Ja ä inte bitter. Lite småsur, möjligtvis.
Men så har det ju regnat mycket.
Är det någon som sett var solen har tagit vägen? Jag såg den för ett par veckor sedan, men nu verkar den ha flytt landet?
Själv har jag den senaste månaden lidit av självömkan orsakad av en läkare med inställningen att varje gång jag är dit är något nytt fel på mig. Javisst, ingen är perfekt, men måste man verkligen anstränga sig så för att hitta felen? Muntergök. Först var det brist på B12-vitamin. Så då fick jag äta det tillsammans med folsyra. Ett halvår senare var B12-vitaminnivån bra igen, men då hade istället folsyra börjat lysa med sin frånvaro(!). Nästa check – låga zinknivåer. Läkaren tror att jag är glutenintolerant. Jag tror att läkaren är paranoid.
På fredag väntar gastroskopi. En slang ner i halsen. Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som jag såg fram emot tentan i termin 3 på juristlinjen. Det vill säga inte alls. En undersökning jag inte vill göra för en sjukdom jag inte vill ha. Som tur är känner jag någon som känner någon på den avdelningen, och därför har jag bokats in med en ”duktig” läkare som min väns vän lovar ger mig starka droger och professionellt handlag. Efter de senaste 18 månaders upprepade kontakter och vård har inte mycket slutat lyckligt och jag har utvecklat en smärre sjukhusskräck. Faktum är att jag nog tänker sluta gå till vården eftersom de bara hittar fel på mig. Dåligt upptag av spårämnen. Ärrbildningar. Foster på fel ställen. Såna saker. Det enda, och klart övervägande, positiva som kommit av dessa sjukhusbesök är den där guldklimpen till dotter som efter mycket tandagnissel, blod och en del dödslängtan kom ut i juni förra året. Därefter har min kropp bestämt sig för att arbeta emot mig. Nu är det ju tyvärr så att jag och min kropp inte kan bryta med varandra, utan måste lära oss att leva igenom konflikter och djävulsskap. Jag gör mitt bästa för att hålla humöret uppe och min kropp gör sitt bästa för att sänka det. Helt klart ett destruktivt förhållande. Tror inte att parterapi skulle hjälpa. Men nu råkar det ju vara så att även om jag fysiskt är ett måndagsexemplar så är jag psykiskt mer som en fredag – rätt trött efter veckan men jävlar vad jag ser fram emot helgen!
Så när den där solen slutat förirrat sig och november gått, då ska jag mysa under årets sista månad. Det råkar som så många andra år, de flesta faktiskt, vara just december och då ska det njutas av granar och julmusik och röda kulor och glittrande barnaögon. Även om det visar sig att jag är glutenintolerant, att jag aldrig mer kan äta normal pasta, laga mat med vanligt mjöl, vanliga buljongtärningar och andra högst brukliga ingredienser, så är det trots allt så att jag kommer runt även det. Visst, restaurangbesök och utlandsvistelser blir aldrig mer enkla. För att inte tala om att man nog kan glömma middagsbjudningar – vem vill ha en laktos- och glutenintolerant gäst? Men livet är inte alltid så jävla lätt och när man bara accepterar det och lär sig leva med det, kommer det gå lite smidigare. Man får göra vissa justeringar, helt enkelt. Det kanske inte blir en stutmacka till jul för mig, men då får jag väl äta mer köttbullar istället. Kanske måste jag lära mig baka till slut så jag får glutenfritt bröd att äta. Eller så ger jag Kevin det uppdraget. Han är så stöttande att han gladeligen visar mig hur enkelt det är att köra på glutenfria alternativ, bara för att det ska kännas mindre motigt för mig. Så även om jag har en destruktiv relation med min kropp är det ju skönt att tänka att mina övriga relationer faktiskt inte är dysfunktionella utan rentav uppmuntrande.
Min relation till min läkare är dock lite sådär. Hon är vänlig men kommer sällan med något positivt. Jag förstår nu att hon menar väl och att hon gör sitt jobb. Att hon inte vill överse en sådan sjukdom, speciellt eftersom glutenintolerans kan leda till cancer. Det är ju bra. Men när hon försöker beskriva botemedlet glutenfri kost som ”enkel” undrar jag hur hon tänker. Och när man läser på om glutenintolerans – ”det går bra att äta majsmjöl, rismjöl och sojamjöl, amarant, tapioka och hirs”. Ja ochhurjävlaoftaätermandetdå? Tapi-vadå??
Under tiden fram till "domen" passar jag på att ha kvalitetstid med min absoluta favoriträtt - italienskt. Pasta. Spaghetti. Även annat, som vörtbröd. Bulgur. Nudlar. Och mer spaghetti.
