trots landsgränser, hav och massor med mil mellan varandra.

Bloggen har glidit undan lite från en av mina passioner. Skor.
Det åtgärdas med några bilder från de senast inköpta skorna.

 

 

 

Därefter fortsätter jag med ett par skönheter inköpta av samma man senare samma vår i Uppsala:

 

 

 

Inför en semestervecka i London köpte jag dessa gyllene skor, även de inköpta i Uppsala:

 

 

 

Under mitt besök i Rom införskaffades ytterligare ett par praktexemplar, ett par rockiga gråsvarta skor med nitar och mönster, samt ett par röda skor som förmodligen är mer lämpade att vifta i luften med än att faktiskt gå i - dock fortfarande ändlöst vackra:

 

 

 

 

Det var allt för denna gång!

 

 

 

 

- Skriv din adress minst tre gånger.

 

- Förvirra myndigheten med att kryssa i rutan för ”Gift” som civilstatus för ansökanden, men ”ogift” för personen ansökanden avser flytta till.

 

- Fundera över om Citizenship ska skrivas ”Swedish” eller ”Svensk”.

 

- Sluta fundera och tjafsa om det.

 

- Klargör om du befinner dig i ett förhållande med personen i Sverige du tänker flytta till, eller om du tänker flytta till personen för att etablera ett förhållande(?).

 

- Diskutera högljutt hur datum skrivs i Sverige resp. England – år, månad eller datum först? 1987 eller bara 87? Med / eller utan / (20/10/2010)? Bokstäver eller siffror? (1959, April, 9th). Ge upp och kör på alla.

 

- Skratta åt att ni kommer kallas till intervju för att svara på frågor om ert förhållande.

 

- Inse att ni definitivt kommer kallas till intervjun när glappet mellan 1959 och 1987 klargörs av sysselsättningsbeskrivningarna ”Retired” och ”Student”.

 

- Sluta skratta åt åldersskillnaden i förskräckelse. Skratta sen högre för att kompensera tystnaden.

 

- Om engelskt tangentbord används, leta upp charmap och kopiera ”ä”.

 

- Skriv ut personbevis på både engelska och svenska. Eller English och Swedish. Möjligtvis English och svenska.

 

- Under rutan ”Other language(s)”, skriv ”odd words”.

 

- Diskutera vart ni vill att beslutet ska skickas. Till en svensk ambassad i London (kommer beslutet i tid innan ansökanden finns i Sverige), eller till den svenska adress som uppgivits minst två gånger (intressant om ansökanden anländer innan godkännande).

Jag och två kusiner lösa i London.

”What happens in London stays in London.”

 

---

 

 

Middag i Tower 42. Säkerhetskontroll för att komma in i byggnaden. Rhodes 24 är restaurangen på 24:e våningen. Rhodes är en TV-kock. Vår sponsor och guide är Kevin. Cocktails, fantastisk middag och två flaskor Chablis. Dyraste middagen jag någonsin varit på, med en storslagen utsikt över London city.

 

 

 

---

 

 

Lunch i Kingston, på Jamie Oliver´s Italy – supergod mat, föregånget av shopping och följt av en snabbvisit till kung Henry VIII:s hem – Hampton Court Palace.

 

 

 

---

 

 

Utekväll i Sutton. Tre svenska tjejer och Kevin. Två pinsamt intresserade unga jurister som dreglar över tjejerna och klär av dem med blicken. Fraser som ”I like your eaaarrrinnggs….” ”Yeah… I saw you daaaanciiing…. *synar Bente*”. Och sen ett visitkort till Kevin från den unge 22-åriga familjerättsjuristen.

 

Lusty Eyes: I finished my drink.

Bente: No. You finished MY drink.

 

Att prata svenska och totalt förvirra tre engelsmän kändes helt okej. Ännu roligare var Kevins himlande ögon när Lusty Eyes släppte raggningsrepliker lika transparenta som en vit bomullsbikini. Själv fick jag anstränga mig för att kunna smutta på mitt vin utan att fontänspreja Anna på andra sidan bordet när Lusty Eyes och Skinny Snake-Eyes utgav sig för att vara Suttons mest attraktiva ungkarlar.

 

Lusty Eyes: I want to kiss you.

Bente: You gotta try harder than that.

 

 

På Ivory Lounge i Sutton.

 

---

 

 

Nästa dag jagade Anna och Bente turistattraktioner, kläder och påven, alla tre med lyckat resultat. Givetvis blev de fast på Victoria Station på vägen hem, på grund av tunnelbane-olycka – närkontakt mellan människa och tågvagn som försenade alla andra tåg. Tiden användes effektivt till att inhandla Sprite, chips och frukostbröd.

 

---

 

 

Tjejerna och Kevin tillbringade följande morgon innan bilfärd till flygplats med att turas om att reta mig för min morgontrötthet. Men jag menar, varför fungerar ens klockan före kl. 10 en söndagsmorgon? Och klockan 6 – det är rent olagligt. Jag om någon borde veta.

