-

Ja, jag erkänner. Jag är riktigt barnsligt kär i julen. Ja, jag har julpyntat. Och ja, jag pyntade julgranen den 25:e november… So what?!

Jag råkar vara väldigt kär i julen, och jag råkar ha en sambo som är väldigt kär i julen. I vårt fall blev alltså 1+1 = jul. Vi har velat skaffa julgran sen vi flyttade till Umeå, men det första året hade vi katt. Dålig idé att skaffa gran med en fem månader gammal kattunge hemma. Jag hade ingen lust att lägga ut några hundralappar på en gran, när den större delen av tiden skulle fungera som klätterträd. Jag var inte speciellt lockad av idén att se grantoppen svaja fram och tillbaka i takt med att kulorna flög genom rummet. Så vi väntade.

Nästa år vi ville ha julgran skulle vi vara borta större delen av december, så vi såg ingen vits med att köpa en gran när vi ändå inte kunde njuta av den. Så vi väntade.

I år överkompenserade vi och köpte en gran, och pyntade den. Igår. Den har vackra kulor i rött och guld, och guldglitter och stora snöflingor i guld. Mycket vacker. Det tycker tyvärr även katten. Idag när jag kom hem fick jag bevittna resultatet av ett team work. Katten hade boxat ner en röd kula som valpen sedan jobbat med att få i tusen små bitar. Dessa bitar hade sedan katten lekt runt i lägenheten med. Jag förstår varför djur är så söta. Annars skulle de aldrig kunna komma undan med allt ovett de ställer till med.

Men detta var ju inte helt oväntat. Vi har ju köpt tonvis med kulor, eftersom vi förstod att olyckor av denna art händer. Det är trots allt inte första gången jag har katt, eller gran. Vi har bunkrat upp med julgranskulor - vårt närförråd påminner om ett bollhav. Så lek på ni, snorungar!

Vi har även investerat i en vedkamin, sån där oäkta sak. Mycket verklighetstrogen, dock. Mysfaktorn är riktigt hög nu, vill jag lova. Brasa, kamin, glögg och små barn förklädda till håriga fyrbenta varelser med svansar och nosar - julen fulländad!

Men en sak förbryllar mig med julen. Vi är ju så kära i att göra samma saker som alla år tidigare. Same procedure as every year. Det känns tryggt, naturligt, påminner oss om det som varit, något vi alltid kan lita på. Det hör till att baka pepparkakor, stöpa ljus, baka tunnbröd, ha julpyntet på exakt samma ställen, julhandla osv..

Men hur kommer det sig att det vi i vardagen kallar för enformiga rutiner, kallar vi i högtider för tradition?

Handlar det bara om hur frekvent något sker, eller är högtider något som trotsar alla andra regler, bara för att de innehåller så mycket bra och gott? Som snapsar, romröra och en ursäkt att umgås med nära och kära en längre stund än ett kort telefonsamtal? Visserligen är just detta sådana saker som gör att många avskyr högtider; Fan, jag måste umgås med släkten. Helvete, farbror Bosse kommer vara där, och han blir så kladdig efter några snapsar. Men huvva, jag har ingen lust att köpa presenter till någon jag träffar en gång per år. Och fy julmat, fett, äckligt, och jag måste träna i tre månader efter tre julmiddagar. Och så vidare. Ångest.

Jag och Dolis diskuterade detta idag, och vi kom fram till att hur det än är så älskar vi julen. Vi älskar pepparkakor och glögg, vi älskar julgranen (jag för att titta på, hon för att bita och boxa på) och vi älskar julklappar (jag för att julklappar innehåller hemliga saker som får mina ögon att tindra, hon för att presentsnören är riktigt goda).

Jag citerar min ingifta morbror: Tindra med ögonen, ungjävlar, för nu är det jul!

Föregående inlägg föranledde en smått komisk konversation mellan mig och Maria. (Varning! Detta inlägg kan framstå som aningen torrt och innehållslöst, vilket kan bero på studieskada och inslag av internskämt.)

Cecilia: Vill du möjligtvis anställas av mig? Bra arbetsvillkor utlovas. Bland annat med rabatter på sköna sängar och med möjlighet till avdrag för vin.
Maria: haha... måste man se chefen naken varje dag då?
Cecilia: Chefens nakenhet angår endast henne, och hennes assistent. Inviter från anställda beivras.
Maria: oj oj oj då! men det känns skönt att nudiditet (??) inte krävs av samtliga anställda i bolaget!
Cecilia: nudiditet?
Maria: haha.. ja visst var det ett bra ord?
Cecilia: Jag är ledsen, men du kvalificerar inte för detta arbete. Jag kräver hög kompetens och professionalitet.
Maria: bäste nudididitetsjurist! jag kvalificerar gott och väl för detta arbete, ty jag har mycket hög kompetens och givetvis professionalitet (god damn it!) !!
Cecilia: Att sno chefens favorituttryck tyder på viss brist på respekt.
Maria: den påstådda respektlösheten (om jag får be) vitsordas ej, ty några sådana belägg har ej presenterats för mig!
Cecilia: Nåväl. Talets gåva och kvickhet är meriter på detta jobb. Är dock fortfarande aningen skeptisk till din professionalitet.
Maria: din skepticism är föga imponerande; det märks väl för h-e att jag är professionell!?? *symbol som blinkar ”I asked a question motherfucker”*
Cecilia: NÄSTA!!
Maria: du har inte sett det sista av mig! Moahaha detta beslut kommer att överklagas!
Cecilia: Högste instans är chefen själv. Din överklagan kommer att bemötas med blottning.
Maria: oh my god! jag måste överklaga fler beslut!
Cecilia: Du behöver även sluta att bruka engelska uttryck i var och varannan mening. Detta styrker min bedömning i frågan. Dock är det väl att veta att du behärskar enklare nivåer av andra språk.
Maria: ja, som du själv anfört, visar jag att jag är multilingual, vilket torde medföra att jag är en hett eftertraktad jävel på arbetsmarknaden!
Cecilia: Mhm. Visst. Beslutet står fast. Nu har jag inte tid med detta längre. Jag tackar för intresset, men jag har andra bättre lämpade, med högre kvalifikationer och - vilket ju är ett krav - en förkärlek till vin.

Hittade en klockren bild i arkivet... (Maria föreslog att jag skulle använda den som reklam för min juristfirma i framtiden. Tror inte det.)

Det pratas alltmer om hur tekniken ger oss möjligheter att jobba från andra platser än på kontoret, exempelvis hemifrån:


Det ni ser här är alltså jag, med den obligatoriska hårknuten, rödmålade naglar, min dator och en telefon. Som synes är jag en prydlig affärskvinna mitt uppe i viktiga affärer. Tydligen arbetar jag också fredagkvällar, vilket vinglaset skvallrar om (för så vitt jag vet har inte cocktail hour på vardagar införts i Sverige ännu).

Det som skiljer mig från dagens affärskvinnor är alltså att jag slipper släpa mig upp ur den varma sköna sängen varje morgon, klä på mig, sminka mig, betala resor till jobbet och gå ut i oväder. Istället för skrivbord med foton på familjemedlemmar har jag sängbord och en katt i sängen. Och ett glas vin.

