-

Zumba. Något för mig. Visste väl att det var något jag kunde använda de här Volvo 740-breda höfterna till. Skulle ha blivit född i Sydamerika, helt enkelt. Härligt träningspass, följt av....:

 

Mobilen. Ja, för er som inte förstått det redan lider jag av rätt hett temperament (sydamerikanskt...?). Jag har lärt mig hantera det genom åren och skulle nu betrakta mig som mycket lugn, för det mesta. Har inte haft raseriutbrott på evigheter. Men igår drabbades jag av ett kort återfall och min mobil, som innan mest led av hosta, tröghet och narkolepsi lider nu av diverse frakturer och hjärnskakning. Det blir lätt så när man faller hårt och fort mot golvet. Så därför ägnade jag större delen av kvällen igår till att försöka rädda det viktigaste jag hade på mobilen – sparade sms från Kevin.

 

Såhär gick det till:

Jag svor åt mig själv och tog ett bad. Väl i badet kom jag ihåg en skiva som installerar Nokia PCSuite, och att man kan koppla telefonen till datorn och komma åt informationen. Installerade därför skivan, fungerade klockrent. Kopplade in telefonen, som trots att displayen absolut inte fungerade (den hängde trots allt bara ihop med resten av mobilen i en kabel...) ändå startade upp, lös och betedde sig som vanligt. Programmet kunde inte hitta telefonen. Kom då på att det är rätt bra om man faktiskt har ett SIM-kort i telefonen så den startar på riktigt…

 

Satte in SIM-kortet. Telefonen lös upp (utan att något syns på displayen förstås) och jag väntade en stund innan jag tryckte in PIN-koden. Därefter lät jag telefonen starta upp i lugn och ro. Kopplade in sladden, och tryckte in kommandona som jag mindes dem i huvudet – och det fungerade! Hyllade min rationella och logiska sida med att bestämma mig för en chipskväll. Kort därefter satt jag och kopierade alla sms till ett Word-dokument. 93 sms. 7 A4-sidor text.

 

Har förstås också tillgång till allt annat, som kontakter och MMS, etc. Det blir lite av ett projekt att ta vara på det, men inget är förlorat. All musik och alla bilder låg på minneskortet som är överfört till nya telefonen.

 

Just det. Nya telefonen. Den ”handset” jag fick av Kevins söta dotter Alice. En touchscreen-telefon, två bakgrunder och massa fina finesser. Har däremot alltid gillat Nokias knapptelefoner (utom 3510:n som var ett skämt) och kommer sakna min viktelefon. Viktelefoner är bra.

 

Tills de hänger sig. Då hjälper jag dem på traven genom att mörda* dem.

 

 

*Fotnot: Det är faktiskt första gången jag förstört en telefon på detta sätt. Och det VAR faktiskt bara en tidsfråga innan den begick ett fullbordat självmord i vilket fall som helst.

Jag kliver ur duschen. Ser hunden solbada i hallen, där solen värmer upp en yta på golvet genom balkongdörren.
Jag motar bort hunden. Placerar ut min handduk och lägger mig ner.

Kevin kommer ut i hallen och hittar mig naken på rygg med slutna ögon. Jag frågar efter en Piña Colada och låtsas som att spisfläkten egentligen är bruset från vågorna. Kisar jag med ögonen kan min garderobsblomma faktiskt vara en palm.

Det har varit lite dåligt flyt på bloggen på sistone, den tycks ha frusit till is under köldknäppen här i februari. Faktum är att det händer fortfarande en del, och mycket värt att rapportera. Det är ju bara det att bloggaren ska få arslet ur vagn och händerna på tangentbordet också.

 

Utöver min masochistiska läggning som tar sig form i ytterligare studier jag egentligen inte har lust med längre, har en förkylning brutit mitt träningsschema. Detta gör mig mindre vänligt inställd till livet. På plussidan ska dock tilläggas att min älskade sambo bjöd över sin son för min examensfest. James kom fredagen innan och skulle åka på måndagen, men ville stanna och blev kvar ytterligare åtta dagar. Vad är det med engelsmän som kommer till Sverige för en kort vistelse och blir kvar närmare två veckor? Dessutom pratar James om att flytta hit han också. Varning, engelsmän. Det smittar.