 

---

 

 

Kul att se er tjejer! Repris efterlyses.

 

 

Kevin undrade om jag ville följa med och titta på fotboll. Jag har spelat själv fyra år, men hatar att se andra jaga en boll på plan. Den mentala krisen som orsakades av kampen mellan min negativa, oengagerade inställning till fotboll och min plikt som nybliven sambo att åtminstone ge det en chans slutade såhär:

 

Ölen är endast för bildens skull. Så mycket fotbollsfan kan jag helt enkelt inte bli att jag börjar halsa öl.

 

Kevin lockade mig med chips och vältränade killar. Det engelska vädret visade sig från sin välkända sida och bjöd på hällregn. Kanske är det till och med en underdrift:

 

Dränkt råtta utanför en fotbollsarena.

 

 

Vatten forsar ner från taket. Regn på fansen på första bänkraderna. Otroligt blött.

 

Plötsligt finner jag mig otroligt engagerad i spelet. Minns dribblingarna, känner fotbollsmusklerna i mig väckas till liv och rycka lite. Börjar kommentera och får konstiga blickar från folk (Kevin) - uppenbarligen är fotbollssvenska inte ett välkänt fenomen i Selhurst Park.

 

Kevin med en utsmugglad öl och jag med vin förklätt till äpplejuice. Skäms på oss.

 

I pausen blir jag utsatt för ett raggningsförsök av en lång, mörk, snygg kille. Han ville bjuda på en drink efter matchen, och frågade var jag satt. Jag förklarade att jag satt på en bänk bakom honom, med min pojkvän, och han nickade för att bekräfta att han förstått. Sen frågade han om han fick bjuda på middag. Jag skrattade, han menade att det självklart bara var som vän. "At first, at least...". (?!) När Kevin dök upp haffade jag honom fort och presenterade killen för honom. Killen ändrade då sin strategi till att bjuda oss bägge på drinkar efter matchen. Vi log och nickade. När jag och Kevin satte oss tillrätta på våra platser gjorde vi upp om att smita ut fort i andra utgången efter matchen.

 

Vi vann! Eller vi och vi. Jag håller ju inte på nåt lag, aldrig gjort. Men ja, okej, vi vann. Hehe. Och här är mitt sammanfattande betyg av upplevelsen:

 

För nyfikna kan jag meddela att jag följde med på nästa match också. Då förlorade visserligen Crystal Palace, men det var en spännande bra match och jag upptäckte ytterligare en underhållande aspekt i fotboll - i slutet när spelarna går av plan tar de av sina tröjor. Mmmm...

 

Jag behåller ett öppet sinne.

 

 

 

 

 

C: Hey, what about "Desperate housewives" in bed?

K: Ooo, my favourite subject...!

C: Kevin! The show.

K: Ah. Oh. 

------------------------

Cecilia till Dave, angående åldersskilladen mellan C och K:
Oh honey, this is not an age gap, this is a generation gap!

------------------------

K: Yeah, there's an age gap, but no-one will notice, right? Now, pass me my slippers.

------------------------

C: If you want me to get you fit you need to do what I say. If I say press ups, you do press ups. If I say sit ups, you do sit ups.

K: If I say shut ups, you do shut ups.

Jag borde plugga. Jag borde läsa igenom den förbannade propositionen jag kämpat med ett tag och leta ideologiska argument för svängningen i påföljdssystemets utformning. Jag borde formulera juridiska meningar som täcker åtminstone ett par sidor i uppsatsen.

 

Istället sitter jag och tittar ut genom fönstret. Jag sitter vid matsalsbordet, bredvid mig står en tom kopp jag drack minestrone-soppa ur, ett glas vatten, en tallrik med mikrade köttbullar från Ikea som helt klart inte ska mikras. Avrekommenderas. Stek istället.

 

Utanför fönstret öser regnet ner. Jag ser höstfärger, tegelhus och träd som svajar. Det blåser och är riktigt ruggigt. Men det bryr inte mig ett dugg. Jag är i England, och idag är det min och Kevins 6-månadersdag. När han kommer hem från ett möte i London ska vi laga till tjocka köttskivor och göra potatis i ugnen. Förmodligen öppna en flaska vin, tända ljus och se varandra i ögonen sådär som nykära gör. Nykära som börjar landa i ett samboförhållande.

 

Satan vad tiden går fort. Det är sex månader sen jag landade på flygplatsen i Barcelona och mötte upp mannen som bjudit dit mig. Det skulle vara fyra hemliga dagar av romantiska middagar, hålla hand genom parker och förbi byggnader. Fyra dagar och inte mer. Tänk om någon sagt till mig då att jag senare skulle kasta all skepsis åt sidan, bli tokkär och flytta till London. Och idag diskuterade vi däckköp till Saaben hemma i Uppsala. För han ska flytta med mig hem, och därför ska han sälja sina bilar. Vi behöver köpa Saaben av Erik och planerar praktiska saker kring det. Vi diskuterar praktiska vardagsdetaljer. Jag och Kevin, mannen jag var så fullkomligt övertygad om att jag endast kanske skulle träffa någon gång om jag var i London på besök. Mannen jag ifrågasatte så starkt när han sa att han ville träffa mig.

