Sko-störd
Jag är störd. Officiellt. Officiellt sko-störd.
För några inlägg sen skrev jag om röda Bianco-skor jag köpt, och Sus som var med mig. Och att jag senare hittat nya Bianco-skor jag ville ha. Dessa skor köpte jag dock inte. Dels för att jag tog mitt vuxna förnuft till fånga att inte slänga ut 600 spänn på skor bara för att jag faktiskt råkar ha mer än 600 spänn på kortet (för en gångs skull).
Det roliga är att när jag berättade om dessa skor för Sus, berättade hon att hon ju pekat på dem, visat mig. Jag själv hade inget som helst minne av det. Jag såg ingenting, tydligen. Jag såg mina röda skönheter, för vilka jag skuttade upp och ner på stället. Sus suckar åt mig, och säger att hon i alla fall följer med mig om jag vill titta på dem.
Men som sagt, vi for inte till Bianco. Däremot några veckor senare, när jag var på panikjakt efter en röd väska att matcha till skorna, springer jag ut och in i gallerior och köpcentrum. Tills jag hamnar på Bianco. Jag är på väg till en väskaffär längre in i gallerian, men hajar till. Där, på hyllan bredvid de skor jag köpt tidigare, ligger det jag letar efter. En röd väska. Som är i samma material som de skor jag köpt. Jag går fram, kollar prislappen och funderar inte mer. Jag hinner såklart kika på de där svarta skorna jag tänkt kolla på tidigare, och eftersom jag inte har någon motståndskraft för skor jag fastnat för frågar jag efter min storlek. Finns inte. Lättnad, jag kunde inte köpa dem, hur gärna jag än velat. Min plånbok andas ut.
Hursomhelst, dagen efter berättar jag för Sus om väskan. Hon suckar högljutt och börjar anklagande berätta att hon ju visat den där väskan för mig, den dag vi köpte våra röda skor! Jag börjar försynt bita på pekfingernageln och ser skamsen ut. Sus börjar skratta åt mig - det går uppenbarligen inte att prata med mig när jag hittat ett par skor jag skulle kunna äta upp för att kunna smuggla ut ur butiken. Jag är inte kontaktbar. Jag är i min egna lilla sko-värld. Jag som alltid retar Per, mammas sambo , för den där grejen på planet mellan Lissabon och Horta när vi skulle till Azorerna för snart 7 år sen, då han med ett barns förväntansfulla och glada blick sträckte upp bägge händerna efter ölen flygvärdinnan erbjöd honom. Jag är inte ett dugg bättre själv. Jag är sko-störd.
OBS! Väskan ifråga är den jag bär på bilden i inlägget "Högklackade upplevelser".