 

Engelsmän har dock under föregående lördags fest konstaterats vara högklassimmigranter. Jag kan i alla fall vitsorda den höga ställning dessa två stiliga engelsmän erhöll när jag under en timmes studieläsning i badkaret fick frågan om jag vill ha ett glas rödvin med maten. Väl uppkliven och påklädd blev jag serverad en riktig finmiddag. När jag följande dag kom hem efter tuffa timmars pendlande till universitetet i Stockholm hade ren tvätt på sängen log jag nöjt åt mina nya inneboende. De kan visserligen inte många svenska ord, men de vet hur man gör en svenska nöjd.

 

De närmaste veckorna står denna förbannade metodkurs på schemat. Tänkte komprimera den till en vecka kortare, så jag kan ägna den veckan åt att befinna mig i ryggläge, tända spadoftande ljus och drömma om weekendresor och sol. (Egentligen lär jag ägna mig åt den andra kursen i kvinnofridskunskap och jobba ett par dagar.)

 

Den senaste weekend-resan till London rapporterade jag inte ifrån, men den gick ut på att jag och Kevin anlände på fredagen kl. 17 lokal tid, anlände till puben där Kevs band skulle spela på kvällen kl. 19, varav jag bytte om och plaskade av mig inne på damtoaletten. Fick lite undrande blickar och roade leenden när jag tvättade fötterna i handfatet. Förutom en fantastisk spelning med härlig atmosfär och tequilashots med James bjöd kvällen även på mitt första möte med Kevs exfru och mellandotter. Mycket spännande. I övrigt tillbringade vi helgen hos Ines och Pat, umgicks med kompisar och vandrade bland de vackra kullarna norr om Guildford.

 

Nu ska jag leka ledig och ta ett bad. Over and out!

 

 

Jag och min stiliga man.

 

C2, brorsan och söta Maja på partyhumör!

 

Fyra generationer.

 

Bål, god mat, examensbevis och dricka.

 

Gäster.

 

Många blev vi, som mest var vi nog 40 pers i min trea på 80 kvm. :D

 

Efteråt hällde jag upp den resterande bålen för tömning.

 

Teamwork!

 

Tack alla för en underbar dag/kväll! Helt oförglömligt!

Kevin och jag har nu bokat en återresa till Barcelona för att fira vår ettårsdag där.
Hade någon för ett år sedan sagt till mig att jag skulle gå med på att åka på en weekend i Barcelona med en man jag knappt kände hade jag skakat på huvudet åt den personens idioti.

Hade någon sagt att jag efter denna första weekend skulle inleda en relation med mannen i fråga, flytta ihop med honom och att han ett år senare faktiskt skulle bo i min lägenhet, hade jag förmodligen ifrågasatt personens alkoholvanor och eventuellt upplyst om numret till psykakuten.

Jag skojar inte,  jag var helt tvärsäker på att det aldrig skulle bli något, knappt ens att jag någonsin skulle träffa Kevin igen. "Det blir aldrig som man tänkt sig." Vilken jävla underdrift.

Hur som helst, lika motsägelsefullt som Dannys framgång i första deltävlingen av Melodifestivalen har jag nu en biljett till Barcelona den 23 mars. Det har Kevin också, från samma flygplats detta år.

Visst är livet härligt oförutsägbart?

Kevin har tillfället till ära slagit på stort och bokat rum i ett nyöppnat lyxhotell, med ett koncept som innebär att vi får välja lakan (vi körde på egyptisk bomull) och typ av kudde. Hotellet har  flera barer varav en poolbar, massage, gym, restauranger och en helt fantastisk inredningsstil. Kan inte förstå vilken tur jag haft, och vilken obeskrivlig lycka som skulle följa på de fyra bästa dagarna i mitt liv i Barcelona förra året. Som om kärlek inte vore nog har jag hittat en man som skämmer bort mig med weekend-resor, skor, kläder, middagar och champagne!

Länge leve Barcelona!