 

Så vad kan man göra i London under ett par veckors tid när man ignorerar blogg-förpliktelser?

 

- Man kan åka till London med Kevin och Alice. Man kan vandra längs några gator, äta lunch i Covent Garden, sen gå till Oxford Street för shopping. Sen kan man gå den långa vägen förbi Park Lane och Hyde Park, via Buckingham Palace tillbaka till Victoria station.

 

- Band practice är också värt att testa på. Man kan följa med Kevin till replokalen, träffa bandmedlemmarna och få en show inför det stora giget.

 

- Dagen efter kan man åka till Ray för att samåka med bandet till London och spelningen i Grosvenor House Hotel. Man kan köpa färsk pasta ur bakluckan på en van av en italienare hos Ray. Väl i London kan man springa framför rusningstrafiken över Park Lane med hjärtat i halsgropen bärandes på musikinstrument. I väntan på att bandet gör sound check och donar på, kan man leta sig till en restaurang, beställa bord för en, äta grillad lax med potatislyonnaise och cocktailtomater. Man kan sitta där, smutta på ett glas vin och reflektera över att man sitter själv på en restaurang i London, inte en människa har en aning om var man är – och man kan fullständigt älska friheten. Sen kan man möta upp gänget igen på en pub, prata ett par timmar och sedan springa i regn tillbaka till hotellet Man kan klä upp sig, dricka champagne med Londons affärsfolk, äta god mat, skratta och lära känna Kevins kompisar, bjuda dem på te ett par kvarter från hotellet, retas och ta bilder utanför amerikanska ambassaden. Sen kan man om man vill, dansa och fullkomligt älska spelningen tillsammans med 1200 andra personer.

 

När spelningen är över och man har bytt tillbaka till kläderna man kom i, tagit av skorna med höga klackar och örhängena som klingar, kan man åka hem och varva ner. Man kan ta med den där svanslösa katten som inte verkar höra hemma någonstans, ge den lite mat och samtidigt se på Desperate housewives till klockan sju på morgonen. Sen är ett bra tips att krypa i säng och somna sådär fort som man bara gör när man äntligen varvat ner efter alla intryck.

 

- Man kan följande helg åka hem till Terry och hans fru, tillsammans med övriga bandmedlemmar och deras respektive. Man kan dricka vin, prata, äta indisk take-away och ha en förbannat rolig kväll.

 

- En annan sak man kan göra är att se omgivningen i joggingskor. Man kan jogga förbi tegelhus efter tegelhus, kolla på trädgårdar, parker, affärer, höra människor prata engelska, se röda tvåvåningsbussar och försöka komma ihåg åt vilket håll man ska titta när man passerar en korsning.

 

- Man kan en fredagskväll ta på sig kjol och en fin topp, laga god mat, tända ljus och duka fint tills sambon kommer hem. När han kliver innanför dörren ger man honom en kyss och ett glas med smultronvodka och is i. Man myser, man ser på film, man pratar och äter pappadums med dip.

 

- En riktigt solig dag kan man strunta i jobb, papper och plugg, packa en väska med två vinglas, en flaska italienskt vitt vin, oliver, chips och ett badlakan. Så kan man gå hand i hand till en park, lägga sig och sola i ett fantastiskt varmt England, titta på barn som springer runt, hundar som busar och kråkor som letar mat.

 

Så kan man sitta vid ett bord, lyssna på musik och titta på regnet utanför fönstret. Man kan höra mobilen pipa till och läsa ett meddelande från sin älskling, ”Jag älskar dig, Cecilia!”.

 

Jag borde plugga. Men jag är i England. Och njuter av det en stund.

Några citat från lördagskvällen vid kort besök vid samma indiska bar med kinesisk take away-mat (utöver den uppenbara observationen att Sutton är smått nationsförvirrad):

 

Kille tittar på mig och ler flörtigt:

- Hi. You look like my English teacher.

Kevin och jag börjar asgarva. Jag svarar:

- Hardly!

Tar upp mitt körkort och pekar på S:et på kortet.

- Erm… ”Student”?

Kevin asgarvar ännu högre.

- No. Try ”Sweden”!

Killen:

- Ah…

 

---

 

Samma kille tittar på en man som sitter bredvid mig, och frågar honom om han är med mig.

Mannen svarar och pekar på Kevin:

- No, but he is.

Killen tittar på mig, på Kevin, på mig igen, och vänder sig till Kevin:

- You are older than her.

Fantastisk observation!