Kan man ha det bättre?

Det sägs att man gör ett bättre jobb om man trivs på sin arbetsplats. Jag skulle förmodligen vinna en utmärkelse!

Häromdagen gick jag och Erik igenom bilder i datorerna, då vi ska skicka in för framkallning. Det slutade med att vi i tre timmar tjöt av skratt och djuren undrade vad det var för fel på oss, när vi rullade runt på golvet i magkramper. Jag tänkte dela med mig av några skrattretande exempel:

Vid matlagning engagerar sig samtliga medlemmar i familjen:



Resultatet kan se ut såhär: Korvgryta med adukibönor, couscous, broccoli och rädisor.


Efteråt blir det ofta träning för en medlem, medan de andra ägnar sig åt tuggande och tangentbordsknappande (osagt vem som gör vad…). Den tränande medlemmen kan senare få för sig att sticka ut på en löprunda.

Om jag törs jogga själv kvällstid? Jag är rätt trygg – vem vill våldta det här??

                 
Jag glömmer tyvärr alltid bort att ta bort sminket innan, vilket förvandlar mig till en dalmatiner. Maskens syfte är att hindra mig från att dra i mig kalluft, då mina snepippade luftvägar mår riktigt dåligt av flåsande i minusgrader. Ahlsell-mössan är lagom stor och ful nog att användas för dylika svettiga aktiviteter. Jag känner mig som en alien när jag är ute och springer, men jag tröstar mig med att inga jag möter kan känna igen mig.

Efter flåsande och pustande får jag be Erik klä av mig då jag är för slut i kroppen för att orka själv. Jag plågar mig genom en dusch och landar sen i soffan som en klubbad säl, där jag inväntar kvällens teveunderhållning: Desperate Housewives. Detta kan ibland avnjutas med ett glas vin, men på sistone har jag nöjt mig med en Piggelin (glassen, inte drinken). Vanligtvis tänds också levande ljus. Mysbelysning är alltid ett måste.



Innan färden till drömmarnas land börjar, ägnar jag mig åt lite läsning. Just nu är jag inne på ”En god människa” av Nick Hornby: en kvinna som först är missnöjd med sitt äktenskap för att mannen är konstigt arg. Hon hittar en annan som är precis som hon vill att en man ska vara, men hon kommer på att ändå vill vara kvar med sin man, när denne bestämt sig för att slänga ut henne. Sen blir mannen konstigt trevlig, och kvinnan är åter missnöjd. Jag vet inte om romanen går ut på detta: män är förutsägbart godtyckliga, kvinnor är oavsett vad missnöjda?

Lampan släcks, jag och Erik kivas om vilken rumpa som sticker ut mest, vi tafsar på respektive rumpa för att klargöra vår poäng, och sen snarkar Erik inom en minut. Jag ligger och undrar vad jag kommer drömma för konstigt, äckligt, hemskt och osannolikt denna natt, men det får jag tyvärr reda på alltför snart.

God natt!

Jamen det här är ju bara rent ironiskt. Okej att man kan bli stoppad av polisen två gånger samma år. Men på samma ställe? Och just när JAG kör bilen, och inte min sambo?

Jag kör runt samma kurva, men den här gången är inte polisbilen framför mig, jag ser den i backspegeln. Jag blinkar vänster i tid, svänger in på parkeringen, polisbilen följer efter, och när jag har ungefär fem meter kvar till min plats i carporten slår farbror Blå på blåljusen! Herregud, tala om för hela grannskapet att jag finns, gör det. Ser jag ut som om jag ska trampa gasen i botten och fly eller? Och vart skulle jag ta vägen? Köra rakt in i ett av Tobleronehusen?? Proportionalitetsprincipen, muttrar jag för mig själv. Sen undrar jag om jag är skadad som muttrar juridiska tillämpningsprinciper när jag förmodligen bara blir stoppad för en rutinkontroll.

Hursomhelst… Jag tänker för mig själv: inte körde jag för fort? Nej.. jag höll 40 på 50-väg, eftersom jag inte hunnit öka farten riktigt efter 30-området. Höll jag 30 i 30-området? Åh herregud… Nej men då låg de väl inte bakom mig? Jamen jag höll 30. Hade ju en seg buss framför mig. Men just det! Erik har inte satt fast skattemärket bakpå. Damn him.

Jag parkerar, sänker fort min extremt höga hårdrocksmusik (vill ju inte framstå som någon oseriös ungdom, och jag hinner undra om det hjälper mig att ha en svart bil vars högtalare dånar, och så kliva ur med svarta högklackade skor och skinnjacka), kliver ur bilen med ett leende samtidigt som jag rotar i papprena i bildörren, där jag vet att Erik lagt skattemärket (han var ju åtminstone sjysst nog att berätta DET för mig). Utanför polisbilen står två farbröder Blå.

Farbror Blå 1 frågar:
”Är det din bil?”
”Nepp, det är det inte!”
”Vet du varför vi stoppat dig?”
”Jajemän”, svarar jag, ”för att inte skattemärket sitter på. Men jag har det här.”
Plötsligt nervös som fan, men oj så snygga poliserna är nuförtiden!
”Du ska få blåsa.”
”Det låter bra det. Ska bara ta ut tuggummit så inte det fastnar i apparaten! *ler lite*”

Polisen ler glatt tillbaka, ber att få se körkortet också, och förklarar (nästan ursäktande) att det är väldigt inbjudande att stoppa en bil som inte har skattemärke. Jag svarar att ”jamen det är ju bara bra att ni kollar”, sen himlar jag med ögonen och berättar i en suck om min sambo som ännu inte satt på märket, efter att det förra lossnade då han spolade av bilen med högtryckstvätt för ett par dagar sen. Som för att bevisa att det jag säger är sant (som att det överhuvudtaget spelar någon roll) så pekar jag på ena fälgen och säger att det lossnade lite från den också, högt tryck i högtrycken!
”Men här är skattemärket, så det är ju skattat och klart!" *visar det förbannade skattemärket igen*
(Det skattemärke jag här visar, vars klister torkat och inte kan sättas fast på nummerskylten, är det första i en rad av tre. Det andra märket var det som lossnat i tvätten. Det tredje är uppe i lägenheten, fastklistrad på nya skyltar som inte satts på bilen. Dubbelsuck.)

Farbror Blå 2 hade tydligen kollat ägare och hemadress på bilen, den var inte heller denna gången efterlyst, stöldanmäld eller inblandad i andra mindre ordinära sammanhang.

Jag var inte onykter, så jag klarade blåsningen, körkortet är inte förfalskat, jag hade inte kört för fort och - precis som förra gången då jag skyllde allt på min sambo - polisen ville inte hacka på mig eller ge mig böter.

”Be din sambo att sätta på skattemärket, så du slipper bli stoppad fler gånger” säger Farbror Blå 1.
"Jo tack.." muttrar jag knappt hörbart.
”Ha det bra nu!” ropar Farbror Blå 2.