Länkar till hotellet, kika på bilderna =):

http://www.venere.com/hotels/barcelona/hotel-ohla/?sd=23&sm=03&sy=2011&ed=26&em=03&ey=2011&pval=2&rval=1

http://www.ohlahotel.com/en/

När klockan ringde 5.30 igår morse tänkte jag:

-  Vem fan kom på den här idén? Klockan ringer 5.30 en söndagsmorgon. Man borde åka i fängelse för det här.

 

Mycket riktigt. Lämna sambon i varma sängen. Tillbaka på jobbet, efter närmare en timmes körtid genom ett sovande Uppland, in genom grindarna och ”Hej, är du tillbaka från England nu?” från diverse kollegor varav några jag inte ens trodde visste vem jag var. Ringrostig med nycklarna, men rutinerna kom tillbaka förvånansvärt lätt, och jag blev överraskad över hur mycket jag uppskattade att jobba lite igen.

 

12 timmar och 15 minuter senare, ut genom grindarna, ytterligare en timmes körande hem. Trött som överanvänd disktrasa begick jag och de resterande bilarna på den kurviga vägen i Roslagen kollektivt lagbrott genom att av trötthet och hemlängtan ignorera 50-skyltarna.

 

Vid vägskälet i Rimbo löd jag en impuls och tog höger, över kullen och vänster mot skogarna, en snabb visit på första gården för att ge min älskade mamma en kram. En snabb kram ”bara för att jag kan”. Sen vidare hem.

 

Väl hemma välkomnades jag av en galopperande hund med en kudde i munnen, en nyvaken katt som fick ryck och började jama glatt, en kyss från sambon och leende frågor om jobbet från exet.

 

?!

 

Vänta nu.

 

Just det. Erik och Kevin hade filmkväll med brittiskt tema. Utan mig närvarande. Mitt ex som brukade bo i den här lägenheten fram till för ett år sen, och min nuvarande sambo som just flyttat hit. De hade drinkar och baguette på soffbordet, och pratade förnöjt på om diverse brittiska adjektiv och kostymer med tweed-varning.

 

För alla er som (som vanligt) har åsikter om min nuvarande relation med mitt ex, för alla er som anser en fortgående relation vara totalt omöjlig och onyttig nu när jag har en ny sambo, säger jag det här endast en gång:

 

Håll käften och öppna ögonen.

Jag har dragit i nödbromsen.

Herregud, det är ju löjligt. Två veckor sen plugget tog fart igen, vardagen drog igång lika brutalt och bullrigt som jag mindes den innan 2010 (då jag levde i en bubbla/dröm). Lika fort och hårt slog vardagen till, som att vända på handen.

Upp kl. 7, plugga, lunch, plugga, träna, plugga, söka jobb, plugga, fixa, dona, kattlåderensning, matlagning, diskning, försöka återskapa fysiska relationer med personer jag saknade under tiden i England, plugga, träna, plugga, få in ett par timmars mys med Kevin, ha huvudet fokuserat nog att se en film, prata.

Stupa i säng vid midnatt, ha huvudet fullt av texter, litteratur, läs den boken, planera nästa veckas plugg in på bara timmen, hur många träningspass kan jag unna mig, måste komma ihåg att ringa det företaget, kvinnofridskunskap eller kriminologi imorgon, eller var det både och? Just det, vi har slut på mjölk och hundmat, måste koordinera köp av kattmat med mathandlingen, får inte glömma att gå till banken, vad var det där jag hörde?

När jag väl slocknar rycker jag till, väcker mig själv ideligen. Kroppen igång, huvudet på 211 ställen.

Och idag ringde jobbet, vi ska göra upp en plan för arbetsdagar i februari.

Jisses. Hela dagen har jag känt mig nedstämd, stressad, otillräcklig, fet, irriterad och i behov av en powernap. Gick till optikern för att höra att min ögon är sönderskavda, sen gick jag och shoppade med Kevin. Underbara Kevin som hittar kläder han tror skulle passa mig, uppmuntrar mig att prova, betalar. Jag har en ny, chic uppsättning svart och rött, exempelvis en röd läderjacka och en midjekort, svart väst. Shoppingterapi. En närvarande, älskande pojkvän. Som inte ifrågasätter en dag av tystnad och mental frånvaro.