---

Samma gamla man som förra fredagen, född -32 och en riktig partykille kliver (fel ordval – ”stapplar” är bättre) in i baren. Han har kostym, väst, guldklocka, käpp, saknar hälften av tänderna men beställer en öl, drar snoppskämt om sin käpp och fäller kommentarer om kvinnornas byst. Efter ett tag får jag för mig att fråga kvinnan (frun till den i det föregående citatet nämnda man) på andra sidan bordet hur gammal hon är. Hon visar sig vara född 30 år efter den gamla mannen som står bakom henne och drar sexskämt med mörka tänder, tjocka glasögon och vitt hår.

Jag vänder mig till Kevin.

- Honey, do you see that man over there?

- Haha, of course I do - it's hard NOT to notice him! Why?

- And you see this woman here?

- Eh, yeah?

- The age gap between them is 30 years.

- Uh-huh?

Jag pausar och tittar på Kevin, väntar på att poletten ska ramla ner.

- Oh… oh! No!

Obetalbar min. Helt obetalbart. Jag skrattade tills tårarna rann.

 

---

 

Kevins kommentar följande morgon, fortfarande skärrad över tanken på hur vi kan se ut om en sådär 27 år:

- If I start making nob jokes (snoppskämt) about my walking stick when I’m 78 years old – hit me over the head with it!

Usch. Jag hade en fruktansvärd sista natt innan jag skulle köra igång med uppsatsen, fruktansvärda mardrömmar som gjorde att jag vaknade med ett ryck då jag satte mig upp och halvt grät, halvt skrek. Förstörd sömn gjorde att jag unnade mig lite sovmorgon istället.

Men därefter blev det bra. Gick upp, tog en dusch, pratade med brorsan, C2 och Maja på Skype, åt lunch - sen satte jag igång med uppsatsen. Läste, formulerade några tankar, drack te och skapade uppsats-dokumentet i Word. Just när jag satt och läste om expressiv allmänprevention ringer det på hemtelefonen. Jag ler, tänker att det är förmodligen min älskling som ringer. Får tänka efter när jag svarar då jag vill säga något på svenska, men istället svarar jag:
- Hello?
- Hi Sweetheart, how are you?
Alldeles varm av att höra hans röst.
Sen frågar han:
- I'm in Sutton now, I was wondering if you would like to join me for a drink? Maybe a meal?

Ja, huvva. Det är jobbigt med vardag i Sutton.

En fråga till er svenskar, jag skulle uppskatta om ni kunde hjälpa mig med denna fundering - finns det någonstans i Sverige där man kan få tag på en "4 dish deal" (alltså fyra rätter serverade som ett set), en flaska vin och 4 cocktails för, ehm..., 25 pund (=typ 250 spänn)?

Såhär valde jag att spendera min sista semesterdag. Detta är bra tips för den som vill ta vara på även de absolut sista timmarna innan vardagen gör sig påmind.

 

1. Lämna sambon hemma för att måla om de grek-blåa väggarna.

2. Gå ner på stan, njut av solen även om det blåser lite kallt.

3. Strosa på huvudgatan och titta på folk, affärer, byggnader.

4. Unna dig en manikyr.

5. Köp dig en lång elegant cardigan som du kan ha när vardagen och hösten kommer.

6. Gå in på en pub, beställ spenat- och ricottacanneloni med ett glas rosévin.

7. Sätt dig vid ett fönsterbord och titta på stadsmyllret.

8. Gå hem och kyss din underbara sambo.

9. Kryp upp i soffan och läs en bok.

10. Ta en varm dusch medan sambon lagar en fantastisk middag.

11. Duka upp, tänd ljus, svara på frågan ”Älskling, vilket vin vill du ha till middagen?”.

12. Ät och njut.

13. Kryp tillbaka upp i soffhörnet med sambon, tänd ljus, skåla för en drömlik semester.

14. Se en komedi och skratta kvällen ut.

 

Såhär kan en manikyr se ut:

 

 

 

---

 

Semestern 2010 var underbar men kort. Hösten är här, liksom vardagsallvaret - men drömmen fortsätter!

 

Det här går inte så bra. Jag har ju en amerikansk/europeisk accent så jag och Kevin gnabbas alltid över hur ord som ”herbs”, ”tomatoes” och ”basil” uttalas. I söndags gjorde jag bort mig totalt när jag efter att ha betalat middagen på en italiensk restaurang och får tillbaka kortet säger ”Thank you” på klockren brittisk engelska. Tyvärr märkte Kevin det och log segervisst. Damn it!