Jag väntar tills de har kört iväg, då de blockerade mig, innan jag parkerar om bilen så den inte står snett, och undrar för mig själv vad poliserna måste tro om min sambo: Finns han ens, den där lata, odugliga sambon som låter sin tjej köra en bil som drar till sig poliser, eller är ”sambon” bara en figur den här tjejen pratar om för att med ett leende manipulera oss till att inte lägga något ansvar på henne – som ju faktiskt är den enda vi sett köra bilen!

Onsdagens föreläsning i rättsmedicin bjöd på en del dialoger värda att nämna här. Allvarliga ämnen, och diskussioner om saker som för oss ter sig väldigt ologiska och orättvisa kan ändock sluta med skrattattacker och åtföljande magkramper! (Naturligtvis är det svårt att återberätta såna här saker, men jag gör mitt bästa!

1: Jag och Maria är nu på en föreläsning om kvävning, och vi får se på en bild av en kvinnas hals. På halsen har hon märken, ser ut som blåmärken, ganska otäckt. Då en annan lärare kvällen innan visat samma bild visste vi att märkena inte var annat än sugmärken. För att spara tid, så att den väldigt pratglada läraren som ständigt lider av tidsbrist kan gå vidare och berätta nästa fascinerande historia, säger jag på frågan vad märkena är, att det är sugmärken. Läraren tittar på mig med pliriga ögon, ett leende på läpparna och säger snabbt: ”Det är kul att höra att någon har livserfarenhet.” Mina försök att förklara att vi sett bilden igår dränktes av skratten. Jag, som ju bara ville vara effektiv, fick helt enkelt bjuda på detta.

2: Under rasten sitter jag och Maria och klagar på utbildningens betygssystem. Vi tycker det är löjligt att man har flera betygsgrader än underkänt och godkänt på en universitetsutbildning som den vi går – en som har rakt igenom G har ju lika mycket juristexamen som en person med högsta betyg. Vi frågar oss vad denna betygsskillnad betyder efter skolan – lägre betyg uppvägs ju både av arbetslivserfarenhet och personlighet, så med tiden minskar ju betydelsen med höga betyg. Jag fortsätter med att klaga på att vi har terminstentor, där vi alltså ska tenta av upp till fyra kurser. Har man då fått jättebra poäng på delfrågor som rör några kurser, men sämre i en annan delfråga, får man alltså som genomsnitt sänkt betyg. Jättekonstigt. Jag kanske väljer att jobba och specialisera mig i en av dessa delkurser, men om jag fick dåligt betyg på hela terminen, minskar mina chanser.

Hursomhelst, vi fortsätter prata om kurserna i sig, och påpekar studietakten. (Vi hinner inte helt greppa respektive område inom juridiken, eftersom det är så mycket. Vi gör allt snabbt och principiellt, går inte djupare, vilket ju man i arbetslivet sen gör. Oavsett vilket betyg man hade i kursen eller på terminen, så lär man sig ju ämnet ordentligt först när man verkligen arbetar med det – och först då märks det ju hur duktig man är.) Som arbetsrätten i termin 2 – vi läste en 10 poängskurs på fyra veckor! Vi hinner ju inte ens börja fatta innan det är dags för nästa kurs. Vi uttryckte oss väldigt verbalt här för att beskriva: Maria härmar förstå-ljud, som ”aha!” och ”Just det!”, och menar på att man knappt hinner säga de orden innan man på nytt ser ut som ett levande frågetecken. Cecilia: Ja, man hoppar ju genom kurserna, det är liksom ”Skynda, skynda, sju sekunde, SJU SEKUNDE!”

Vår slutsats: juristutbildningen är precis som Fångarna på fortet.

3: Läraren börjar uppmana oss att skriva nästa termins uppsats så tidigt som möjligt, då det inte hjälper att skjuta upp den. Jag tittar på Maria med en blick som säger ”Just det!” (Maria är i vår umgängeskrets känd för att vara otroligt seg att komma igång, ute i sista minuten, och gärna strax efter sista minuten om hon får). Läraren fortsätter med att säga att man inte får mer tid senare, utan snarare tvärtom – ju äldre man blir, desto mindre tid har man. Jag ger leende Maria en ”där hör du”-blick, men det hjälper inte. Maria vänder sig mot mig med en segerviss min och viskar: ”Jag är äldre än du, så jag har mindre tid än du har.” ”Men”, svarar jag, ”du har inte djur eller barn, inget extrajobb eller andra mer krävande åtaganden…” ”Det spelar ingen roll” svarar hon. ”För jag är helt enkelt äldre.” Dumma lärare.

4: På väg hem efter en föreläsningarna berättar jag helt sonika att jag tror jag har fel på mina byxor. De innehåller alla en kondom-ficka. Dagen innan denna dag hade jag ett par svarta långbyxor, som har någon sorts skum ficka på insidan. Lagom stort för ett par kondomer eller några mynt. Jeansen jag har på mig denna dag har ett blixtlås ovanför ena framfickan. Jag drar upp blixtlåset, och demonstrerar väldigt tydligt för Maria att fickan har samma form som en kondom. Maria får själv känna efter, och säger att det även skulle få plats en tampong där. ”Jamen där ser du!” säger jag. ”Det är en 'safety pocket'!”

Som synes har jag lyckats muta underbara Sus till att pimpa min blogg – tack så jättemycket vännen! One Cosmopolitan, coming right up!

Har även noterat att väldigt många läser min blogg, så roligt att se! (Jag känner nog inte ens så där många… Bör jag bli orolig..?) Dock är det alldeles för få som kommenterar inläggen. Skärpning! *piskar*

Jag har också fått höra att jag uppdaterar för sällan – till alla ni omättliga: ska försöka bättra mig! Det blir ju definitivt roligare nu när sidan är finare!

I helgen körde jag och Erik som sagt till Krokom, min hemort. Älskade Krokom... Så härlig luft, pappa, Linda, gudbarn, mormor, bekanta gator och hus.

Hursomhelst, på fredag blev det tacos och vin för oss. Vi skrattade, tjoade, jag matade barn och bytte blöjor, gosade och kelade. Jag stortrivdes. Jag lärde mig också snabbt att mata ett spädbarn med nappflaska samtidigt som jag kunde förse mig själv med vin – en teknik att kanske skämmas för att man kan bemästra. Det tillhör självklart ovanligheterna, och till skillnad mot barnens pappa som däckade i soffan (där för övrigt jag och Erik egentligen skulle sova) så drack varken jag, Erik eller Linda mer än att det fortfarande kändes stadigt att bära de små. Det såg inte bra ut, men jag hävdar att jag stärkte teorin om kvinnors simultankapacitet. Jag och Linda var helt överens om den saken.

Som vanligt när jag och Linda umgås blir det en del ironiska, idiotiska och skrattbringande felsägningar eller uttryck. Ett exempel från helgen var när Linda skulle låna en nagelklippare av Erik. Hon tittar storögt på den, och tar sig an den märkliga apparaten under lysrörsbelysning. Jag är i ett annat rum och vet först inte vad som händer, utan hör de här tre meningarna:
- Hur fan gör man med en sån här??
- Jaha.. Det är här man stoppar in fingret.
- Åh.. fan vad effektiv den var!

Cecilias huvud: Ööhh… Erik och Linda.. Vad gör ni där inne?!

