-

Olivträden och den där fula palmen jag inte kommer ihåg hur jag fick i min ägo och som jag misslyckats med att döda står nu på balkongen, och jag och Dolis trängs i solstolen. Kevin har tagit en promenad in till stan med Celina som är mer än lovligt nöjd att inte vara påbyltad till orörlighet, och hon har sina solglasögon på sig. Över en natt har värmen kommit, och även om den på sedvanligt vis lär slå om till kall februarikänsla igen, så är den här nu. Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns så mycket lättare att andas. Som att man kommit över ett stort hinder, varit på djupet och kommit ut på andra sidan. Men det kanske är just så det är varje år när vintermörkret till slut skingras. 

 

Tänk att det redan är mitten på mars. Igår åt vi tapas, och jag har mentalt börjat packa för Barcelona. I år ska vi bo på ett femstjärnigt hotell vid stranden, och jag planerar för ovanlighetens skull att hålla mig enbart därikring. Det är nära till vår park, massa restauranger och hyfsat nära akvariet vi tänkt gå till med Celina. I övrigt lär jag ligga med fötterna upp i en solstol och äta glass. Vi tittade på bilder från Barcelona förra året då Celina var nio månader, och det är helt sjukt hur stor hon har blivit. Just nu är hon som en papegoja och härmar allt vi säger, något som kanske är mindre bra när jag utbrast "fuck!!" igår när jag och katten av en olyckshändese hamnade på kollisionskurs med resultatet att jag fick rejäla rivsår på smalbenet och Dolis en mindre hjärnskakning. Men roligare är att Celina nu ropar "mummy" och inte bara "pappa". En månads sjukskrivning har i alla fall medfört att Celina är liiite mindre pappig och att mamma faktiskt är rätt bra att ha också. Framförallt när hon inte får som hon vill för pappa.

 

Nu måste jag sluta. Måste passa på att okynnesäta ostkrokar medan jag är ensam hemma och Celina inte försöker sno alla för mig. Njut av solen, gott folk!