 

Efter middagen missade vi då att parkeringshuset stängde vid halv sex, så då vi kom till bilen en timme för sent kunde vi helt enkelt inte nå den. Lyckligtvis kunde vi smita in genom utgången som ännu inte stängts och sprang i en asfaltsspiral upp till våningen. (Bara det var en ny upplevelse förresten, tror mig dock ha sett en liknande scen, typ i Men in black eller nåt.) En man vi träffade halvvägs upp i parkeringshuset var vänlig nog att släppa ut oss trots att vi var sena, så Kevin sprang vidare upp för att hämta bilen. Han lämnade mig att betala för parkeringen, och gav mig mynt. Jag gick fram till automaten och stoppade in biljetten, kostnaden för parkeringen visade sig vara 3,40 pund. Tittade på mynten i handen – eh…? Det tog evigheter för mig att leta fram rätt mynt. Den otåliga mannen som skulle släppa ut oss tittade lite irriterat på mig och ett ”I am not from this country so I don’t know the coins yet, okay?” gick inte riktigt in. Jag hittade dock vad jag behövde. När jag kom hem ägnade jag således några minuter åt att lära mig engelska mynten. Det kändes som en rätt basal men praktiskt nödvändig kunskap. Irriterade parkeringskillar vill man ju inte leka med.

 

 

---

 

Här sitter vi på lördagskvällen på en pub i Cheam, en rätt sömnig liten grannstad till Sutton. Men trevligt hade vi!

 

Fredag kväll bjöd på några oväntade timmar nere på stan då vi bestämde oss för att ta ett glas (som, hoppsan, blev till ett Jägermeister-race och pubrunda). Vi började på The Sutton Arms, fortsatte på en nattclub och slutade på pub så liten att tio personer innebar en fullsatt lokal. Några personer vi träffade:

 

-          Ung blond tjej som visade sig vara min engelska motsvarighet. Svårt att förklara, låt mig bara säga att vi kom väldigt bra överens. Väldigt bra. Så bra att hennes närmsta vänner undrade hur länge vi känt varandra egentligen.

-          Skitfull brud som dansade för sig själv, skrek om mina bröst när hon gick förbi och efter ett par timmar blev utkastad.

-          En gammal man som gjorde sina rörelser på dansgolvet med käppen i handen. Jag skojar inte. Kevin ville veta om det var samma åldersskillnad mellan gubben och honom, som mellan oss två. Det är 28 år mellan mig och Kevin. Gubben visade sig vara 27 år äldre än Kevin. Jag vann mig en Jägermeister-shot av Kevin på det och blev frågad om en dans. Av gubben.

-          Flörtande kille som kom över till vårt bord och pratade när Kevin var till baren. Då jag nämnde att jag var från Sverige undrade killen om jag känner till Magnus Betnér. Det visar sig att denna kille är ståuppkomiker och har träffat honom plus en annan svensk komiker. Komiskt, eller hur?

-          Man som gjort 14 år i armén. Gigantiska utstående öron och vände sig bara till Kevin när han pratade. Ändå väldigt trevlig, visade vägen till en liten pub längre uppåt gatan. Eller pub och pub. En indisk kinamats-take away som sålde alkohol till sent på natten. Mannen började, rätt sent på natten, prata om sexfester där killarna betalar för att få spruta sperma över tjejerna och tjejerna betalar för att få vara med på festerna. Jag blev lite smått spysjuk och vände mig till andra i baren istället.

-          Indisk pubägare. Väldigt trevlig, bjöd på ett glas vin, sprang över gatan trots full bar och köpte rosa toalettpapper mitt i natten när Kevin upplyste om att pappret var slut.

-          Två unga Sutton-killar, i min ålder. Vi diskuterade skolor, guldkors runt halsen, hur man bäst raggar upp tjejer i en bar och hur det är vara tillsammans med en äldre man. Bland annat. :P

 

Kort sagt en väldigt intressant kväll, jag minns inte sist jag hade så roligt! Förvånansvärt hur man efter knappt 48 timmar i en stad kan träffa så mycket intressant folk. Kevin och jag skrattade oss genom hela kvällen och natten, det blev sent men vad gör väl det? :D Tack älskling för en toppenkväll!

Sådär! Kläderna på plats i garderoben, nya soffan uppmonterad och Kevin jobbar just nu med TV-bänken vi plockade upp på Ikea idag tillsammans med andra grejer - inklusive gräddsås och lingonsylt.

Positivt:
- Lägenheten börjar ta form och den kommer bli helt underbar!
- Regnet har upphört och solen tittar fram - de har faktiskt sol här!
- Tamejfan, har inom 48 timmar lyckats flytta in i en lägenhet i ett annat land och redan chattat med 3 kompisar/familjemedlemmar - det är alltså möjligt att hålla kontakt på distans! (Som om min relation med Kevin inte redan bevisat det!)

Negativt:
- Varenda gång Kevin kör åt vänster i en rondell håller jag andan. Det roliga är att efter hans över 400 mil i Europa gör att han också spärrar upp ögonen!
- Jag vaknade med en kraftig förkylning igår imorse (men detta kanske ska höra till positiva listan eftersom Kevin är extra omtänksam... hehe...).
- Eftersom jag pratar English hela dagarna och sen försöker chatta på svenska blir det totally mixed up och jag framstår som en idiot då jag dunkar huvudet i handen. Det värsta är att jag redan tappat svenska words. Undrar var jag kommer vara i december?

Status: Lycklig. Förvirrad och omtumlad men förbaskat lycklig!