På lördag bjöd jag pappa i förskott på fars dags-middag. Efteråt gick vi till Sveriges minsta pub med Sveriges goaste pubägare och avnjöt ett par glas. Jag fick först höra att jag var Krokoms snyggaste, och fick inte heller betala för de två glas vin jag drack. Man blir ju bortskämd!

Söndag innebar dop. Linda och hennes bror Tommy med respektive barn - det blev alltså tre dopbarn. Tommys flicka överröstade argt prästen i tjugo av de trettio minuter ceremonin höll på, tills Tommy täckte över flickan med ett plagg över huvudet (församlingen började gapskratta, stackars präst) vilket hjälpte i ungefär tio sekunder. Tommy och hans sambo fick ta till deras effektivaste vapen – nappflaskan. Då kunde vi andra plocka ur öronpropparna och lyssna på prästens babbel om Jesus Kristus. I övrigt en fin ceremoni… tror jag. Jag ägnade mesta delen åt att prata och småskratta med Lindas pappa.

Efteråt fick jag hetsgosa med barnen, äta tårta och konversera med ett par grannar åt Linda, innan det var dags för hemresa. Hann förstås gå till gravarna och säga hej till farmor/farfar och morfar.

Tack för den här gången, Linda & Co! Kul att doppresenterna blev uppskattade! (Men seriöst Linda – var du tvungen att kläcka ur dig två ungar? Dubbel doppresentkostnad till exempel, och dessutom dubbel gosbelastning för mig!)

Lägesrapport!

Mina fyrbenta, håriga barn bortlämnade över helgen. Igår när jag och Erik kom hem, och ingen mötte oss i dörren - vi bara tittade på varann. Tomt.

Vi blev nästan sådär busiga som man kände sig när man var yngre, och ensam hemma med sin pojkvän då föräldrarna inte var hemma. "Vad ska vi hitta på nu då...? Hehe...." Passa-på-humör. Jag busade till rejält, och ställde pizza-kartongerna (ja, jag köpte pizza, bara det!) på golvet, i vetskap om att tre tungor INTE skulle ta hand om dem.

Igår sa jag åt Erik att ta bilen till jobbet imorse, så han skulle komma hem fort efter jobbet, då vi ska till Krokom idag. Han är annars en sån där hurtbulle och cyklar 7 km till jobbet kl. 5 varje morgon(!). Och han sa det, "Ska jag varken gå ut med hundarna på morgonen, eller cykla till jobbet? Wow!.... vad lyxigt! Vad jag får sova länge!".

Nu såhär morgonen efter sitter jag själv och äter frukost. Och då menar jag inte själv som i att min sambo inte är hemma. Nej, jag menar själv. Själv som i inga djur omkring mig. Vanligtvis brukar Dolis sitta och skrika högt, för på morgnarna är hon extremt gossjuk, och hon ger sig inte förrän jag lyfter upp henne och gosar en stund. Hon följer efter mig genom hela lägenheten till hon får som hon vill. Och pratar. Pratar hela meningar.

Och hundarna. Ja de är sysselsatta med stirra-leken. Från att jag vaknat och klivit upp till dess jag fyller deras matskålar med torrt foder (hur kan det vara så spännande? De får ju samma mat varje gång!), är jag objektet för deras intensiva uppmärksamhet.
"God morgon, matte, mat?"
"Nej, inte duscha matte, jaha, okej då, kissa får du väl göra - nu mat?"
"Men strunta i kläder, oss gör det inget om du utfodrar oss naken, men du datorn kan vänta, inte behöver du bädda sängen, SKIT I KATTEN, GE OSS MAT NU!"

Sen rapar den ena hunden, den andra får hicka - jag har sagt åt dem att inte äta så förbaskat fort, men tror ni de lyssnar? - och jag får äntligen vara ifred. Djuren är nöjda, de har fått några minuter i rampljuset, och jag får göra mig i ordning.

Igår hade jag en sån där skön pluggdag hemma. Väldigt skön. Förutom att skoldagen inleddes med att skrivaren bestämde sig för att strejka efter ett tjugotal papper. Den sa att färgerna cyan och magenta var slut. What?! Jag har ju bara skrivit ut i svart?!!

Jag bytte de... blåa och lila behållarna. Den blåa godkändes, men inte den lila. Vad nu då?! Lite bök, Erik hjälpte till. Vi är lite roliga att lyssna på när vi försöker fixa någonting; först tappar jag tålamodet, Erik tar över och lugnar mig, det fixar sig, säger han. Sen går hans humör utför som Möllers Backe i Storlien, och då kommer jag in, först sur på hans sura humör, sen skitförbannad för att jag inte får till skiten, sen tar Erik över med förnyad kraft. Vi låter nog som två sirener som kommit ur rytmen.

Hursomhelst, efter ett tag bestämmer sig även den lila för att funka. Sen säger den att det är fel på gula - det var det ju inte nyss? Men vi byter den ändå, den ska ju ändå snart bytas. Då lägger alla av istället. Datorn känner inte av NÅGON av färgerna. Fy fan... Jag börjar stirra in i väggen, tom i huvudet och trycker Av, På, Av, På, Av, På... Apatiskt sitter jag så en stund, less. Sen så - hoppsan! Nu funkar blått, gult, magenta - men inte svart! Jag halvgrät och skrattade samtidigt, och Erik hann precis rädda skrivaren från att åka ut genom fönstret. Vi ringde stället som skickat patronerna, lät lite lagomt glada och fick löfte om nya patroner.

Så nu funkar alltså alla utom den svarta - den enda vi aldrig rörde, och som vi vet är halvfull. The world is out to get me.

Sen fortsatte i alla fall pluggandet. Ägnade mig åt projekt "Skatterätt, so far". Repetition. Hundarna låg i sina bäddar bredvid mig och snarkade - seriöst, de drar stockar ikapp, de är värre än min pappas sambo! - och katten satt bredvid mig. Hon och jag diskuterade räntefördelningar, andra stycket i 19:2 Inkomstskattelagen samt beskattning av fastighetsförsäljning. Hon hade mycket att säga, hon avbröt sig bara när hon skulle tvätta nån kroppsdel i en helt onaturlig ställning. Hon kan prata, hon är smart, och hon kan slicka baksidan av låret. Hon är duktig, den här katten!

Om ett par timmar ska jag och Erik sätta... oss själva bara... i bilen och köra hem till älskade Krokom. Vi ska bo hos Linda, min älskade vän, som tyvärr har katter varför hundarna inte kan följa med. Hon är dessutom allergisk (ja, hon har samma motståndskraft som jag till djur) och en bäbis som kanske är allergisk, så det var bäst att lämna bort alla djuren. Så det blir alltså bara jag och Erik. Om några timmar sitter jag i Lindas och Magnus kök, äter tacos och håller mina härliga gudbarn... Gud vad jag saknat dem! Rapport och bilder kommer efter helgen. ;)

Nu när jag bara kan ägna mig åt mig själv ska jag passa på och ta hand om mig lite - duscha, fixa naglarna, smörja in mig och fixa håret innan jag ska packa och fixa det sista innan avresan. Ska ringa Linda och höra om jag behöver ha med mig mer än avokados. Ska även sätta i mina nya linser. Yes, efter en veckas användning av glasögon fick jag ändå linserna igår, med ny styrka och allt. Jag svär, det var en helt ny värld! Jag hade kunnat räkna barren på granen utanför! När vi sen var ute och fixade ärenden kändes det som att jag svävade genom världen. Efter ett tag började jag känna mig onykter. Jag säger bara - wow! =D

Ha en bra helg, alla!