Jag tappar halsduken. I Stadiums provrum. Min älskade pashminasjal i svart jag fick av mamma efter hennes resa till Kina för några år sedan. Min favoritsjal som passar till allt.

Man vinner och man förlorar.

I huvudet fortsätter mina planeringar att mala, kvällens att göra-lista, sy knappar, packa väska, kolla kvinnofridskunskapen, laga mat, städa upp och raka benen.

Jag drog i handbromsen. När Kevin for iväg på badminton med grabbarna tvärnitade jag och sladdade in i ett hörn, hällde upp mig ett syndigt torsdagsglas-vin och tog några skivor baguette. Med smör.

Fet lär jag känna mig imorgon också, men jag får åtminstone några minuters andningspaus nu.

Kontrasterna från tiden då jag ENDAST studerade 100 %. Bara ett examensarbete att skriva. Resten av tiden ägnade jag åt att vara kär, lycklig, i en bubbla, resa och bo utomlands, sovmorgon varje dag, ett glas vin och mys på kvällarna. Det var 2010, det. Välkommen till 2011. Tillbaka till 2009.

2011. En käftsmäll.

Jag ska nog börja med att raka benen.

Jag ska nu erkänna den sida av mig få av er vet om.

 

Jag är varulv.

En gång i månaden drabbas jag av sömnproblem. När månen är full och jag inte är det blir sängen inget annat än en plats att snurra runt i. Det stirras i taket och sömnen vill inte infinna sig. Efter ett tag börjar i vanlig ordning magen att kurra, vilket irriterar mig och hjälper till att hålla mig vaken.

 

Om jag väl somnar drömmer jag intensivt och så konstigt att när jag börjar berätta för någon vad jag drömt inser jag efter första meningen att 1) jag inte har den blekaste om hur jag ska förklara och 2) att om jag försöker blir jag förmodligen inskriven på dårhus.

 

Så igår natt sov jag några få, enstaka timmar. Månen lös så intensivt att jag och Kevin vaknade av det intensiva ljuset och yrvakna undrade vad fan som stod på. Ett halvt stycke persienn räckte inte. (Persiennen är halv, trasig och påminner om det i en knarkarkvart. Jag kan intyga att det enda som intas i mitt sovrum är sömn eller en och annan kopp te.)

 

Så vadan denna egenskap då? Inte vet jag. Jag vet bara att jag tillhör den skaran som påverkas av månen, och att jag gjort det sedan jag var drygt 50 cm lång och som bäbis låg i min säng och stirrade i taket utan att säga ett ljud.

 

Självklart lyckas jag alltid somna till slut. Att vakna tillhör dock mina sömnproblem vilken dag som helst i månaden.

Jag är själv hemma, och tänkte ta ett bad och läsa en bok. Istället satte jag på Spotify och la mig i ett mörkt badrum. Med musiken strömmande ur högtalarna och med datorn på toalettstolen blev jag starkt påmind om förra våren.

 

För ett år sedan var mitt liv plötsligt upp- och nedvänt då jag brutit upp med mannen jag spenderat hela mitt vuxna liv med, Erik som jag bott med i 7 år. Omvälvande och ångestfyllt första månaden, men efter han flyttat ut fick jag mer tid för mig själv än jag någonsin haft. Bara sådär blev TV-kvällarna till att krypa upp själv i min nya stora soffa jag unnat mig, med en Piggelin eller en skål popcorn. Jag tog många bad, sov mycket, köpte maträtter och bröd jag inte köpt på flera år eller alls, på nya mataffärer där jag och Erik aldrig hade för vana att handla. Matlagningen minskade dock, dels då jag helt tappade aptiten och mest bara var trött, dels då jag är van att laga mat för fyra och därför slutade med en veckas matlådor på en maträtt. Jag höll mig hemma mycket, levde i en bubbla då jag inte hade ork att vara social och träffa folk. All min energi gick åt till studierna, och däremellan försökte jag ta igen mig med (oregelbunden) sömn. Jag var aldrig ledsen eller deprimerad trots uppbrottet, det var den enda lösningen.  Jag behövde bara några månader att ladda om. Jag njöt av ensamheten, av att lägga all energi enbart på mig själv. Med tiden insåg jag hur mycket energi som gått åt tidigare, och det gjorde att jag gav mig själv löften om framtida relationer och prioriteringar.