Så hur är Sverige? :)

Kevin: That really important store, what’s it called again, I recognise the signs… ”System..?”

Cecilia: Systembolaget.

Kevin: Right! *mummlar* I’ll never get that right… Sod it.

 

50 minuter senare

Kevin: I’ll go to System-Billabong, see you there!

I en konversation hemma i köket ett par timmar senare…

Kevin: Yeah, we’ll go to System-Bagatelle tomorrow! Perfect.

Torsdag 8 juli
Börjar dagen med att chatta med Kevin. Vi äter frukost ihop på långdistans-vis: Skype. Sitter lite väl länge och plötsligt får jag bråttom till Västerås flygplats.

 

Västerås flygplats. Beställer en toast-måltid. Den dröjer lite väl länge och plötsligt får jag bråttom till säkerhetskontrollen. Jag lindar in de kvarvarande toastbitarna och stoppar ner dem i väskan.

 

Säkerhetskontrollen. Klart som fan jag piper. Alltid. Av med halsband, örhängen och klocka.
- Skorna också, tack.
Va?
Jag tittar misstroget på mina 10 cm höga, guldfärgade skor med remmar och undrar i mitt stilla sinne var i helvete jag skulle kunna gömma knark, sprängmedel eller vassa metallföremål i skor som visar så mycket hud. Jag hittar en stol, sätter mig och börjar suckandes lirka med de fyra knäppena. En man som stod långt bakom mig i kön hinner passera och ger mig en menande, medhållande blick. ”Löjligt.”

 

Barfota går jag genom bågen. Piper inte. Ägnar ytterligare fyra minuter åt att styra upp och knäppa remmarna. Väl på väg mot gaten passerar jag mannen som än en gång nickar och ler medhållande.

 

Planet. Beställer ett glas vitt vin, sätter på mp3-spelare och lutar mig bakåt. Flygresan går fort.

 

London Stansted. Lång jävla kö till passkontrollen. Fyra dygn senare kommer jag ut i ankomsthallen och letar upp en skärm som talar om vilket bagageband min väska kommer till. Nr 2. Utan att stanna går jag mot band 2 just som väskan rullar fram. Timing.

 

Går ut till Kevin, vi grovhånglar och går sen ut till bilen – en Jaguar XKR. Bortsett från att mitt hår förvandlas till tusen små piskor i vinddraget njuter jag av att åka nercabbat! Kevin tackar glatt ja till toast med en förvånad blick.

- Hey, where did you get that?

- Don’t ask.

 

Vi åker direkt hem, och jag ser mig om i lägenheten Kevin skaffat. Två våningar, en riktigt trevlig lägenhet. Favoritdetaljer: stort ljust sovrum, stort ljust vardagsrum, diskmaskin och tvättmaskin i köket – plus så såklart de största detaljerna att det är en lägenhet i sydvästra London där jag och Kevin ska bo tillsammans. Mycket bra! Minusdetaljer: de fulblåa väggarna i köket och lilla sovrummet – hur tänkte de där?? Kevin och jag är helt överens om att väggarna måste bli vita.

 

Kvällen ägnas åt mys och vin framför en film.

 

 

Fredag 9 juli
Vaknar sent, går upp sent. Vi far till Tesco för inhandlande av mat och några inredningsdetaljer. Så småningom tar vi tåget till London där vi först sätter oss i en italiensk liten restaurang och äter underbar mat. Efteråt vandrar vi vidare och går genom St James’s Park, där vi stannar och tittar på fåglar som gosar, dyker, bygger bo och bajsar.

 

 

Vi går vidare förbi Buckingham Palace upp mot Piccadilly. Jag stannar för att byta skor – aldrig att jag närmar mig Old Bond Street i svarta promenadskor. På med högklackat och in i Gina och Dolce & Gabbana. Vi fortsätter gatan upp, jag pekar på smycken som får Kevin att sätta i halsen. Så småningom går vi och säger hej till Eisenhower och Churchill. Lite tystlåtna och stela, men rätt trevliga killar.

 

 

Efteråt styr vi stegen mot Leicester Square och Charing Cross Road, för att möta upp Mark och Carol. Stunden är inne. Dags att avslöja vår hemlighet att vi har en relation för de personer vars bröllop gjorde att vi träffades. (Mark och Carol gifte sig 30 dec 2009, Kevin var chaufför samt gitarrist i bandet som spelade på bröllopet. Jag var en svensk gäst som underhöll engelsmännen med historier om mina och Marks hyss i Umeå. Typ.)

 

Jag nämner för Kevin att medan vi går mot puben där vi ska träffa Mark och Carol är det nog bra om vi inte går bredvid varandra, om vi nu ska lyckas med att överraska dem. Följaktligen går vi på varsin sida av Charing Cross Road. Jag går och sneglar mot Kevin som går parallellt med mig på en stor gata i London. En något surrealistisk känsla… För ett ögonblick reflekterar jag över att jag befinner mig på en gata i centrala London, till synes utan sällskap, i själva verket med en man på andra sidan vägen som jag är tokkär i - en känsla som dock måste hållas hemligt. Jag fick en flashback till Barcelona då endast ett par ytterligare personer visste vem jag egentligen var där med...