I helgen kom Thunan och Patrik, ett par killar jag brukade umgås och framförallt festa med när jag bodde i Rimbo. Som vanligt var vi taggade för fest, vilket det blev. Vi tog ett par glas hemma till middagen, och chattade med Sus. Eller chattade... Hon startade ett videosamtal så vi skulle kunna se henne. Helt plötsligt hör jag henne prata med sin kille. Jag skrev att vi hörde henne, varpå vi HÖR (och såg) henne säga "VA?!". Vi börjar asgarva, och efter det HÖR vi Sus säga "Jag hör er också!". Typiskt. Jag och Sus började frenetiskt leta efter den hemliga, inbyggda mikrofonen i respektive laptop, men vi gav upp obduktionen.

Efter en god middag for jag och killarna på Harrys och hade riktigt roligt, träffade folk och skrattade. Sen fick någon idiot för sig att stoppa något i mitt glas, så det var bara att avbryta kvällen. Nej, jag lämnade inte mitt glas ur sikte, jag höll i det hela tiden. Men ja, det var mycket folk och väldigt trångt. Kvällen/natten förstörd, Erik ringde sjukvårdsupplysningen till slut som genast rådde honom att ta med mig till sjukhuset. Jag vägrade trots att jag inte kunde sluta skaka och bara mådde sämre och sämre. Jag ville bara sova.

Dagen efter mådde jag bättre, men hade fortfarande skit i kroppen, det hade ju såklart inte gått ur systemet. Men vi gjorde det bästa av dagen, vi tog det först lugnt och levde på ostkrokar, sen for vi och bowlade. Killarna fick för sig att kolla vem som kunde få upp klotet i högst hastighet, vilket slutade med att Patrik nästan fick över klotet på banan bredvid, och Thunan vurpade och höll på att följa med klotet till käglorna. Mycket graciöst!

Efter en timmes oavbrutet skrattande i bowlinghallen for vi på Taormina på Haga och åt mat. Där började jag må sämre igen, började skaka och frysa mer. Det blev hemmafest med några kompisar, pilkastning, mer skratt - och saft för min del(!). Vi hade ändå rätt roligt, och innan vi gick och la oss hann vi med sängbrottning och kuddkrig.

Thunan och Patrik fann porttelefonen väldigt roande. Att med kärringröst ropa ”Eivor, är det du??” när folk gick förbi i porten gav dem en rejäl kick. Och efter att jag trackat Patrik för sin frisyr (han påminde om Jim Carrey när han spelade sinnessjuk) skulle Thunan styra upp det hela. Det slutade med en Hitler-frisyr vilket såklart fick dem att spåra ur än mer:


Idag kände jag fortfarande av att jag fått i mig något, så det blev lugnt. Jag passade på att plugga lite medan killarna gick ut en stund. De hamnade på Frasses och beställde ett Mega-mål bara så de kunde få en varsin ful Frasses-mössa. Suck. Vi hann med att se nåt äckligt program där en kille fick lära sig att man i Colorado använder tänderna för att dra bort testiklarna på lamm. Sen var det dags för flygresa hem. Tack för den här gången, killar! Ses till jul!

(På kvällen anmälde jag incidenten i fredags, om så bara för statistikens skull.)

I söndags vaknade jag med en oförklarlig lust att träna yoga. Jag vet, helt skumt, en söndagmorgon efter en kväll på Rex borde jag varit bakis och seg, men icke. Jag studsade upp kl. 10 (nej, 9, =P) pigg och motiverad att testa på yoga. Har ju aldrig provat det förut. Så jag slängde iväg ett sms till Sus. Fick inget svar, så efter ett tag ringde jag upp henne, stackarn. Haha, DÄR var det en som var trött och seg en söndagmorgon. Efter att småsurt fått höra att jag var oförskämt pigg gick Sus ändå med på att följa med. Hehe.

Väl på plats. Skräddarställning, också solhälsningar. Så långt allt bra. Andas djupt, länge.... Efter en kvart gav jag i stort sett upp det där med andningen - jag kom inte riktigt ner i varv. Svårt att få ner puls och andning så pass mycket, låta som om man djupsov samtidigt som man böjde kroppen i de mest onaturliga ställningar. Lycka till. Men jag klarade ändå allt bra, tycker jag, min pilateskunskap var riktigt givande att ha här; styrka, uthållighet, flexibilitet. 

Men alla ställningar alltså... Kommer aldrig glömma Sus miner.

Vi skulle göra Hunden, och därifrån slänga upp ett ben rakt upp i luften, sen svinga det framåt och vika in det under kroppen. Därefter skulle vi luta oss framåt, över och på det invikta benet. Jag tittade på Sus, hennes ögon tittade väldigt skeptiskt och frågande på mig. Jag hade ryckt på axlarna om jag kunnat, men de hade jag ju vänt uppåt så långt det gick redan.

Slutsats: Grimaser och kroppspråk framkallas endast ofrivilligt.

När vi sen skulle pressa hela framkroppen framåt och hårt mot golvet så att det VERKLIGEN kändes, såg jag hur Sus frågetecken blivit utropstecken. Själv funderade jag på vafan läraren menade med att "känn var du har spänningar, och andas bort dem". I den här ställningen, kan man ha annat än ont i arslet? Snacka om rump-stretching. Jaha, ska jag tolka det som att jag har spänningar i rumpan? Hm.. Stackars rumpa, som blir så spänd när jag stressar. Huvva då. Andas bort.... i nästa utandning, låt spänningarna släppa... Jo, tjena. Jag andades på som en galning, inte fan lättade smärtan.

Slutsats: Yoga gör dig smärtsamt vig.

Sen var det dags för att vända på sig, ligga på rygg. In med fötterna mot rumpan, med fotsulorna på golvet. Upp med höfterna i luften, nacken kvar i golvet, sträck på nacken. "Se hur andningen välver magen, följ andningen." Seriöst? Visst, men kan nån flytta på mina bröst först? Ser ingenting, har dem i ögonen.

Slutsats: Yoga och vighet är relativa begrepp. Beror helt på var nånstans på kroppen du har för mycket kropp.

Lite andliga rörelser, att låta armarna följa med andningarna var en skön känsla. Kände att det här var övningar jag gärna skulle göra på ön (sommarstället) vid soluppgång. Är dock tillräckligt självmedveten för att tro att jag någonsin kommer genomföra något sådant. Sängen är skönare än en soluppgång.

