-

Olivträden och den där fula palmen jag inte kommer ihåg hur jag fick i min ägo och som jag misslyckats med att döda står nu på balkongen, och jag och Dolis trängs i solstolen. Kevin har tagit en promenad in till stan med Celina som är mer än lovligt nöjd att inte vara påbyltad till orörlighet, och hon har sina solglasögon på sig. Över en natt har värmen kommit, och även om den på sedvanligt vis lär slå om till kall februarikänsla igen, så är den här nu. Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns så mycket lättare att andas. Som att man kommit över ett stort hinder, varit på djupet och kommit ut på andra sidan. Men det kanske är just så det är varje år när vintermörkret till slut skingras. 

 

Tänk att det redan är mitten på mars. Igår åt vi tapas, och jag har mentalt börjat packa för Barcelona. I år ska vi bo på ett femstjärnigt hotell vid stranden, och jag planerar för ovanlighetens skull att hålla mig enbart därikring. Det är nära till vår park, massa restauranger och hyfsat nära akvariet vi tänkt gå till med Celina. I övrigt lär jag ligga med fötterna upp i en solstol och äta glass. Vi tittade på bilder från Barcelona förra året då Celina var nio månader, och det är helt sjukt hur stor hon har blivit. Just nu är hon som en papegoja och härmar allt vi säger, något som kanske är mindre bra när jag utbrast "fuck!!" igår när jag och katten av en olyckshändese hamnade på kollisionskurs med resultatet att jag fick rejäla rivsår på smalbenet och Dolis en mindre hjärnskakning. Men roligare är att Celina nu ropar "mummy" och inte bara "pappa". En månads sjukskrivning har i alla fall medfört att Celina är liiite mindre pappig och att mamma faktiskt är rätt bra att ha också. Framförallt när hon inte får som hon vill för pappa.

 

Nu måste jag sluta. Måste passa på att okynnesäta ostkrokar medan jag är ensam hemma och Celina inte försöker sno alla för mig. Njut av solen, gott folk!

 

 

Jag har på sistone märkt hur jag inte har känt mig lika lätt som jag gjorde för några år sedan. Hur leenden känns tyngre, att molnen på himlen liksom smittat sig till mig inre. Inte för att jag är olycklig, eller för att något i mitt liv är fel. En natt när jag låg i sängen började jag fundera på denna känsla, skillnaden mot den för några år sedan. Mitt liv nu är kantat av mycket oro, och någonstans känner jag att de senaste två årens slit med min fysiska hälsa förmodligen är en stark bidragande faktor. En annan är att jag som mamma blivit mer sårbar, orolig. Och kanske också för att vardagen tagit över lite. 

 

När jag tänker efter känner jag mig nog inte längre lika fri, ledig. Jag har den anställdas ekonomiska trygghet, men kan ibland sakna studentlivets frihet. Då när jag till 90 procent styrde mina dagar, och många gånger kunde plugga från varsomhelst i världen. Det paradoxala i att den låga inkomsten inte utgjorde något hinder eftersom man ändå inte hade mycket mer än hyra och mat att betala, och heller inte hade några ambitioner för mer. 

 

Med jobb kommer ansvar och rutiner på andras villkor, men förstås också ekonomisk trygghet. Jag har mindre att göra idag än då jag studerade (som student är man aldrig ledig), men känner att min tid inte räcker till annat i mitt liv som studenttiden tillät mer balans för. Men jag har inte längre press inför tentor, mitt liv är inte uppdelat i delkurser. Och jag har råd med mer kvalitet i livet. 

 

Jag kommer fram till att alla faser i livet har sina för- och nackdelar, men att jag genomgående har ett behov av att känna mig fri att åtminstone påverka vad som händer i mitt liv. Och att det nog är där det blivit lite tokigt de senaste åren, med operationer och oro. Ryggsäcken har blivit tyngre. För allt kan man ju inte styra över, och det är nog tur - hur förutsägbart skulle livet inte bli? Så jag bestämmer mig för att medan livet tar några spontant negativa vändningar så gör jag det jag kan göra och ser till det positiva här och nu, ser framåt med en tilltro till att jag snart åter springer med lättare steg igen. Sådär lika plötsligt och uppfriskande som en varm vårdag efter en lång vinter.

 

Jag behöver bara titta på Kevin för att bli påmind om att sånt händer. Jag behöver bara titta på honom för att le lätt igen.