 

Plötsligt piper min telefon till, och jag läser sms:et skickat av mannen från andra sidan gatan. Just som jag går och ler som mest avbryts jag av en kvinnoröst:

- There’s a face a recognise!

Förvånat tittar jag upp och ser Mark och Carol stå och le mot mig. Jag hoppas att Kevin ser att jag stannat. Då säger Mark att puben han tänkte att vi skulle gå till uppenbarligen har lagt ner och att vi därför måste gå vidare.

Eh…?
Jag kommer först av mig, men skickar ett snabbt sms till Kevin – häng på! Utan att titta bakom mig hoppas jag att han följer efter. Ett sms avslöjar dock förvirring – where did you go? Ja. Var fan är jag? Chinatown. Grett. Chinatown, London. Med Mark och Carol. Som inte vet om att Kevin är bakom oss och i hemlighet vill veta var vi är på väg. Den surrealistiska känslan förstärks.

 

Väl på en pub hinner jag, Mark och Carol sitta några minuter med varsitt glas.
- What have you been up to lately? frågar Carol.
Ehm… förälskat mig i din chef?
- The usual, studying.. and now work... You?

 

Efter några minuter kommer Kevin. Han går fram till Carol, som blir väldigt förvånad att se honom där. Kevin ger henne en kram och skakar hand med Mark. Därefter går han till mig och ger mig en lång kyss. Mark och Carol tystnar. Efter ett tag vänder sig Kevin mot dem.

- I guess you would like an explanation now?
- OH YEAH! svarar bägge.
Mark vänder sig till mig och säger, på svenska:
- Du och jag måste snacka!

 

Jag och Kevin kör divide and conquer – han pratar med Carol och jag pratar med Mark (på svenska). En halvtimme senare är frågetecknen betydligt färre och Kevin går för att köpa öl. Carol och Mark frågar mig om våra framtidsplaner, jag förklarar att Kevin vill flytta till Sverige. Mark, som länge försökt övertyga Carol om att flytta med tillbaka till Sverige, slänger huvudet åt hennes håll och utbrister:

- SEE!
Hehe. Sorry, Carol. :P

 

Kvällen blir riktigt lyckad. Jag och Mark tar igen förlorad tid, det blandas svenska och engelska och skrattas hejdlöst. Vi drar vidare till en annan pub innan vi slutligen bryter upp och far hem. Jag och Kevin känner oss väldigt glada över Marks och Carols positiva reaktioner. Tack för en härlig London-kväll! Vi ses mer i höst!

 

 

 

Lördag 10 juli
Kevin och jag dränker oss i solskyddsfaktor och far till en sandstrand utanför Rye (söder om Dover). En märklig dimma sveper in från havet (åh herregud vad det där lät som en rad ur en låttext) och grumlar utsikten, men havet är varmt, solen skiner och körsbären vi köpte på vägen är otroligt saftiga.

 

 

Efteråt gör vi en liten vandring i den gamla byn, stannar till på en 1500-talspub och äter middag på ett fyrstjärnigt hotell som bjuder på bladlöss till maten. Mer som minus fyra stjärnor. Resan hem känns betydligt snabbare än ditresan, då jag till slut ledsnade på att Kevin aldrig slutade köra och roade mig med att fråga ”Are we there yet??” á la Åsnan i Shrek.

 

 

Hemma är vi nöjda efter sol, bad och mat. Det blir en god drink i TV-soffan. Okej. Två drinkar.

 

 

Söndag 11 juli
Kevin far och hämtar sin dotter Alice medan jag röjer upp efter frukosten och städar upp lite i lägenheten. Ni vet, underkläder i taklamporna, skor bakom TV:n, solglasögon i soffan osv… Nervös som inför en 30-poängstenta sätter jag mig att invänta Kevin och Alice, som visar sig vara längre än mig trots sina 12 år. Eller är det jag som är kortare, trots mina 23 år?

 

Vi far till en nöjespark i Chessington där vi blir dyblöta i en gunga, krockar i radiobilar, åker häftiga karuseller, jagar mat, kör vattenkrig i en vattentunnel, skjuter med laserpistoler, hälsar på uttrar och pingviner och äter glass. En mycket trevlig dag!

 

 

 

På kvällen skulle vi ut och träffa några kompisar till Kevin, som får en impuls och istället bjuder hem dem till oss. Tur att jag städade. Vi åker hem, byter om, lagar mat som serveras lagom till Justine och Steve dyker upp. Mycket trevligt och pratglatt par. När jag leende berättar att de är våra första middagsgäster i lägenheten lägger hon en hand på min axel och beklagar vår otur.

 

Syftet med kvällen är fotboll, jag och Justine gör vårt yttersta för att störa killarna. Lyckat projekt då killarna också låter sig störas. Även Ray kommer över, vi massakrerar en camembert.