Ny ställning, på alla fyra. Handflatorna på golvet, med fingrarna riktade mot knäna. Upp med tårna, andas in och böj ryggen. Andas ut, grimasera kraftigt, öppna munnen och skicka ut tungan i en kraftig, snabb och ljudlig utandning. What?! Ska jag stå i en ställning som ser ut som nån bokstav i grekiska alfabetet, och köra någon sorts exorcism? Fniss överallt i salen. "Nej, men prova ordentligt nu så ska jag förklara senare varför den här övningen är så bra." Jag tittade på Sus, som mötte min blick. Hennes var inte frågande längre, eller ens bestört. Hennes blick sa tvärt nej. Jag kunde inte låta bli att skratta till tyst. Blicken åter mot läraren, kände att ögonbrynen inte ville lyda mig utan formade en väldigt ifrågasättande min. Det var den enda grimas jag kunde få till. Jag andades in, ut och räckte tungan åt läraren.

Därefter mer okontroversiella övningar, balans (kanske inte ska köra yoga dagen efter några glas vin, hehe) och styrka. Också en kvarts djupavslappning. Inte ens då fick jag ner puls och andning.

Slutsats: Yoga är till för trötta, sega människor (Sus gjorde ett kanonjobb! *blink* Fick nästan väcka henne efteråt.), människor som redan svävar på moln genom livet, eller andra nervarvade. Jag kom fram till att jag förmodligen skulle ha sprungit en mil innan, eller kört ett hårt aerobicspass först, så att jag kunnat få utlopp för all energi. Yoga är bra, men ger bättre effekt om man inte är så rastlös som jag var. Jag kom fram till att jag gillade 97 % av yogan, och att jag gärna provar det igen som ett komplement till min övriga träning. Sus däremot var en 100 % godkänd träningskamrat. Både sällskaplig och underhållande!

Hade ett rätt roligt samtal med mamma häromdagen, som ringde för att höra hur det var. Vi pratade lite om allt möjligt, bland annat att ett par kompisar från Rimbo/Norrtälje kommer till mig nästa helg. Jag berättade att Maria, en kompis här i Umeå, påmint om att det är Halloween då, och att jag föreslagit en utstyrsel - spetsig hatt och svarta lösnaglar - det är det enda som behövs läggas till för att se ut som häxor! Maria sa att jag talade för mig själv...

Mamma svarade att hon just skulle säga det, att de enda komplementen jag behöver är en svart, spetsig hatt. Tack mamma.

Sen pratade vi lite om cocktailpartyt jag höll i helgen som var, då brorsan hade kommit (se bilder på Facebook !). Jag berättade vad jag hade för tilltugg, och vilka drinkdekorationer jag använt:

- Jag använde krusbär, det ser bra ut till syrliga och ljusa drinkar. Dessutom hade jag lingon som dekoration, jag har inspirerats av dig ju, du brukar ha rödvinbär i sommardrinkar.
- Ja, svarar mamma, det brukar jag... Kul att se att du fick med dig nån kunskap av mig...!
- Haha, ja, jag har lärt mig hur man gör en drink fin! *skrattar*
- Ja.... Det var väl kanske inte nån hit.
- *skrattar åt mammas skeptiska tonfall* Men det är lugnt mamma! Du lärde ju mig att åka skidor också.

Har tjuvstartat helgen. Ja, det är torsdag, men va fan. Hade du haft de veckor jag haft skulle du vara förvånad att jag ens brydde mig om att blanda till en drink i shakern, istället för att halsa direkt ur Cointreau-flaskan.

Jag tänker inte gå in i de smaskigaste, stressigaste detaljer av vad som hunnits med, men jag har haft ändlösa föreläsningar, vars raster jag ägnade till att springa ut till bilen för att rasta mina två nallebjörnar som annars hade fått vara ensam hemma alldeles för länge. Akitebolagsrätt, sen ut till bilen - ingen som tuggat sönder bilinredning eller kissat på sig? Okej, bra, ut ut ut. Inte ditåt, hitåt. Kissa, sååja... Nej, inte äta gräs, bajsa. BAJSA SA JAG! In i bilen nu, hej så länge, kommer om ett par timmar igen! Två par frågande ögon när bildörrarna går igen. AKTA SVANSEN!

Skatterätt, och så rättsmedicin. Fick klämma ner en macka i halsen, den ville inte riktigt ner efter föreläsningen om likfläckar och likmaskar, men äta måste man ju. Också lite vatten.

Också visning av obduktionssalar - oj oj.. En resa genom dödens korridorer. Cecilia i sitt esse, stora ögon, ett finger som ständigt pekar, en mun med ändlösa frågor. Och en nyfikenhet som ledde till.. ja. Ett flertal stora ögon och sekretssbelagda munnar. Något vi inte skulle se. Efter den timmen tog det mig flera innan jag landade. Ett minne för livet, jag lovar. Men så värt det. Har aldrig läst något intressantare ämne.

Också mat, sova, träna, jobba. Plugga. Äta lite till om hinns. Överklaga tentor = processer = psykisk kamp.

Lägg därtill ett par veckor av otur. Jojomän. Försvunna saker, pengar som inte riktigt finns, oförutsetta utgifter, tår som hela tiden slår i fel ställen, klockor som tappas, ett tålamod som tryter, tidsbrist, kärleksbrist, datorer som kraschar, lånedatorer som kraschar (?!) och är segare än datorn mamma fick låna av morbror -97 (Jag hoppas jag ens kan publicera det här... Det tar typ fem minuter att växla mellan fönster.) ... Allt på samma gång.

Men. Den här veckan har jag lyckas styra upp en del saker. En del börda har släppt, och sista åtagandet för veckan har avklarats.

Så jag har tagit smyghelg. Det hällregnar utanför fönstret, men jag sitter uppkrupen i en fåtölj med en iskall Cosmopolitan och slappnar av en stund.

Skål för att härda ut och lösa vardagsprövningar. *ler*

Varning! Brorsan, det här är inget för dig. Stäng ner sidan!

För er andra kan jag lite smått generad erkänna att jag just äntrat en ny värld. En kompis berättar ofta om hur mycket hon gillar sexiga underkläder, och på henne är det verkligen tacksamt att ha, då hon är jättesnygg. För en annan mer kurvig person (som även har kurvor på fel plats) är det varken lätt att hitta något sexigt eller tacksamt att bära dem. Så varför anstränga sig? Ja, jag vet, jag är 21 år och borde vara intresserad av sånt här, men jag har haft samma karl i över fem år. Jag menar, han vet hur jag ser ut, inte behöver jag göra mig till…

Men så råkade samma kompis berätta om sin romantiska pojkvän som eftersänt sexiga underkläder till henne lagom till han kom på besök… Också råkade jag vara på shoppinghumör. Resultatet blev ett negligéset, betalt av sambon. Och döm om min förvåning när jag satte på mig ett elegant nattlinne i glansigt korall-färgat tyg, och upptäcker att det var riktigt trevligt? Kvinnligt, sexigt, lite slapp modell så man bara anar vad som finns under… För att inte tala om hur ta-vänligt material det var. Nämen?

Jag som trott att spets, läder eller siden inte hade mer effekt än urtvättad bomull i naturfärger. Inte det, Erik? Hm.