 

Sen började mina rutiner störas/styras också av något annat/annan. TV-kvällarna blev ersatta av timslånga nattliga konversationer med en engelsman som jag trots bättre vetande inte kunde motstå. Jag insåg snabbt att han var intresserad på ett plan som verkligen inte passar sig för en gift, betydligt äldre man boende på andra sidan Nordsjön. Jag höll honom på avstånd, men märkte ändå att jag tillbringade mer och mer tid till att tänka på honom, blev lycklig som ett barn på julafton då han skickade sms och vetskapen om att han skulle logga in på MSN sent på natten gjorde det omöjligt för mig att sova.

 

Så många gånger satt jag som jag gör nu. Jag satt i badkaret och väntade på att hans namn skulle dyka upp nere i högra hörnet på min skärm. Att han skulle skriva ”hi baby!”.

 

Ett par månader senare var jag fortfarande skeptisk men gick med på att resa till Barcelona för att träffa honom. De fyra bästa dagarna i mitt liv, och startskottet på vår relation, i alla fall rent fysiskt. The connection was there from the beginning.

Och sen då? En besök från honom i april, sen var jag fast. I kärleksträsket, arg på mig själv som inte bara bröt relationen, arg på honom som fick mig att falla och sen åkte tillbaka till England (även om han ville fara mindre än jag). Ytterligare två månader så förberedde jag mina studier för en flytt till England, han hade flyttat ut från sitt hus och talat om för familjen att han ville skiljas. England några månader, en weekend i Rom, möten med hans barn. Hans helt underbara barn. Alice och James är goa som bär och jag saknar dem faktiskt, liksom mina nya engelsktalande vänner. Och nu bor han med mig i Uppsala. Jag svor att jag aldrig skulle komma att ha en relation med honom. När han uttryckte en vilja redan tidigt förra året att ha en stadig relation med mig och flytta till Sverige för mig, skrattade jag åt hans orealistiska tankar. Skrattar bäst som skrattar sist…

 

Konstigt vad ett år kan göra, eller hur? Än en gång sitter jag i badkaret, lyssnar på musik och bara njuter av en stund för mig själv. Men istället för att se fram emot att Kev dyker upp nere i högra hörnet och skriver till mig, ser jag fram emot att han kommer in genom dörren och ger mig en kyss.

 

 

 

 

 

 

 

Tack Linda, Magnus och Kevin för en underbar kväll och natt!

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article8371284.ab

Vi körde genom Europa på tre dagar. Två dagar första gången, en övernattning. Andra gången annan årstid, resan tilläts ta tre dagar och två övernattningar. Likadant tredje och sista körningen genom de sju länderna.

 

Dag 1, packning av bil tills den liknade en micrad popcornspåse, färja mellan Dover-Calais, England-Frankrike-Belgien-Holland. Övernattning i Venlo. God mat, men alldeles för trötta för att njuta något längre i baren, så det blev sussa kudde istället.

 

Dag 2, tidig avfärd genom ett segt jävla Tyskland med köer på autobahn (jamen för helvete, autobahn?! 60 km/h?!!) och sen ett glatt Danmark (det har varit bättre om jag haft skridskor på bilen istället för däck). Olyckor? Nej, inte mer än att vi blev prejade in i vägräcket av en fet lastbil med en (onykter?) tysk bakom ratten, vilket orsakade skrapmärken på höger backspegel som för övrigt slog igen – men vi klarade oss. I Danmark hamnade vi bara ett par bilar bakom en olycka med en lastbil som tvärställt sig över bägge filerna. Väl i Malmö fjorton timmar senare snurrade vi runt som idioter några varv innan vi hittade en parkering i närheten av hotellet (som för övrigt var jättelätt att hitta). En sallad på Max och en flaska vin på hotellrummet till ett avsnitt av Desperate housewives - sen snarkade vi gott.

