-

"Du tar livet som det kommer och följer dina egna ingivelser. Du hatar scheman och regler."

Ja, så enkel är slutsatsen i en av iForms tester.

---

Inte undra på att prestationsprinsessan i mig så ofta blir utmanad av livsnjutarsidan (och allt oftare sedan jag träffade Kevin). Jag hatar scheman, det har jag vetat länge. Det är därför jag föredrar gym istället för fasta träningstider. Jag föredrar distansplugg istället för lektioner. Istället för att följa recept improviserar jag matlagningen. Jag äter chips mitt i veckan om jag känner för en filmkväll. Jag tar ut Disa på morgonpromenader när JAG vaknat.

Låt oss hoppas att mina framtida arbeten erbjuder flextid.

- I won’t be going around speaking English and think about every word or phrase I say – ”was that a pronoun or preposition? Past participle or a fucking adverbial?”

 

- No, you’ll speak the language, not bollocks about the language!

 

- My point exactly. You think I can put that in this assignment?

 

- Only if there is a sentence that says “English grammar is complete bollocks”.

 

- Now, was that a non-restrictive relative clause or a noun phrase?

 

- Who fucking cares? Pass the vodka.

Lägenhetslycka? Skulle tro det. Tecken:

 

- Första kvällen efter kontraktsskrivningen fick jag en feberreaktion och skakade i sängen trots full mundering. Den jäkla känslomässiga berg- och dalbanan resulterade i att all spänning släppte. Kunde inte sova och fick ont i mungiporna av att le. Äntligen kändes inte den där klumpen i magen längre, men istället vägrade fjärilarna att lägga sig. Exalterad? Mhm!

 

- Efter att väntat på Kevin länge gick jag upp för att kolla vad han gjorde. Han stod böjd över köksbordet. Framför sig hade han ritningen på lägenheten och urklippta minimöbler i rätt skala som han la ut över ritningen. Utan att höja blicken när jag kom in i köket började han förklara hur han tänkte kring möbleringen. Söt? Uppenbarligen exalterad? Svar ja!

 

- Vi vaknade tidigt nästa morgon. Han var vaken sen strax efter fyra. Kvart över sex (ja, på morgonen!) frågade jag om vi skulle göra oss en kopp te. Exalterade? Skulle tro det.

 

- När solen började lysa tittade vi ut genom fönstret och tittade på den solbelysta balkongen till vårt blivande sovrum. Vilken känsla! Istället för att tänka ”gud vad jag vill ha den lägenheten!” tänkte vi ”den är vår!”.

 

Snart, snart… Snart flyttar vi in och börjar vårt nya liv tillsammans.

 

 

Längre inlägg om lägenhetslyckan kommer senare. Såhär sammanfattar Kevin det:

- Three rum and coke. (= tre rum och kök.)

Innan en ängel kom och räddade dagen och gjorde sig för evigt ihågkommen såg läget ut såhär:

Jag får inte bo kvar i lägenheten för att jag inte är student på Uppsala universitet.
Jag får inte lån till en ny bostad för att jag ÄR student.

Kevin får inte bostadslån i England för att han bor i Sverige.
Han får inget lån i Sverige pga att han har engelsk inkomst.

Ungefär här börjar vi diskutera en lägenhet i Barcelona.

Men nu har vi lånelöfte och jag har hittat ett annat moment 22:

Jag kunde inte koncentrera mig på studierna pga av osäkerheten i vår situation.
Nu kan jag inte koncentrera mig för att jag är så glad över lånelöftet.

Jag landar nog snart. :)

Anna *läser i en kursbok*: Vad fan är det här då? "Antipositivistiska entusiasmens fas". Skämtar dom eller?!


Jag: I WANT THAT FLAT AND I WANT IT NOW!!!
Kevin tittar på mig med ett ytterst förvånat uttryck.
Jag, harklar mig: I just... wanted to get that out of my system.


Kevin (under en lägenhetsvisning): What are these other people doing here? Get out of my place!
Jag: I take it you like this flat then.
Kevin: You're fucking right. Tell that real estate agent to close the door.

Och mitt i det hastigt snurrande studiehjulet och vardagslivets rullande kom Brevet som en käpp i hjulet och tvärnitade min vagn. Framåt for jag och slog huvudet i min inglasade bubbla. Ett fritt fall när glaset sprack i tusen bitar.

Så nu sitter jag här och letar i mild desperation efter ett nytt ställe för mig, Kevin och djuren. Medan jag försöker dämpa skriket inom mig söker jag lägenheter eller hus i eller i närheten av Uppsala, väl medveten om att jag inte vet var jag kommer få jobb. För att döva panikkänslan av att vara både arbetslös och bostadslös drömmer jag om att hitta en plats där jag och Kevin kan trivas, och försöker intala mig själv att jag kommer hitta ett jobb snart.

Kevin tycker det är rätt spännande. Att hitta en bostad för oss två, istället för att bo i en lägenhet jag redan hade innan. Jag förstår vad han menar. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig den där känslan av att jag faller fritt. Nog visste jag att jag skulle flytta från den här lägenheten så småningom, men jag ville göra det på mina villkor. När jag fått jobb och vet var jag ska bo. Kevin är exalterad. Jag är livrädd. Han är säker på att det ordnar sig. Jag faller fritt och hoppas på att jag får fäste i något. Jag har ju höjdskräck.

K: My mother’s sister is a “monster”.

C: What??

K: Moster. Sorry. Spelt that wrong.

 

K: How many ”r” can you get into one word?

C: What do you mean?

K: Mostrrrarrrr.

 

K: So tell me, why and how the hell does “de” turn into “dom”??

C: Oh… Erm… Look, bedtime! Good night!

 

K: Exactly when do you use “hur dags”, as in “hur dags slutar lektionen”?

C: Never! How old is your teacher??

 

K: Can you read out these telephone numbers so I can see if I can hear what numbers they are?

C: Four hundred and fifty-six.

K: Cecilia?

C: Yeah?

K: That was English. I know English. I need to hear it in Swedish.

C: That wasn't Swedish?

K: No, that was English.

C: You sure?

K: Definitely.

C: Hm. I've lost my language. Maybe I should come with you to school tomorrow!