Det roliga var ju också att jag fick mersmak, och skulle handla underkläder igår (jag skyller på brist av varan) och råkade hitta (hör/läs och häpna) en behå i min storlek som faktiskt var fin att se på (!) – mörk ljungfärgad. Jag brukar annars vara förpassad till påshörnan med färgerna svart, vitt eller beige. Om jag ens hittar nåt. Min storlek verkar vara något av sällsynt art, jag kommer väl från en annan planet eller nåt. Så jag skyllde på att jag måste passa på, jag blev en ursäkternas drottning och tittade bort när Visa-kortet drogs. Och sen gör kassörskan något högst oväntat, men lika välkommet! Hon får syn på storleken, ser sig omkring, lutar sig fram mot mig och säger tyst:
- Såg du kvinnan som stod före dig i kön? Som precis gick iväg där? Hade hon sett att du hade en svart behå i den här storleken hade hon erbjudit dig det dubbla priset för den!
- Så det är inte bara jag som har svårt att hitta något då?
- Nej verkligen inte, vi hade just ägnat en halvtimme åt att leta något åt henne.

Hehe, ett litet tecken från ovan att jag gjorde rätt som spenderade 600 spänn på några nya behåar? A girl’s gotta do what a girl’s gotta do!

Jag hade dock ingen som helst ursäkt för att köpa ett par trosor till den ljungfärgade behån, men sambons blick fick mig helt att glömma bort vad allt kostat. Moahaha!

Efter att för sjunde natten i rad hostat upp lungorna på kudden och vaknat med en mun med salivmängd Saharaöken övertalade min mor mig att boka läkartid så jag kan få något utskrivet. Antibiotika, starkare hostmedicin eller nåt.

Så jag ringde till vårdcentralen:
”Om du har andningsbesvär, hjärtbesvär eller har råkat ut för en olycka, ring vår akuttelefon på nummer XXX. Annars, vad god dröj kvar.”

Hm, räknas inte svår nästäppa till andningsproblem? Och att hosta tills jag kväljs är nog inte så bra för hjärtat. Men någon olycka har jag inte råkat ut för, om det inte räknas att jag slog näsan väldigt hårt i sängbordet när jag nös igår kväll. Äh, jag kvalificerar nog inte för akutnumret.

”Vi kommer att ringa dig *robotliknande röst* klock..an… tretton.. och.. tiiio … på nummer… xxxxx. Om du är nöjd med tiden och INTE vill ändra något kan… du… nu…lägga… på… luren.”

Japp. Sjysst med sån service, istället för att sitta i kö. Jag får istället för att sitta i telefonkö i fem minuter, vänta på att bli uppringd om två och en halv timme. Och det roliga är att de ringer sällan på minuten tretton… och… tiiio. De borde säga plus…minus…femton...minuter.

De ringde tretton… tjugo..ett.. Jag hade precis stoppat en enorm bit pasta med spenat och vitlök i munnen.
- Schechidia. (översättning = Cecilia)
- Oj, du var täppt!
Sväljer tuggan.
- Hursomhelst, jag ringer från vårdcentralen, du hade ringt! Vad hade du på hjärtat?
Med betydligt mindre grötig röst svarar jag:
- Jo, jag har varit förkydd en däggre tid och…
- Vad menar du med längre tid?
!
- Ja sed förra söddagen och…
- Vilka symptom har du?
!!
- Jag fick hadsont förra söndaged, feber på måddaged som försvadd på odsdagen och..
- Ingen feber nu alltså?
!!!
Smått irriterad av hennes väldigt stressiga tonfall (hon var dock väldigt glad och trevlig):
- Deej. Däremot fick jag hosta där dådgång förra odsdaged, och det tiddtar *host host*, så dätterna har varit väddigt jobbiga. Dessutom har jag varit jättetäppt.
- Ja det hör jag.
Nähä?
- Men du, om du inte har feber – men oj så du hostar, det låter inte bra… jag skriver ut morfin till dig, okej?
?!
- Eh, jaha…?
- Ja, alltså det lät fel! Jag menar såklart hostmedicin som innehåller morfin!
Såklart.
- Ja, okej, det dåter bra. Med hur ska jag göra med täppad, jag har rätt svårt att addas. Dessutom bdir jag dätt beroedde av dässray.
- Men strunta i nässprayen, använd koksalt i stället.
Just det.
- Och blir det ännu värre återkommer du, okej?
Vad menas med värre? Tills jag seriöst hostar så kraftigt att jag spyr på sambon? Eller när bristen på sömn förvandlar mig till en täppt zombie?

Skitbra att det inte var större fel på mig än såhär – en envis förkylning vars symptom bara kräver kraftigare åtgärder. Men när min mamma (som är sjuksköterska, vet till stressade vårdköer samt lider av ”skomakarens barn har trasiga skor”-syndromet, och alltid drar ut på sök hjälp-råd tills det verkar omöjligt att tillfriskna på egen hand) säger åt mig att en läkare bör lyssna på lungorna m.m – så blir jag trots allt förvånad när en sjuksköterska över telefon (så stressad att hon knappt andas) diagnostiserar mig en envis förkylning och ordinerar morfin… Så slarvigt effektiv sjukvården har blivit. Eller kanske så effektivt slarvig?
Hehe, jag är glad att jag inte hade behov av akutlinjen.

Fredag kl. 15:59 på Ostvägen, Ersboda. Jag och Maria slänger oss in i mitt arbetsrum, på med skrivaren. Skrivaren spottar ut, vi sliter i pappersdelen som kommer ut på andra sidan. Susanne kastar på sig skorna, vi slänger häftapparaten mellan oss, och allt går så fort att jag nästan fastnar i Marias halsduk och dras med ut i trappgången. Jag kryper tillbaka in i lägenheten, drar igen dörren och lägger mig på min favoritmatta raklång på rygg för att andas ut efter femton svettiga timmars hemtenta. Mitt djupa andetag avbryts av att någon trampar på mig, klor i halsen och två varma blöta tungor i ansiktet. Va fan...? Just ja, jag har hundar. Glada hundar. Inte ligga på golvet när hundarna är så glada för att matte trots allt inte satt fast i köksstolen.

Maria och Susanne hoppar in i bilen, Maria kör street race, sladdar in vid tornet, universitetet, Sus öppnar bildörren och Maria knuffar på. Sus springer in till lärarens rum för att lämna in tentorna. Hon möter läraren i dörren, harklar sig, rodnar lite och ursäktar sig för att hon är lite sen. Läraren skrattar gott, inte gjorde det något!

Så vi kan andas ut. Vi använde tre livlinor varav den sista, ring en vän, avgjorde saken. Vi har inte ätit på hela dagen, det låga blodsockret och adrenalinet efter att ha skrivit siffror i rekordfart (jag tror jag måste byta tangentbord) gör att vi är lite smått darrhänta, disträa, frånvarande. Jag kommer på mig själv med att sitta på golvet och glo in i väggen. Tydligen drog Maria med mitt intellekt ut i trappuppgången.

Jag pratar med några klasskompisar – alla har sina sätt att återhämta sig. För några innebär det att avreagera sig på IKSU, för vissa några drinkar på stan tillsammans med andrahandssorteringen på O’Learys, andra ska hetsäta. För mig är det Mojito, chips, en go vän och skräckfilm.