 

Dag 3, lite matta men fick energi av att det var sista dagen. Kortaste dagen med bara sju timmars körning. Möttes väl av en gudasänd Erik som både erbjöd sig att tvätta bilen och hjälpte oss att tömma den – så otroligt uppskattat!

 

Jamen sen bar det av till julshopping, kylskåpsfyllning, slutgörande av examensarbete, uppackning och sen lite ny packning då det bar av till Kumla, sen till mamma över jul, sen till Krokom över nyår och sen…

 

Nu är vi hemma. Efter närmare 600 mil på vägen bara i december. Vi har bestämt oss för att sluta använda hallgolvet som landningsbana, flytta in Kevin på allvar och faktiskt inse att jag är klar med utbildningen och typ… ta semester två veckor.

 

Var är min drink?

 

 

 

God fortsättning (från Piccadilly Circus)!

Linda: Han bländade mig, så jag hörde inte vad du sa!

?

När du inte behöver en buss, kommer de på löpande band. När du inte behöver en penna, så finns pennor i varenda byrålåda du öppnar. När du inte behöver en tampong, har du tamponger i varje jävla väska du äger. När du inte behöver en hundbajspåse, finns det minst en i varenda jackficka. När du inte behöver en linsburk, har du tjugotretton i badrumsskåpet och minst två i varenda necessär. När du inte behöver en hårsnodd har du minst fyra i sminkväskan och två i handväskan. När du inte behöver det har du poängkort för Coop, Ikea, Kicks, Ica, Onoff, H&M, Apoteket samt studentkårsleg för minst två universitet i plånboken.

 

Så kan någon förklara för mig hur i helvete det kommer sig att du kan vänta tre timmar på en buss, sen kommer fem på en gång? Eller varför det är så att när jag akut måste skriva ner ett nummer måste jag leta minst tre minuter innan jag hittar en penna i en låda? Varför jag tittar upp i himlen och visslar när Disa skiter genererande nära en gångväg för att just den jackan jag har på mig inte bär en bajspåse? Eller varför jag absolut inte hittar något att sätta upp mitt hår med när jag står med ena benet i badkaret och kommer på att jag inte vill blöta håret när jag duschar? Kan någon förklara varför jag råkar ha precis fel plånbok när jag går in i en butik, eller för all del har alla tänkbara tjugosju kort med mig men inte just Coop-kortet när jag just spenderat 2648 kr i en MedMera-vänlig butik?

 

Jag återgår till mitt sökande efter en tom linsburk. Har ju sett en varje dag de senaste sjuttioelva månaderna.

Bilen var lastad till bristningsgränsen. Istället för att förklara hur det såg ut när jag packade in Kevins grejer i bilen för flytten till Sverige, tänkte jag bjuda på bilder av mitt pack-mästerverk.

 

 

Sidodörrarna blev belagda med öppningsförbud p.g.a. risk för ras.

 

 

Bakaxel krafigt nedtyngd.

 

 

Inuti bilen såg det ut enligt följande:

 

Handväska fastspänd med sjalar bakom sätena, som för övrigt var framdragna så långt som möjligt för att använda utrymmet bakom.

 

 

Kevin körde med en verktygslåda under benen och en brandsläckare vid sidan.

 

 

Mitt benutrymme:

 

 

När Kevin satt i passagerarsätet såg det ut såhär:

 

Såg ju fan knappt backspegeln.

 

 

Hur man tar sig in i en fullastad bil:

 

 

Väskor att dela utrymmet med...

 

 

 

Placera...

 

 

 

 

 

Right, I'm in, let's go!

 

 

 

 

Vårt möbellösa vardagsrum:

 

Nya soffhörnan:

 

Högen som enligt rykten ska in i bilen:

 

Sovrummet. Utan möbler. Madrass på golvet. Mysigt, va? :D

 

Svensk bil på engelsk mark. Stackars Saaben ska få jobba hårt de nästkommande dagarna, med fullpackning över 200 mil!