 

 

 

 

Måndag 12 juli
Trots order till oss själva att inte vara så förbannat sega tar det ett tag innan vi kommer oss för med att lämna lägenheten. Första stoppet är Tesco, där vi går omkring så sakta att vi bägge två till slut blir rastlösa, tittar på varandra och sätter fart utan ett ord.

 

Efter att ha lämnat av maten hemma tar vi oss in till London. Kevin som hunnit bli uppmärksammad på mitt låga blodsocker-humör packar som vanligt med små chipspåsar in case of emergency. Vi tar tåget till Waterloo där vi hoppar av och börjar dagsvandringen längs South bank. Jag kör turistrollen med en guidebok i ena handen medan jag håller en guide i handen med den andra. Oxo Tower med utsikt över Themsen och stadsdelarna på andra sidan blir ett stopp, där en drink kallad Undercover Lover avnjuts. Sedan fortsätter vi förbi broar och museum, och stannar till vid puben The Anchor. Vinopolis har tyvärr stängt, istället besöker vi Clink Prison Museum där jag kramar en jätteguide och sen lär om ett av Englands äldsta fängelser, från 1100-talet. Jag och Kevin turas om att posera med tortyrmedel och fångar, besöket är mycket intressant speciellt då jag nu jobbar inom Kriminalvården. Lite skillnad på tider, kan jag säga.

 

Vi äter en riktigt god middag precis bredvid Themsen med krigsfartyget Belfast och Tower Bridge i bakgrunden. Samma bro tar oss sedan över till Tower of London. Därifrån tar vi en båt till Big Ben där dagsfärden slutar. Båten är en guidetur. Att beställa vodka och Cola på båten visar sig vara rätt underhållande då bartendern inleder med att ge oss två plastglas med lite vätska på botten och ursäktar sig för att det ser ut att vara så lite i glaset - men lovar att det är några centiliter. Detta kunde naturligtvis inte accepteras och Kevin menar leende att påfyllning är på sin plats. Ingen lycka, bartendern skrattar men skakar på huvudet. En ny kille kommer in i baren samtidigt som jag instämmer med Kevin, jag menar – det är ju så lite i glaset att det skulle hinna dunsta innan vi hann smutta på det! Den nya killen tar utan att tveka våra glas, fyller på med dubbelt så mycket och säger samtidigt till den första killen att inte ta mer betalt. Kevin skrattar, tittar på mig och frågar om han får anställa mig som förhandlare i hans team. Jag tar glasen och studsar upp på övre däck för att titta på Oxo Tower i skymning, London Eye, Cleopatra’s Needle, St Paul’s Cathedral och Big Ben.

 

När turen är slut och glasen tömda letar vi oss hem, äter lite mat och kryper i säng.

 

 

Tisdag 13 juli
Sista dagen i England ägnas åt heminredning. Vi tillbringar fyra timmar på Ikea i Croydon, där vi beställer möbler, köper diverse attiraljer och beter oss som ett klassiskt nyförälskat par som handlar inredning till sitt första gemensamma hem, håller varandra i handen och pekar med de fria händerna. Detta ackompanjeras av svenska korvar, Tylösand-soffor och informationstavlor om olika delar av Sverige, romantiserade beskrivningar och vackra bilder. Man skulle bott i Sverige.

 

Vi stannar såklart till vid matavdelningen och köper knäckebröd, västerbottensost, Mariestads och Norrlands guld samt svensk smultronvodka och lax. Jag lägger också ner ett par minuter på att förklara för Kevin hur svenskt köttbullar med potatismos, gräddsås och lingonsylt är. Alice är lika tokig i potatismos som jag är i pasta, så jag lovar Kevin att laga till denna svenska enkla stolthet till dem.

 

På väg hem stannar vi till vid Tesco för kompletteringshandlande. Till middag blir det lax med pesto, färsk sallad och ris. Rosévin, ljus och nya detaljer i lägenheten efter dagsjobbet. Kvällen fortsätter med musik och mys. Kort sagt en romantiskt definierad kväll.

 

Onsdag 14 juli
Vaknar av att Kevin abrupt talar om för mig att vi försovit oss. Bakis undrar jag vad fan han pratar om innan jag kommer ihåg att jag har ett plan att hinna med. Vi gick från att vara kroniskt trögstartade till att nå rekord genom att vara påklädda, packade och i bilen inom 20 minuter. Trafiken hintar att vi kommer missa planet, men lättar efter ett tag. Jag är dödstrött och kör en power-nap. Vaknar när Kevin svänger in vid flygplatsen och ber Kevin vända tillbaka till Sutton. Likt förbannat sitter jag på planet en timme senare med en macka i handen. När planet lyfter tittar jag ut genom fönstret och lovar mig själv att återvända. Jag ler vid insikten att jag flyttar till England om några veckor.

 

Tack för allt älskling! Det är alltid som en dröm att vara med dig!