Stephen King. Jo ni. Höga förväntningar, nu blir det till att plocka upp nåt varmt och hårigt i knät, ett par kuddar och en drink att gömma sig bakom för att fixa fyra timmar Stephen King. Men när den mörka mannens omänsklighet framträder, blodet sprutar, folk mässar och en käpp förvandlas till en fantasy-varg känner jag att jag är avtrubbad. Jag hoppar till ett par gånger, knappt märkbart, mest som en reaktion på stämningen. Men inte skriker jag, inte halsar jag vin för att framkalla den där ”jag fixar allt”-känslan i kroppen.

Stephen King är ingenting mot en hemtenta i företagsekonomi.

Gå från omklädningsrummet till köket. Möt en flera decimeter stor spindel. Skrik som en fjolla och hoppa ur skinnet. Stå och vänta på att kollegan ska komma och rädda dig. Passera för guds skull inte spindeln, den är farlig och oberäknelig!

När du blivit förmanad av en lunchgäst som vänligt upplyser dig om att det bara är att slå ihjäl fanskapet, och kollegan anlänt och börjat flina åt dig - hämta en Viledamopp. Placera dig på ett par meters avstånd från besten, håll moppen över den, se till att täcka hela kroppen... Tjonk! För att försäkra dig om att spindeln inte bara blev ihoptryckt av smällen, dra med moppen fram och tillbaka. När svart klet gör sig synligt vet du att ditt uppdrag är slutfört.

När du förvissat dig om din säkerhet tittar du upp och ser två kvinnor stå och skratta hejdlöst åt dig. Medryckt av glädjen och lättnaden att du just räddat en hemsk situation, höj armarna i en segergest och hylla dig själv för att du inte hoppat in i diskmaskinen som förra gången. När lunchgästen tackat för lunchunderhållningen, återgå till disken.

Jag sitter vid köksbordet, med telefonen i handen. Jag har just berättat för mamma och Erik att Linda, min barndomsvän, sen några timmar tillbaka blivit tvillingmamma. Det var en svår förlossning med långt värkarbete, sugklocka, akut kejsarsnitt och feber. I efterhand frågar vi oss varför läkarna ens lät Linda påbörja en vanlig förlossning, när de ju startade den för att hon var slutkörd av graviditeten, och dessutom fick feber på kvällen. Hursomhelst kom lilla Thea och Linus, starka, friska, stora för att vara tvillingar.

Plötsligt börjar jag gråta. Av sorg - stackars Linda som fick kämpa så mycket. Av lättnad - att hon klarade det. Av glädje - att mina gudbarn äntligen kommit till världen. Av saknad - men jag vet inte vad jag saknar... Jag börjar tänka på de 20 år jag och Linda haft tillsammans, allt vi gjort och varit med om, och jag inser att jag kommer sakna våra bekymmerslösa år. Nu är hon plötsligt tre. Och jag kunde inte känna mig mer avlägsen, samtidigt så nära och delaktig - jag har varit med hela vägen, till och med på ultraljud.

På kvällen ringer äntligen Linda. Hon är lycklig men så oerhört trött. Hon har ont, har feber, går på smärtstillande. Hon berättar, jag lyssnar. Jag frågar om barnen, oj så stora de varit! Sen frågar Linda hur skolstarten varit... Mitt i allt det här, hennes viktigaste dag i livet, frågar hon om mig. Vi skrattar och pratar en stund, sen ska hon amma så vi lägger på. Innan jag knäpper av samtalet hör jag Linus börja gråta i bakgrunden...

Jag står och tittar ut genom fönstret, lutad mot en pelare i vardagsrummet. Jag är förvånad - hon lät inte annorlunda, förutom tröttheten lät hon precis som vanligt. Då inser jag att jag undermedvetet trott att jag under natten - under Lindas tårar, kämpande och under all smärta - hade förlorat henne, som jag känt. Att allt liksom blivit annorlunda. Plötsligt känner jag mig dum, vad trodde jag egentligen? Att barnafödande skulle få min bästa vän att genomgå någon sorts metamorfos?

Jag inser att inget har ändrats. Vi är bara några fler nu.

Umeå, sommaren 2008. Cecilia tittar ut genom fönstret. Solsken. Aha! tänker hon, smyger på sig joggingkläderna, försiktigt, gömd i badrummet där inga fönster finns, drar på sig kläderna snabbt men tyst för att inte förvarna himlen. Hon hämtar handsfreen till telefonen som agerar musiksällskap i elljusspåret och tippar försiktigt på tå ut till hallen. Hon börjar ta på sig joggingskorna, knyter smidigt och fort snörena. Den HÄR gången tar hon sig ut! Segervisst vänder hon sig mot fönstret. Hällregn.

Pilates. Inomhus regnar det aldrig! Cecilia lägger sig på golvet och börja träna första övningen, ”Pilates one hundred”. Blir plötsligt dyblöt i ansiktet, på halsen och på armarna. Det stinker hundtunga. Suckandes föser hon bort den överlyckliga valpen som tror att matte leker när hon ligger på golvet och sprattlar. Valpen som av någon anledning ska slicka och pussa på varenda hudfläck hon ser, speciellt om den är nyduschad, vilket brukar göra att matte efter varje dusch endast iförd handduk springer tjutandes genom lägenheten med en kittlande tunga efter sig.

Lunchdags. Skär korv, förbereder korv stroganoff. Avbryts av en katts jamande som seriöst låter som ”Vad gör du?”. Tittar ner mot golvet, ser katten ställa sig på två ben för att sen sträcka sig mot diskbänken. Klorna viks över diskbänken. Nej, säger Cecilia. Fortsätter med korven. Vänder sig mot kylskåpet för att ta fram tomatpuré. Snubblar över en brun labrador, slår huvudet i skåphandtaget ovanför kylskåpet, svär hejdlöst och vänder sig om för att ovänligt och bestämt skicka ut alla fyrbenta varelser ur köket. Möts av tre par ögon. Dolis, Disa och Sendy sitter bredvid varandra, på rad. De sitter i samma ställning, Tripp Trapp Trull. Alla tre med huvudet på sned. Suck.

Städar. Plockar upp kläder från golvet, dammsuger hårtussar, viker tvätten som ligger i en fåtölj, röjer i köket och torkar diskbänkarna. Rättar till sofföverdraget, bäddar sängen och stoppar undan videoband, pennor, USB-kablar, lappar och tvålflaskor. Rent på saker på alla ytor, alla golv. Sen kommer älsklingen hem. Drar in grus med skorna, som han inte ställer i skohyllan. Sätter sin väska mitt på hallgolvet. Hänger jackan på en galge, men lägger resten av kläderna i tre olika rum. Går till datorn, drar fram några USB-kablar innan han går till duschen. Kliver ur utan att torka fötterna, Cecilia får blöta strumpor. Börjar berätta om ett par videofilmer som han tar fram och visar. Ger Cecilia en kyss. Tar fram mjölk och smör ur kylskåpet som han sen lämnar framme. Tvättar, och lämnar allt i en fåtölj. Sprider kom-ihåg-lappar i köket. Synd bara att han aldrig kommer ihåg lapparna.

Nästa dag. Se ovan.