 

 

C: What is your view on women breastfeeding in public?

 

K: *ler brett* Pop ’em for England!

 

C: *suckar* Of course.

…while you are busy making other plans.

 

---

 

 

Ägnade min sista dag i England till att handla julklappar. Gick in på en butik där jag mer eller mindre hittade allt jag behövde, helt underbart. Klarade av julhandlingen på betydligt kortare tid än någonsin förut.

 

Note to self: i fortsättningen sköts julhandling i England.

 

Rejält tyngd av påsar snubblade jag in i The Sutton Arms och gjorde ofrivilligt en viss entré. Hade inte riktigt tillräckligt med armar att öppna dörren på ett smidigt sätt, vilket resulterade i att jag fick lirka upp dörren och hoppa in innan den gick igen – med en smäll. De få personer som satt där inne tittade upp och började le åt mig. Jag märkte inte detta förrän jag blev tilltalad, då jag var fullt upptagen med att stånka och sucka lättat över att jag inte fick dörren i ryggen. Servitrisen kom fram skrattandes och sa:

- I’ve seen a lot of that face expression today! Are you okay, sweetheart?

- Yeah, thank you, just… exhausted!

- Christmas shopping, eh? Can I get you something?

- Yes please – I’d love a glass of rosé wine!

 

Jag letade upp ett fönsterbord och föll ihop i en fåtölj. Servitrisen kom leende fram med ett glas vin jag sedan smuttade på länge medan jag bara satt och tittade på folk. Precis som jag gjorde den där första dagen jag tillbringade själv på Sutton High Street. Precis som då drack jag ett glas vin vid lunchtid utan att ha dåligt samvete. Precis som då satt jag och funderade på allt och inget, hur underbart oförutsägbart livet är och precis som då började jag le när jag tänkte på resan hit, till just den här dagen och den här platsen.

 

Mina fyra månader i England är slut. Jag sitter nu i ett flyttkaos i en möbellös lägenhet i Sutton och ska snart till att packa det absolut sista. Imorgon bitti ska jag åta mig utmaningen att packa Saaben med Kevins grejer och hoppas att jag kan pussla till det. Det hjälpte väl inte direkt att jag köpte sex påsar med julklappar idag.

 

Så vad kan man göra fyra månader i England? Förutom att skriva ett examensarbete om ett personorienterat påföljdssystem kan man umgås med personerna i Kevins band.

Man kan lära känna en son och en dotter och utveckla bra relationer.

Man kan se Chislehurst Caves, Notting Hill, Windsor Castle, vandra längs Themsen, se den engelska landsbygden med dess kullar och får.

Man kan lära sig uppskatta fotbollsmatcher live, se Londons främsta turistattraktioner och hitta de där guldklimpar som turister aldrig hittar till utan en infödd guide.

Man kan krypa upp i soffan med en Bovril när den engelska ruggiga hösten smyger sig på och se på film hela natten igenom.

Man kan gå på en balliknande tillställning i London största lokal att dricka champagne och lyssna på bandet – som är pojkvännens.

Man kan njuta av den engelska artigheten, den lättsamma stämningen mellan främlingar och ständiga leenden.

Man kan ha hjärtat i halsgropen medan man kör på fel sida vägen i en bil med ratten på fel sida.

Man kan jogga runt i Bushy Park, hälsa på hjortarna där och sen se en cricketmatch.

Man kan inse att när man talar ett språk tillräckligt länge börjar man tänka på det språket.

 

Så mycket jag sett, hört, gjort. Jag längtar hem till Sverige, men kommer sakna de här månaderna resten av mitt liv. Jag kommer sakna den här tvåvåningslägenheten och de brittiska attiraljerna i den, som fönstren man knuffar upp, tråden med en knopp längst ner man drar i för att tända lampan i badrummet, ytterdörren som man inte öppnar med ett handtag, och den (ohygieniska) heltäckningsmattan i alla rum.

 

Så nu har jag nästan slutgjort min utbildning i juridik och förberett mig för arbetslivet. Planerat livet genom att välja utbildning och genomföra den, välja inriktning, specialiserat mig och planerat mina nästa steg. När jag satt vid det där fönsterbordet bredvid spiselkransen i den så engelska puben idag tänkte jag på hur levande jag känt mig de senaste månaderna, att jag knappt insett förrän nu att jag är vid mållinjen på min utbildning.

 

För under tiden jag planerat livet har jag levt det.

Det är nu onsdag som i den 8 december 2010 och som i en vecka kvar i England. Efter tre dagars bilresa genom norra Europa kom vi fram till ett nollgradigt Sutton igår eftermiddag. Både jag och Kevin var trötta efter en lång resa men nöjda med den incidentfria färden. Vi körde första dagen från Uppsala till Köpenhamn, på snöiga/isiga vägar och med snöslask sista biten (jävla Skåne). Vi använde ungefär 500 liter spolarvätska och en påse bilgranar (limited edition) plus lite chips och korvar. Väl i Köpenhamn snurrade vi runt några varv innan vi hittade hotellet. Jag tog en snabb dusch, slängde på mig leggings, en tunika och lite kajal. Vi gick till en tapasbar och åt en meny av 11 tapas – huuur gott som helst! Många poäng på den.

 

Morgonen efter bar det av genom ett soligt Danmark till ett dimmigt och tråkigt Tyskland där vi bland annat stannade vid en Burger King Drive-in – den segaste jävla drive-in norr om ekvatorn. Vid åtta på kvällen kom vi till Duisburg i västra Tyskland, checkade in på hotellet och liksom föregående kväll frågade vi efter restauranger. Det blev ett bad på hotellrummet för mig med en julutgåva av Xider (limited edition) köpt i Christiansfeld i Danmark, sen jeans och skjorta innan vi beställde mat i hotellets restaurang som de enda gästerna. Jag beställde ”veal, chantarelles in a creamy sauce, broccoli, white ribbon noodles”. Ofantligt gott. Har inte tvingat i mig en sån stor portion på åratal, men kunde trots enorm vilja inte äta upp sista köttbiten. Som tur var lät inte Kevin den gå till spillo. Nudlarna/pastan var helt utsökt, och den väldigt trevliga servitören upplyste om att kocken gjort dem själv. Kocken kom för övrigt ut efter att maten serverats för att fråga om maten smakade bra – helt enkelt förstklassig service!

 

Morgon tre satte jag mig tillrätta bakom ratten och styrde ut från ett otåligt, hårdnackat trafik-Tyskland till Hollands och Belgiens raka och platta motorvägar. Väl i Frankrike var Kevin rejält uttråkad efter 4½ timmar som passagerare, så efter Calais rattade han bilen. Vi kom fram till Dovers vita klippor i solnedgång, och på vägen hem dåsade jag till i bilen.(Inte ett ovanligt fenomen då jag är passagerare. Tror det är ärftligt. M.a.m.m.a.)

 

Hemma i lägenheten pysslade vi på med de få grejer vi hade med oss tillbaka, ett par väskor, en chipspåse, några flaskor rom och whiskey köpta på båten, papper och påsar. När jag lagade middag kom Kevin och gav mig en kyss i nacken, och välkomnade mig hem till sista veckan i England. Vi landade i soffan framför ett par filmer, och Kevin öppnade en flaska tioårigt rött vin.

 

Så slutspurt i England, alltså. Lite blandade känslor. Var skönt att vara hemma i Sverige ett par dagar, ser fram emot att flytta hem igen. Samtidigt har jag trivts riktigt bra i England, det har varit värt allt resande, jag har träffat många nya människor, en ny kultur, fördjupat engelskan och sett hela södra London, centrala London och lite av övriga London. Samt lite landsbygd och slott. Och förstås halkat djupare ner i kärleksträsket. Så jag lämnar England men jag tar Kevin med mig.

 

 

 

Jag kör bil och äter bilgranar på väg över Öresundsbron.

 

 

 

Vår frukostgerbera/bilblomma som Kevin snodde från hotellet i Köpenhamn.

 

 

 

Kevin glad förare i ett soligt Danmark.

 

"någonstans i mellan Dover Calais"

 

 

Dovers vita klippor.